Torgny Lindgren

År 1965 debuterade Torgny Lindgren som författare med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Det blev starten på ett fantastiskt författarskap. Sedan dess har han skrivit drygt tjugo böcker, huvudsakligen romaner och noveller, invalts i Svenska Akademien och tilldelats ett antal priser, däribland Augustpriset, Selma Lagerlöfs Litteraturpris och Övralidspriset.

Torgny Lindgren har blivit en av våra allra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare.Vi firar i höst hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i Berättelserna, liksom Nåden har ingen lag, som rymmer romanerna Hummelhonung, Pölsan, Dorés Bibel samt Norrlands akvavit, alla från Västerbottens inland.

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

"Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.

Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

"Här börjar jag säga min berättelse om Gustave Dorés Bibel. Jag säger den i en inspelningsapparat av märket SONY MZN sjuhundratio. När den blir bok ska den prydas med de vackraste kartuscher och illuminationer."

Så börjar Torgny Lindgrens nya roman som utgör sista delen i den triptyk som inleddes med Hummelhonung (1995) och fick sin fortsättning med Pölsan (2002). Gestalter ur dessa båda finns med i den berättelse om ett liv som fångas upp av den lilla inspelningsapparaten. Varför skriver han inte ned sin berättelse? Han kan inte. Huvudpersonen känner litteraturen men han kan inte tyda bokstäverna. De bara flyger runt framför hans ögon. Därför hamnar han som pojke på ett hem för obildbara. Hans far säger att det är för hans eget bästa.

Sin kärlek till berättelserna har han från den bibel som illustrerades av den franske konstnären Gustave Doré och som fanns i hans barndomshem. När den förkom i en olycka inleddes en livslång kamp för att återfinna den eller möjligen återskapa den.
Dorés Bibel är en roman om människoblivandet.

Gustave Doré (1833--83) är en av världens mest kända illustratörer och hans återberättande av Bibeln i bilder från 1865 är en av illustrationskonstens stora klassiker. "D:s förnämsta arbeten kännetecknas av en häpnadsväckande frodig bildfantasi, en ofta kongenial anslutning till diktverkens anda, storslaget patos el. lekfull, stundom grotesk humor" enligt Svensk Uppslagsbok. Detsamma skulle med rätta kunna sägas om Torgny Lindgrens roman.

Torgny Lindgren brevväxlar med välbekanta tevekockan Ella Nilsson om västerbottnisk husmanskost i allmänhet och kornmjöl, syltefläsk och blodpalt i synnerhet. Barndomsminnen och anekdoter varvas med recept och reflexioner. Det är gott, rikligt och vällagat. Breven är nu samlade i Maten. Hunger och törst i Västerbotten. Här samsas gamla tiders mat och moderna råvaror, synen på ätandets nödvändighet och själens behov av njutning, bäst sammanfattat av akademiledamoten och kokboksförfattaren Torgny Lindgren själv: ?Men alla som skriver diktsamlingar och noveller och romaner drömmer i själva verket och innerst inne om att få befrias från sitt elände och i stället tillåtas att skriva kokböcker. Sådana böcker som man kan leva och dö efter. Men de förmår alltså inte. Deras tankar flyger hit och dit, de upptäcker ord och människor och metaforer som slungar dem allt längre bort från själva ämnet, de låter så att säga blod flyta utan att komma sig för med att göra korv eller palt av det.?

I sin största satsning sen Hummelhonung skildrar Torgny Lindgren en rad gestalter i en västerbottnisk by. På alla olika sätt är de drabbade av den stora folksjukdomen lungsot, en sjukdom som skildras med ordknapp munterhet. Förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet och längtan efter att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan, är romanens drivkrafter.

Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion.
Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.

Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit en 107 år gammal man. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan, som kan vara livet. Eller ...

Novellsamlingen Merabs skönhet (1983) räknas av många läsare som ett av hans verkliga mästerstycken. Texterna kretsar där kring skräddaren Molin som broderar bibelord och vandrar runt bland gårdarna för att sälja under tiden han berättar historier.

"Efteråt har jag insett att Paula var ett ovanligt barn. Hon genomförde sin barndom otåligt och med stor brådska, hon gav sig aldrig tid att verkligen vara barn, dockorna som farbror Erland kom med kunde hon leka med ett par minuter, sedan stuvade hon undan dem i en låda på vinden så som föräldrar till sist brukar göra med leksaker som barnen vuxit ifrån. Och inga små väninnor kom någonsin till henne och sprang runt och fnittrade och hoppade rep. Hon läste aldrig sagor. Hon spelade piano. Eller också stängde hon in sig i sitt rum med sina sånger och sina andningsövningar...

Och det som hände med hennes röst begrep jag inte. Då vi pratade hörde jag inte att den på något sätt hade förändrats. Men hon hade börjat sjunga med en nästan skrämmande djärvhet. Jag tror att jag kom underfund med det under julottan det året hon fyllde tjugo...

Den tjugonde maj året därpå kom Paula till mig, det var på aftonen och jag hade just ramat en reproduktion av Munchs Skriket och stod med den i handen när hon sade: Nu flyttar jag till Stockholm.

Jag sade ingenting, jag begrep inte vad hon menade.

Jag kan inte stanna kvar här, sade hon. Om man har mitt format, då måste man bo i Stockholm.

Vi befinner oss i en by långt norrut i Europa. En förfärlig farsot har dragit fram och lämnat bara nio av byns sextio invånare i livet. Åkrarna ligger i träda och vägarna växer ihop. Men också människornas rättskänsla och moraluppfattning har grott igen.

En dag kommer en främling till byn. Hans uppdrag är att fastställa om invånarna besitter någon förmåga att bidra till rikets skatteinkomster. Också han drabbas av den allmänna rättslösheten. När bysnickarenKöniks hustru lockar honom med sin skönhet faller han för frestelsen. Men snickaren har också en gris och medan kärleksstunden varar rymmer den och begår ett förfärligt illdåd. Rättvisan måste ha sin gång men innan rättegången mot grisen hunnit äga rum kommer ytterligare en främling, också han med ett uppdrag.

Under mer än trettio år skrev Torgny Lindgren (1938-2017) och Eric Åkerlund (f. 1943) pjäser ihop, totalt blev det närmare ett tjugotal.

Denna volym innehåller ett urval av dessa: Giga (1983), Fadershanden (1986), Övning Nordnordväst, islommen besegras (1988), På slottet (1991), Malavan (1997), Force Majeure (2005), Ringleken (2017). De flesta av dem har aldrig publicerats tidigare.

Samtidigt med denna volym utges också Tre pjäser av Torgny Lindgren.