Ingmarie Froman

"Upptäckten av en ny maträtt skänker mänskligheten större lycka än upptäckten av en ny stjärna" skrev en gång den franske gastronomen Brillat-Savarin. En vacker formulering, men inte helt sann. Visst kan man känna en stilla lycka när man för första gången smakar på japansk sushi, eller fransk Bressekyckling, men hur många svenskar skulle bli euforiska över en skål soppa med hundtassar? Vår nyfikenhet och experimentlusta har sina gränser. Vi är inte så fördomsfria som vi gärna vill tro. Religiösa och kulturella tabun styr i stor utsträckning valet av vad som hamnar i middagsgrytan. Och till de förbud som vi anammat med modersmjölken ska så läggas vår högst personliga smak. Ingmarie Froman skriver om det enda förhållande som människan förblir trogen livet ut. Hon värmer sig vid ugnen, ser på kockarnas händer, känner dofter, hon går på lokal och funderar över matmoden, hon reder ut varför vi äter gris medan andra dricker vin och hon grubblar över varför smaken och avsmaken tog köksvägen.