Ärligt och naket om när ett barn dör

”Förlåt. Vi försökte, Ingrid, men vi kom för sent. Förlåt.”

När Lina Schollin Ask och hennes man tittar till sin dotter andas hon inte, men hon är fortfarande varm. Som barnläkare har Lina övat inför situationer som den här – men nu gäller det hennes eget barn. 

Samtidigt är Lina höggravid och ska föda om bara några veckor. Hur sörjer man ett förlorat barn samtidigt som man förbereder sig på en förlossning? Och hur ska man kunna återvända för att arbeta i det akutrum där ens dotter dödförklarades?

Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död är en bok om becksvart sorg, men också om de strimmor av ljus som sipprar ner. Boken började skrivas under den tid som följde efter Ingrids död.

– Till en början skrev jag dagbok som ren terapi för mig själv, säger Lina Schollin Ask. Sedan tänkte jag att det kunde vara bra för vårt andra barn att läsa när hon blir vuxen. Hon kanske vill veta mer om den här turbulenta tiden när Ingrid dog och hon föddes strax därpå. Att skriva var också ett sätt att hålla kvar Ingrid lite till. Vara kvar i sorgebubblan.

När Lina Schollin Ask senare föreläste om barn och sorg på sjukhuset där hon arbetar märkte hon att hennes berättelse om livets skörhet och om att leva i kris tog tag i folk.

– Kanske måste den berättas för flera? Jag vill berätta om att det går att lära sig leva med sorg – och hur vi har gjort. 

Det som hjälpte Lina och hennes man var en kombination av stort socialt nätverk och att verkligen våga sörja.

– Det var många som ställde upp med mat, snöskottning, inköp och inte minst engagemang – inte bara i början utan över tid. De har orkat fortsätta och förstått att det inte går över efter ett par månader. Vi dessutom har varit väldigt öppna i vår sorg och inte lagt locket på. Det har nog gjort det lättare för omgivningen att navigera. De behöver inte gissa.

Att Lina och hennes man fick ytterligare två barn nära inpå har också hjälpt dem att hitta tillbaka till vardagen. 

– De var två så ljusa inslag mitt i allt det andra.

Till en början betvivlade Lina att hon skulle kunna gå tillbaka till jobbet som barnläkare, tillbaka dit de kom med ambulansen den där mardrömslika natten. I början tog hon en kaffe varje morgon i det akutrum där Ingrid togs emot. Det var bara att ta tjuren vid hornen och utsätta sig för det värsta, det mörkaste.

– Det har hjälpt mig att gå till en arbetsplats där alla vet vad jag har gått igenom och där flera var på plats när det hände. 

Något som däremot har försvårat hela processen är att Ingrids död är en gåta för alla. Trots utredningar har man aldrig hittat någon riktig förklaring till varför hon dog.

– Det har varit det tveklöst svåraste och jag grubblar ofta över det. Jag kan acceptera den situation vi som familj befinner oss i. Men jag har svårt att acceptera att Ingrid dog. Hon var ju frisk! Självfallet har bristen på förklaring gjort oss mycket oroligare som föräldrar. 

Idag har Ingrid en självklar plats i familjen. De pratar om henne nästan varje dag. Ibland ritar systrarna teckningar av henne eller så får hon “sitta mellan dem” i baksätet när de åker bil.

– Hon finns i mellanrummen, men det är viktigt att platsen inte blir för stor och överskuggar de andra.

Överlag kan Lina Schollin Ask förundras över vilken katalysator Ingrid har blivit för viktiga samtal om livsval, relationer och döden.

– Det finns ingen mening med att hon dog. Men det är fint att det här lilla barnet, som bara fick leva i ett och ett halvt år, spelat så stor roll för många.