August Strindberg

Mångsysslaren Carlsson, bördig från Värmland, lider inte av någon hämmande självkritik, vilket bäddar för dråpligheter när han tar tjänst som dräng på en gård i Stockholms skärgård, en miljö han inte är bekant med. Han är dock driftig och lyckas erövra en position som hemmansägare när han gifter sig med sin uppdragsgivare änkan Flod, vilket inte ses med blida ögon av Gusten, den förbigångne sonen i huset.

Hemsöborna är Strindbergs mest älskade bok. Han skrev den på hösten 1887 medan han bodde i Lindau i Bayern. När romanen publicerades lagom till jul samma år blev den en omedelbar kritikersuccé; den språkligt virtuosa berättelsen hälsades som författarens överraskande och efterlängtade återkomst till skönlitteraturen. Albert Bonnier förklarade för Carl Larsson, när han bad konstnären att illustrera omslaget, att Strindbergs nya roman var »något af det allra bästa han nånsin gjort». Det hindrade inte att Bonnier såg sig tvingad att censurera en del »grofva» avsnitt; detta upprörde Strindberg kraftigt och bidrog till att han själv var missnöjd med romanen. I denna volym har Strindbergs text återupprättats i enlighet med originalmanuskriptet.

Strindberg betraktade Hemsöborna som brödskriveri. Sedan Giftas och Tjänstekvinnans son ansågs Strindberg i vissa kretsar som en osedlig ungdomens förförare, och förläggarna ville inte trycka hans verk. Därför valde Strindberg romanformen och skärgårdsmotivet; han var tvungen att skriva en populär bok som kunde inbringa förtjänst. Hemsöborna löste Strindbergs akuta penningbehov, men det skulle dröja några år in på 1900-talet innan romanen blev en stor försäljningsframgång och en klassiker.

Under Strindbergåret 2012 publicerar Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk de två sista skönlitterära bidragen - Ockulta Dagboken i april och Hemsöborna i oktober.

Ockulta Dagboken blir ett sällan skådat praktverk, publicerad i tre volymer: en stor faksimil, en lika stor typograferad version och en volym med kommentarer i seriens vanliga bokformat. Tillsammans presenteras de i en kartong med en samlad vikt på över sju kilo! Utan tvekan talar vi här om Nationalupplagans märkligaste och mest exklusiva verk.

August Strindberg förde dagbok 1896-1908, en tid som spänner över Infernokrisens Paris och Lund, återvändandet till Stockholm, äktenskapet med Harriet Bosse och starten av Intima Teatern, men också över tillkomsten av en lång rad litterära verk, från dramer som Till Damaskus, Ett drömspel och Dödsdansen till spektakulära prosaverk som Inferno, Svarta Fanor och En blå bok.

När nu Nationalupplagan publicerar Ockulta Dagboken blir det första gången faksimilen trycks helt i färg. Eftersom Strindbergs handstil är svårläst har man stor hjälp av den typograferade versionen. Dessutom inleds det separata kommentarsbandet av en initierad essä av Göran Stockenström och det minst sagt ofta svårtolkade innehållet kommenteras i ingående ord- och sakförklaringar av Karin Petherick.
Ockulta dagboken trycks i en limiterad utgåva av 999 exemplar.

År 1877 började Strindberg studera kinesiska och blev snart självutnämnd expert på språket, landet samt svenska relationer med Kina och de »tartariska länderna».

»Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!» skrev Strindberg i ett brev hösten 1878.

Han författade artiklar och uppsatser i ämnet - även en avhandling på franska som lästes upp i Académie des Inscriptions et Belles-Lettres i Paris - efter hand med allt större fokus på »De Svenska Fångarnes öden efter Slaget vid Pultava» och deras lärda bedrifter.

I Kulturhistoriska Studier (1881) samlade Strindberg sina »asiatiska» studier jämte konst- och teaterkritik samt några kulturhistoriska uppsatser från det gångna decenniet.
Denna volym av Samlade verk innehåller Strindbergs antologi samt ett antal andra kulturhistoriska studier från samma period, bland annat den franska avhandlingen »Notice sur les Relations de la Suède avec la Chine et les pays Tartares» etc. och en livfull skildring av författarens äventyr i svenska arkiv, »På vandring efter spåren till en svensk kulturhistoria». Vidare återges i bild Strindbergs kinesiska skrift Hao yüeh wu (Den fina månen tjuter), tryckt i ett exemplar 1877.

Volymen innehåller en omfattande kommentar som utreder texternas många gånger komplicerade tillkomsthistoria och sätter in dem i deras tidshistoriska sammanhang.

De sista åren av sitt liv övergav Strindberg i stort sett skönlitteraturen och ägnade sig, vid sidan av sitt polemiska författarskap i den så kallade Strindbergsfejden, intensivt åt vittfamnande språkhistoriska studier.

De etymologiska undersökningar Strindberg bedrev och som han trodde revolutionerade språkvetenskapen - han ansåg sig ha bevisat att hebreiska var ett slags urspråk och att alla språk ägde nära släktskap med varandra - bestod till allra största delen av hugskott, som grundade sig på ytligt likhetstänkande och förhastade slutsatser. Strindbergs språkvetenskapliga skrifter har utdömts av både dåtidens och eftervärldens språkforskare. De äger intresse främst därför att de är resultatet av en jättelik satsning av vår störste författare och därför att hans geniala associationsförmåga inte förnekar sig, när han skenbart suveränt och från ett nästan globalt perspektiv behandlar tiotals olika språk, inklusive svenska, grekiska, kinesiska, tibetanska, sanskrit, swahili och indianspråk.

Del 69 och 70 i nationalupplagan innehåller de språkvetenskapliga skrifter som Strindberg gav ut 1910-12: i del 69 Bibliska Egennamn, Modersmålets anor och Sveriges Anor; i del 70 Världs-Språkens Rötter, Kina och Japan samt Kinesiska Språkets Härkomst I-II (den senare skriften presenteras i del 70 men återges i den elektroniskt publicerade textkritiska kommentaren till denna).

Strindbergs språkvetenskapliga skrifter utges i del 69 och 70 med hjälp av några av landets främsta specialister på olika språk. Ett appendix i del 69 ger inblickar både i Strindbergs språkhistoriska tänkande och i de textkritiska problem som utgivarna har brottats med i de båda volymerna.

Denna del av nationalupplagan innehåller drygt 40 prosatexter som Strindberg skrev under 1880-talet för tidningar, tidskrifter och antologier både i Sverige och utomlands.
Dessutom ingår några texter av privat natur som inte var avsedda för publicering. En del av texterna omtrycks här för första gången, och ett mindre antal är tidigare otryckta.

Texterna är av varierande slag. I den självbiografiska Kvarstadsresan ger Strindberg i den fiktiva dagbokens form sin skildring av Giftasprocessen. I Fabler prövar han en för honom ny genre och dess satiriska möjligheter. I den ursprungligen på franska skrivna Societeten i Stockholm presenteras Sveriges politiska och konstnärliga liv för internationell publik. I volymen ingår också författarens resereportage från Italien och från den utopiska familistären i franska Guise. Den litteräre debattören och polemikern Strindberg framträder i essäerna Om realism och Den litterära reaktionen i Sverige.
Vännen Carl Larsson porträtteras i en stort upplagd essä. I andra artiklar skriver Strindberg personligt och engagerat om författarkolleger som Voltaire, Leopold, Björnson och Gjellerup.

Volymen innehåller en omfattande kommentar, som utreder texternas många gånger komplicerade tillkomsthistoria och sätter in dem i deras biografiska och tidshistoriska sammanhang. De många allusionerna i texterna avslöjas och de talrika citaten i dem identifieras i ordförklaringarna. Kommentaren är dessutom försedd med en mängd illustrationer.

Efter succén med Röda rummet ägnade sig Strindberg under flera år åt att fördjupa sig i kulturhistoriska studier över sin och svenskarnas huvudstad. Resultatet blev Gamla Stockholm, som nu kommer ut i Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk.
I Gamla Stockholm anlägger Strindberg ett brett folkligt perspektiv. Han beskriver hur livet i Stockholm levdes i både äldre och nyare tid, med betoning på mitten av 1800-talet. Den tid som Strindberg själv kunde minnas från sin barndom, hur högtiderna firades i familjerna och hur man levde på gator och torg.
Gamla Stockholm ger en fascinerande inblick i folklivet i staden, om gatumusikanter, kasperteater, slangen, sägnerna, skrocken och sederna. Klassisk stockholmiana av Sveriges mest kända författare genom tiderna.

Denna del av Samlade Verk innehåller tre av Strindbergs ungdomsdramer från 1870-talet: I Rom, med vilket han debuterade anonymt på Dramaten 1870, handlar om den på sin tid världsberömde danske skulptören Bertel Thorvaldsen; Den fredlöse som har handlingen förlagd till Island omkring år 1100 renderade Strindberg ett personligt stipendium av kungen, Karl XV, sedan det spelats på samma scen 1871; Anno fyrtiåtta som författades vid mitten av 70-talet (förmodligen något av åren 1876 eller 1877) speglar de politiska oroligheterna i Stockholm omedelbart efter februarirevolutionen i Paris 1848. I det svärmiska versdramat I Rom behandlar Strindberg konstnärsproblem som delvis var hans egna. I det "fornnordiska" skådespelet Den fredlöse som han arbetade om radikalt (både den ursprungliga versionen från 1871 och den slutgiltiga från 1881 avtrycks i volymen; den förra har aldrig tidigare varit publicerad) inkarnerade han sig enligt egen utsago i alla de fem huvudpersonerna. Komedin Anno fyrtiåtta föregriper i flera avseenden, inte minst ifråga om satiren över Stockholms borgerskap, Strindbergs genombrottsroman Röda rummet några år senare.