På promenad med: Hanna Johansson

Skribenten och kritikern Hanna Johanssons debutroman Antiken är ett triangeldrama mellan mor, dotter och bokens namnlösa huvudperson. En queer Lolitaberättelse, men också en skildring av hur något som nyss börjat snart kommer att få ett slut. Sensommar blir höst i en roman som är svettig och sval på samma gång. I bokens inledning befinner vi oss på ett torg där man visar VM i harpunfiske på en bioduk. Hanna Johansson skriver precist fram den grekiska sensommaren, den närmast ångar från sidorna. Lika exakt tecknar hon den skiftande, tryckande, relationen mellan romanens tre huvudkaraktärer.

Vi tog en promenad med Hanna Johansson.

Vilken bok föreställde du dig när du började skriva Antiken?

– Jag har ett gammalt dokument från precis när jag började skriva, som först bara är en massa associationer och referenser: ”Lakmé, Bilitis sånger, Körper, This Mortal Coil, torget, bryggan”. När jag började skriva hade jag precis läst En livslång kärlek av Bengt Söderbergh, en underbar roman, och de allra första versionerna låg ganska nära den. Jag ville skriva om en relation mellan någon som intervjuar och någon som blir intervjuad, en sån explicit ojämlik relation. Sedan tog den lite andra vägar. Men när jag återvänder till det där dokumentet nu i efterhand känns det som om stämningen jag eftersträvade eller arbetade i har varit mer eller mindre konstant. Jag vet inte om jag såg en bok framför mig så mycket som jag såg bilder, det gör jag fortfarande. Jag älskar verkligen Håkan Liljemärkers omslag för att det reflekterar de där bilderna så bra.

Tre huvudpersoner finns i boken: det namnlösa jaget, konstnären Helena och hennes dotter Olga. Det är ett triangeldrama. Vilka är de här kvinnorna?

– De tillhör tre olika generationer, först och främst. Och de är alla ensamma. Helena tror jag kan verka ganska dominant och extrovert, men hon är också en sådan person som förväxlar ett överdrivet intresse för sina egna känslor med empati, och det gör en ganska isolerad. Jaget, berättaren, är självupptagen på ett annat sätt – hon är helt besatt av sig själv i position till andra människor, det är som om hon inte existerar utanför sina relationer. Olgas ensamhet är mer kontextuell, hon är ju så ung. Och hon har ett inre rum hon kan gå in i på ett annat sätt än de andra. Jag ömmar mycket för henne.

– Egentligen är det nog bara jaget som skulle tänka på det här som ett triangeldrama – jag tror inte att Olga och Helena tänker att de konkurrerar med varandra på samma sätt, de finns i varandras liv av ett självklart och naturligt skäl, de är mor och dotter. Men den där självklarheten gör ju jaget galen.

Det geografiska, platserna och arkitekturen, är viktigt i Antiken. Kan du berätta om platsen vi hamnar på i bokens början?

– Den första platsen i romanen är Miaoulistorget i Ermoupoli, staden där större delen av romanen utspelar sig. Det här torget ligger framför Ermoupolis stadshus som är ritat av Ernst Ziller, en tysk nyklassicistisk arkitekt som blev grekisk medborgare och byggde mängder av hus i hela Grekland. Arkeologiska museet i Aten, till exempel. Han brukar ibland beskrivas som den som designade ”det moderna Aten” och jag tyckte att det var så intressant när jag läste om honom, och när jag såg de här byggnaderna som är fulla av referenser till antiken. Den arkitekturen är ett slags berättelse. Och romanen handlar mycket om berättelser och idéer och projektioner. Vi befinner oss på en ö, också, en plats man inte så lätt kan ta sig från men som man också definitivt lämnar när man åker. En ö är tydligt avgränsad, också som en berättelse.

Vad betyder den platsen för dig och hur visste du att du ville skriva om den?

– Jag hade något slags livskris i Ermoupoli för fyra år sedan, jag var där i några månader. Men jag har ingen självklar anknytning dit, så jag är som Ernst Ziller på det viset. Jag visste inte att jag ville skriva om den förrän jag gjorde det, och jag minns inte längre varför.

En plats i boken, Atlasområdet i Vasastan i Stockholm, har tagit sitt namn från mytologin: Atlas, titanen som tvingades bära himlen på sina axlar. Jaget i din bok är en ensam människa, som tycks behöva bära allt och aldrig själv bli buren, fast det är vad hon längtar efter – det är uppenbart hos henne men är det något som egentligen går att applicera på samtliga tre karaktärer i din bok, på olika sätt?

– Alla har problem med närhet och sårbarhet. Jaget är lite förälskad i den där idén om sig själv, att hon bär allt, att hon är självutplånande och generös, men det är svårt att verkligen nå varandra i en sådan relation. Helena är å sin sida förälskad i idén om sig själv som någon som har stora behov, större behov än andra människor. Behov av kontroll också. Och för att bli buren måste man ju släppa kontrollen.

– Sen tänker jag – den värld man kan bära på sina axlar är en väldigt liten värld. Inga av huvudkaraktärerna lever i samhället riktigt, de är väldigt upptagna av sin egen upplevelse av tillvaron, den är allt. Det pågår stora saker ute i världen, med det angår dem inte riktigt. Det är en väldigt privilegierad okunskap.

Jag upplevde under läsningen att något hotfullt – kanske en katastrof? – hela tiden ruvade under ytan, både i själva handlingen och hos dina karaktärer men också i ditt språk, men att det hotfulla hela tiden tämjs av kontroll.

– Gud vilken underbar läsning. Jag tänker på det där med katastrof, känslan av att en katastrof är på väg, att det är något jag ofta har känt när jag har blivit kär eller när något händer för första gången i ens liv – nu händer något som det inte finns någon återvändo från. Katastrofen är att man förändras.

– Och det där tänker jag mig att jaget längtar efter, och inte bara hon, Helena och Olga också kanske… att något ska hända som sliter dem från den här självbilden de underhåller. Något ska hända som avviker från berättelsen man berättar för sig själv om sitt eget liv. Men jaget återtar samtidigt kontrollen hela tiden, kontrollen över den här berättelsen, och undviker därmed katastrofen som skulle kunna befria henne.

Lisa Lindberg, din förläggare, ställde en gång en fråga som jag tyckte var så bra: är boken också berättelsen om ett brott?

– I alla fall ett brott mot något slags förtroende. Det är ju implicit berättelsen om ett övergrepp, men den äger rum innan någon har funnit orden för att beskriva det så. Och det är komplext, det är en sådan erfarenhet man återvänder till senare i livet och formulerar annorlunda.