Varför sitter Lisbeth Salander i fängelse?

Lisbeth Salander kom från gymmet och duscharna och blev stoppad i korridoren av vaktchefen Alvar Olsen. Vaktchefen pladdrade på om något. Kanske var killen till och med lite upphetsad. Han gestikulerade vilt och viftade med några papper. Men Lisbeth hörde inte ett ord av vad han sa. Klockan var 19.30.

19.30 var den värsta tiden på Flodberga. Det skakande godståget dånade då förbi därute, och det skälvde i väggarna och rasslade av nycklar och luktade av svett och parfym. Ingen tid på dygnet var fängelset en farligare plats än 19.30. Det var då, i skydd av oljudet från järnvägen och i den allmänna oreda som uppstod strax innan celldörrarna stängdes, som de värsta övergreppen skedde. Lisbeth Salander lät alltid blicken vandra fram och tillbaka över avdelningen den här tiden, och det var säkert ingen slump att hon precis i den stunden fick syn på Faria Kazi.

Faria Kazi var från Bangladesh och ung och vacker, och hon satt i sitt rum, precis till vänster om dem. Även om Lisbeth från sin position inte såg mer än hennes ansikte, rådde inget tvivel om att hon örfilades. Huvudet ryckte till gång på gång, och trots att slagen inte var överdrivet hårda fanns det något rituellt och vant över dem. Vad som än hände hade det pågått länge. Det märktes i själva kränkningen och det märktes på reaktionen. Det kändes redan på håll att det var ett förtryck som sjunkit in djupt och brutit ner all motståndsvilja.

Inga händer försökte stoppa örfilarna, och i blicken syntes ingen förvåning, bara en tyst, molande skräck. Faria Kazi levde med terrorn. Lisbeth insåg det bara genom att studera hennes ansikte, och det stämde också med vad hon noterat och sett under veckorna på fängelset.

”Där”, sa hon och pekade in mot Farias cell.

Men när Alvar Olsen vände sig om var allt redan över och då smet Lisbeth därifrån och gick in i sin egen cell och stängde dörren. Utanför hördes röster och dämpade skratt, och så godståget som aldrig ville sluta dåna och skaka. Framför henne fanns det blanka handfatet och den smala sängen, och bokhyllan och skrivbordet med hennes kvantmekaniska uträk­ningar. Skulle hon fortsätta med dem – med sina försök att hitta en loopkvantgravitation? Hon tittade ner på sin hand. Hon höll i något.

Hon höll i samma papper som Alvar viftat med alldeles nyss, och då blev hon lite nyfiken, trots allt. Men det var trams, ett intelligenstest med två kaffefläckar högst upp på försättsbladet. Hon fnös åt det.

Hon hatade att bli vägd och mätt och hon lät papperen falla ur händerna och spridas till en sorts solfjäder på betong­golvet. En kort stund försvann det helt från hennes tankar, och hon tänkte återigen på Faria Kazi. Lisbeth hade aldrig sett vem som slog henne. Ändå visste hon mycket väl. För även om Lisbeth inledningsvis inte brytt sig om stämningen härinne hade hon motvilligt dragits in i livet på fängelset, och steg för steg avkodat de synliga och osynliga tecknen och förstått vem som egentligen styrde på avdelningen.

Avdelningen kallades B, eller säkerhetspaviljongen. Den sågs som den tryggaste platsen på anstalten, och för den som kom på besök eller företog en hastig översyn tycktes det nog också sant. Ingenstans på fängelset fanns så mycket vakter och kontroller och rehabiliteringsprogram. Men den som tittade närmare anade att något var ruttet härinne. Vakterna spelade tuffa och auktoritära och till och med medkännande. I själva verket var de fega krukor som tappat greppet och lämnat över makten till fienden, till mafioson Benito Andersson och hennes anhang.

Benito höll visserligen låg profil på dagarna och uppträdde närmast som en mönsterfånge. Men efter den tidiga middagen när de intagna kunde träna eller träffa sina anhöriga tog hon över stället och ingen tid på dygnet var hennes terrorvälde så stort som nu innan dörrarna låstes för kvällen. Fångarna drog runt mellan cellerna och det viskades fram hot och löften och Benitos gäng höll sig på den ena sidan, deras offer på den andra.

Det var förstås en stor skandal att Lisbeth Salander befann sig här eller överhuvudtaget satt i fängelse. Men omständigheterna hade inte varit på hennes sida, och hon hade ärligt talat inte kämpat emot med någon större övertygelse. För henne tycktes det hela mest som en idiotisk parentes, och hon ansåg länge att hon lika gärna kunde sitta på kåken som någon annanstans.

Hon hade dömts till två månaders fängelse för egenmäktigt förfarande och allmänfarlig vårdslöshet för sin inblandning i dramat som följde efter mordet på professor Frans Balder, då hon på eget bevåg gömde undan en åttaårig autistisk pojke och vägrade samarbeta med polisen eftersom hon med rätta ansåg att det fanns en läcka i utredningen. Ingen ifrågasatte väl heller att hon gjort en storartad insats och räddat barnets liv. Ändå drev chefsåklagare Richard Ekström processen med stort patos, och rätten gick till sist på hans linje, även om en av nämndemännen hade en avvikande mening och Lisbeths advokat, Annika Giannini, gjorde ett lysande jobb. Men eftersom Annika inte fick mycket hjälp av Lisbeth förblev hon ändå chanslös.

Lisbeth teg surt under hela rättegången och vägrade överklaga. Hon ville bara bli av med spektaklet och hamnade också precis som förväntat på den öppna anstalten Björngärda Gård där hon fick stora friheter. Sedan inkom uppgifter om att det existerade en hotbild, inte helt oväntat med tanke på dem hon jävlats med, och därför förflyttades hon till säkerhetsavdelningen här på Flodberga.

Det var inte lika egendomligt som det lät. Lisbeth fördes visserligen ihop med landets värsta kvinnliga förbrytare, men hon hade själv inget att invända. Hon omgavs ständigt av vakter, och det var verkligen sant att inga övergrepp eller våldsdåd rapporterats på avdelningen på flera år. Personalen kunde till och med visa upp en rätt imponerande statistik över intagna som rehabiliterades, även om den statistiken helt och hållet härrörde från perioden före Benito Anderssons ankomst.

Lisbeth stötte redan från början på en del provokationer, inte heller det särskilt förvånande. Hon var en högprofilerad fånge, känd från medierna och från rykten och informationsutbyten i den undre världens egna kanaler. För bara några dagar sedan hade Benito själv stuckit till henne en lapp med orden: Vän eller fiende? Men den lappen slängde Lisbeth efter en minut – mest för att det tog henne ungefär femtioåtta se­kunder innan hon orkade läsa den.

Hon brydde sig inte om maktkamper och vänskapsförbund. Hon koncentrerade sig på att se och lära, och nyss hade hon lärt sig mer än nog. Nu stirrade hon tomt på sin bokhylla med uppsatserna om kvantfältteori som hon specialbeställt innan hon åkt in på kåken. I garderoben till vänster låg två ombyten med anstaltens kläder med märket KV, som i Kriminalvården, på bröstet och så en del underkläder och två par gymnastikskor. På väggarna satt ingenting, inte ens ett fotografi eller minsta påminnelse om livet utanför murarna. Inredningen intresserade henne här lika lite som hemma på Fiskargatan.

I korridoren påbörjades stängningen av celldörrarna och normalt innebar det en befrielse för henne. När ljuden tystnade och det blev stilla på avdelningen brukade Lisbeth försjunka i sin matematik – i sina ansträngningar att förena kvantmekaniken och relativitetsteorin – och glömma yttervärlden. Men i kväll kändes det annorlunda. Hon var irriterad och det var inte bara på grund av övergreppet mot Faria Kazi, eller hela korruptionen härinne.

Det var besöket hon fått sex dagar tidigare av Holger Palmgren, hennes gamla förmyndare från den tiden då rättssamhället inte ansåg att hon var kapabel att ta hand om sig själv. Besöket hade varit ett drama i sig. Holger gick annars aldrig utanför sitt hem, och han var helt beroende av vårdarna och biträdena som skötte honom i lägenheten på Liljeholmen. Men han hade propsat på att få komma, och åkt hit med färdtjänst och rullat in på fängelset i rullstol, flåsande i en syrgasmask. Ändå hade det känts fint. Holger och hon talade om gamla tider och Holger blev sentimental och rörd. Bara en sak hade stört Lisbeth. Holger berättade att han fått påhälsning av en kvinna vid namn Maj-Britt Torell, som varit sekreterare på S:t Stefans barnpsykiatriska mottagning där Lisbeth suttit intagen som barn. Kvinnan hade läst om Lisbeth i tidningarna och överräckt en del papper som hon trodde kunde vara av intresse. Men enligt Holger var det bara gammal skåpmat om hur Lisbeth spänts fast i spännbälte på kliniken och behandlats förfärligt illa. ”Inget som du behöver se”, sa han. Ändå måste dokumenten ha innehållit åtminstone något nytt, för när Holger frågade om draktatueringen och Lis­beth berättade om damen med det flammande födelsemärket hade han sagt:

”Kom hon inte från Registret?”
”Va?”
”Registret för studier av genetik och miljö i Uppsala? Tyckte jag läste det.”
”Det måste ha varit i de nya papperen”, sa hon.
”Tror du?” svarade han. ”Eller också virrar jag bara ihop det.”

Kanske virrade han bara ihop det. Holger var gammal numera. Ändå hade uppgiften dröjt kvar hos Lisbeth. Den hade gnagt i henne medan hon slog mot boxbollen i gymmet på eftermiddagarna och medan hon arbetade i keramikverkstaden på morgontimmarna, och den gnagde i henne nu när hon stod i sin cell och blickade mot golvet igen.

IQ-testet som låg utspritt där nere tycktes till och med förändras och kändes inte alls likgiltigt längre utan snarare som en sorts förlängning av det Holger och hon pratat om, och för ett ögonblick begrep Lisbeth inte varför. Men så erinrade hon sig att kvinnan med födelsemärket också gett henne olika tester. Det hade alltid slutat med bråk och uppståndelse, och till sist med att hon rymt ut i natten bara sex år gammal.

Ändå var det inte testerna eller ens flykten som var det väsentliga i minnesbilden. Det var misstanken som redan börjat gro inom henne att det fanns något grundläggande om hennes barndom som hon inte förstått, och hon insåg att hon måste ta reda på mer.

Hon skulle visserligen snart vara ute i friheten igen och kunna göra som hon ville. Men hon visste också att hon hade en hållhake på vaktchefen, Alvar Olsen. Det var inte första gången han vände ryggen åt övergrepp. Den avdelning han förestod, som ännu betraktades som en stolthet för kriminalvården, befann sig i moraliskt förfall, och Lisbeth undrade därför om inte Alvar Olsen skulle få hjälpa henne att få det som ingen fick ha härinne – en internetuppkoppling.

Hon lyssnade ut mot korridoren. Där muttrades vänliga ord och svordomar om vartannat, och det smällde i dörrar och rasslade av nycklar och klapprade av steg som försvann bort. Sedan blev det tyst. Bara fläktsystemet surrade, även om det inte fungerade för det. Det var kvavt och olidligt. Lisbeth Salander såg ner på golvet och testet och tänkte på Faria Kazi och Benito och Alvar Olsen, och på damen med det brinnan­de födelsemärket på halsen.

Hon böjde sig ner och plockade upp papperen, satte sig vid skrivbordet och hastade ner svaren. När hon var färdig ringde hon på det silverfärgade intercomlarmet vid ståldörren. Alvar Olsen svarade dröjande och nervöst. Hon sa att hon måste få tala med honom på en gång.

”Det är viktigt”, påpekade hon.