”Jag var nyfiken på hur nattskräcken såg ut hos andra”

För romanen Norrut åker man för att dö fick författaren Ida Linde Aftonbladets litteraturpris och Norrland litteraturpris. Nu är hon aktuell med sin nya bok, Mördarens mamma, en psykologisk skildring av den villkorslösa kärleken – och dess villkorade konsekvenser. Boken handlar om Henrietta som lever med sin son. Hon ser sonen växa upp och bli redo för livet. En dag knackar två poliser på hennes dörr och i ett slag vänds tillvaron på ända. Kan man älska ett barn som mördat, är det en fråga som alls går att svara på?

– Det tror jag man kan svara på och att svaret är ja. Men för mig handlar frågan i boken snarare om kärleken som begär, kärleken som beslut och kärleken som handling. När den är vad. Och hur framför allt Henrietta rör sig i denna kärlekens triangel.

I ett samtal med Johannes Anyuru i höstas ställde du honom så bra fråga, så du får gärna svara på den själv: tänker du att ditt skrivande börjar i en fråga du har blivit ställd av världen eller är det en fråga ut i världen?

– Åh, borde anat att det skulle komma tillbaka på något sätt! Pia Tafdrup skriver: allt vi säger ska bli använt emot oss, men hon säger såklart också: det samma ska ske med det vi inte säger. Så:

– Den här boken började i en intervju med Sue Klebold (vilket delvis är en lögn, var skrivandet börjar är en härva av erfarenheter och omständigheter). Hon är mamma till Dylan Klebold som mördade 13 människor och därefter tog sitt eget liv i det som kallats för Columbinemassakern. Hon sa i intervjun: jag förstår att det varit bättre för världen om jag inte fött min son, men det hade inte varit bättre för mig.

– Vilket fick mig att tänka över moderskärleken, uppmuntrad och hyllad i en kultur som också uppmuntrar och hyllar regler och lagar. Att det blir en paradox, eller undantaget som bekräftar det hela, att uppmuntra och hylla något som också är laglöst.

– Men att skriva i en fråga innebär såklart också att bli förflyttad, in i andra frågor och påståenden, och när boken är klar så ingår den i världen och ställer förhoppningsvis nya frågor och påståenden till den som skriver och till den som läser. Tänker ofta på litteraturen som ett långsamt samtal som i sin oändliga omständighet kan säga andra saker än när vi talar mun mot mun (vilket ack, är minst lika ljuvligt)

Berätta om Henrietta och Grace, bokens huvudkaraktärer? Vilka är de, hur kom de till dig?

– Henrietta och Grace kommer ur det jag tidigare nämnde som härvan av erfarenheter och omständigheter. De är ensamma, de är stundtals galna av sitt begär till varandra, de har olika klassbakgrund, de försöker vara tillsammans men förhåller sig olika till kärlekens beslut och handling.

– Men Henrietta som karaktär (om det nu finns karaktärer och inte bara en sorts samling språk) kom också ur en dikt av Ebba Lindqvist som handlar om Judas mamma och börjar såhär:

Ensam. Ensam. Ensam. / Hela jorden/ är fylld av ensamhet. / Lycklig, lycklig Maria! / Hon som får sörja / sonen som dog oskyldig. / Vem vet vad det är/ att sörja en skyldig? / Varje natt stiger jag ner i dödsriket- /hela livet ett dödsrike- /natt efter natt för att hjälpa /där ingen hjälp finnes. /Varje dag är att vakna/ till ny död.

Vad är det hos Grace som Henrietta behöver – och tvärtom?

– I slutändan tänker jag att de är lika jävliga båda två… De kommer båda med något svårt och kasst och oformligt till varandra vilket möjliggör deras sällsamma kärlek. Det har också med en tolkning av anastrofen att göra, när lyckan kommer på grund av en olyckshändelse, som blir den fråga de delar: hur kan man förhålla sig till en sådan lycka?

Vad har du för relation till thriller- eller spänningsgenren? I Mördarens mamma är du stundtals där och nosar, man vänder blad som i en thriller, glömmer att andas mellan varven. Gillar du spänning?

– Det här gör mig så glad eftersom det verkar vara något jag själv inte förstår hur det uppstår! Är nämligen mycket känslig för den genren och undviker den i så stor utsträckning jag kan. Ser jag något hemskt blir det mardrömmar och hela dagen efter går åt till att försöka kravla mig upp ur nattens bilder…

Drömvärlden spelar en roll i din nya bok. Vad tror du drömmarna vill oss, vad säger de oss om oss själva och andra?

– Innan jag skrev den här boken bad jag människor mejla mig sina mardrömmar med tillåtelsen att använda dem i litteraturen, utan att jag då visste vad det var jag sökte. Var nyfiken på hur nattskräcken såg ut hos andra, som jag vid den tiden själv vistades i väldigt ofta. Flera av drömmarna som folk så generöst sände mig handlade om att inte kunna rädda någon som man ville rädda, det hjälplösa i det, eller den egna döden i olika former, och det hjälplösa i den.

– Jag vet inte om drömmarna vill säga oss något, men som alla bilder som kommer till oss erbjuder de möjligheten att tänka från ett annat håll. De påminner oss om vår möjlighet att tänka fiktivt, en förmåga som jag ibland är rädd håller på att gå förlorad, i en värld besatt av det så kallat verkliga. Förmågan vi behöver för att kunna föreställa oss en annan värld.

Tre saker Ida Linde inspireras av: 

Människor!

På tunnelbanan härom morgonen till exempel. Det var tidigt och människornas ansikten hade ännu inte vaknat, men man kunde se att de stått ett ögonblick framför spegeln. Kanske strukit på ett läppstift och tänkt något om tiden. En kvinna stressade in genom dörrarna och satte sig mittemot mig, det tog en stund innan hon lyckades hämta andan. Hon drog håret ur ansiktet och fick något plötsligt högtidligt över munnen. Så tog hon upp en bok ur väskan och började läsa Min stora guide till stjärnhimlen.

Böcker!

Hela tiden och så många som möjligt men senaste lästa som satt igång tankar i mig är: Till vännen som inte ville rädda mitt liv av Hervé Guibert, The naked civil servant av Quentin Crisp och Mellan världen och mig av Ta-Nehisi Coates.

Och efter det återstår väl bara det omöjliga livet i sig?