Anders Frankson
Foto: Privat foto
Utforska författaren
Anders Frankson har läst företagsekonomi och östeuropastudier på Uppsala universitet. Anders fick sin första militärhistoriska artikel publicerad 1995 i en amerikansk tidskrift.
Han debuterade i Sverige 2002 på Norstedts med boken Slaget om Kursk, historiens största pansarslag, skriven tillsammans med Niklas Zetterling.
Anders Frankson har under många år arbetat som chefredaktör respektive redaktör för olika tidningar.
Utgivning
Om boken
Om något enskilt slag under andra världskriget kan betecknas som avgörande bör det rätteligen vara slaget om Moskva. De händelser som därefter följde kan betraktas som steg längs en redan utstakad väg.
Före slaget om Moskva hade den tyska armén en lång rad segrar. När den hejdades i december 1941 var det första gången som Hitler tvingades avbryta en för honom betydelsefull offensiv. Slaget om Storbritannien sommaren 1940 hade visserligen varit en motgång, men Hitler hade aldrig engagerat sig särskilt mycket i det företaget. Anfallet mot Sovjetunionen var däremot något av kulmen på hans karriär och när detta misslyckades utanför Moskvas portar var det ett långt svårare nederlag.
Det är naturligtvis svårt att otvetydigt bestämma vilket som är det största slaget i historien, men få, om ens något, kan mäta sig med slaget om Moskva. Det nederlag som de sovjetiska förbanden tillfogades i slagets inledningsskede saknar motstycke i historien.
Så svåra förluster har aldrig drabbat en stor militär styrka på så kort tid, som den katastrof som drabbade de sovjetiska försvararna de två första oktoberveckorna 1941. Panik uppstod i den sovjetiska huvudstaden, men regnväder förvandlade vägarna mot Moskva till lervälling. Det gav Stalin tid att mobilisera förstärkningar, samtidigt som tyskarna fick stora svårigheter att föra fram bensin, ammunition och andra förnödenheter. Trots det valde tyskarna att pressa sig fram mot Moskva och i början av december hade de nått dess utkanter. Det hårdnande sovjetiska motståndet och den tilltagande kylan gjorde emellertid att den tyska offensiven körde fast utanför den sovjetiska huvudstaden.
Hitlers försök att erövra Stalins huvudstad hade oåterkalleligen misslyckats, vilket dömde den tyske diktatorn till ett långt utnötningskrig som han inte kunde vinna.
Före slaget om Moskva hade den tyska armén en lång rad segrar. När den hejdades i december 1941 var det första gången som Hitler tvingades avbryta en för honom betydelsefull offensiv. Slaget om Storbritannien sommaren 1940 hade visserligen varit en motgång, men Hitler hade aldrig engagerat sig särskilt mycket i det företaget. Anfallet mot Sovjetunionen var däremot något av kulmen på hans karriär och när detta misslyckades utanför Moskvas portar var det ett långt svårare nederlag.
Det är naturligtvis svårt att otvetydigt bestämma vilket som är det största slaget i historien, men få, om ens något, kan mäta sig med slaget om Moskva. Det nederlag som de sovjetiska förbanden tillfogades i slagets inledningsskede saknar motstycke i historien.
Så svåra förluster har aldrig drabbat en stor militär styrka på så kort tid, som den katastrof som drabbade de sovjetiska försvararna de två första oktoberveckorna 1941. Panik uppstod i den sovjetiska huvudstaden, men regnväder förvandlade vägarna mot Moskva till lervälling. Det gav Stalin tid att mobilisera förstärkningar, samtidigt som tyskarna fick stora svårigheter att föra fram bensin, ammunition och andra förnödenheter. Trots det valde tyskarna att pressa sig fram mot Moskva och i början av december hade de nått dess utkanter. Det hårdnande sovjetiska motståndet och den tilltagande kylan gjorde emellertid att den tyska offensiven körde fast utanför den sovjetiska huvudstaden.
Hitlers försök att erövra Stalins huvudstad hade oåterkalleligen misslyckats, vilket dömde den tyske diktatorn till ett långt utnötningskrig som han inte kunde vinna.
Läs mer
Niklas Zetterling, Anders Frankson
Hitlers första nederlag
Om boken
I en sista jättelik kraftmätning drabbade över 2 000 ryska och tyska stridsvagnar samman vid Kursk 1943. Frankson & Zetterling berättar om bakgrunden till slaget, om de stora generalerna, om utvecklingen av pansar- och antipansarvapen, om ryskt och tyskt manöverkrig och om den enskilde soldatens liv i fält.
Efter nederlaget vid Stalingrad där hela 6:e armén förintades samlade sig den tyska krigsmakten till ett sista desperat försök att återta initiativet på östfronten. Tyskarnas plan var att med hjälp av en jättelik kniptångsmanöver lamslå Röda armén vid staden Kursk, där frontlinjen gjorde en utbuktning. 400 000 man och 3 000 stridsvagnar sattes in från tyskt håll. Problemet var bara att ryssarna fått reda på anfallsplanen och gjorde sig beredda ... en halv miljon ryska soldater utrustade med 20 000 artilleripjäser, 5 000 stridsvagnar och 1 000 stalinorglar grävde ner sig i väntan på anfallet. Den 5 juli kommer så attacken efter ett förberedande artilleribombardemang där fler granater än vad som användes under fälttågen i Polen och Frankrike vräktes ut på några timmar. En vecka senare står så det mytomspunna delslaget, krigshistoriens största pansarstrid. Utanför byn Prochorovka, på en yta av 30 x 30 km drabbar över 2 000 stridsvagnar samman.
Ryssarna går segrande ur striden och dagen efter, den 13 juli, beordrar Hitler reträtt, formellt sett för att omfördela resurserna efter den allierade invasionen av Sicilien, men i själva verket var Tysklands reserver förbrukade för gott.
Läs mer
Niklas Zetterling, Anders Frankson
Slaget om Kursk
Om boken
I den fristående fortsättningen på Slaget om Kursk ger militärhistorikerna Frankson och Zetterling en delvis ny bild av ett av östfrontens mest dramatiska och grymma kapitel.
Östfronten, januari 1944. Konevs och Vatutins två fronter går samman i en kniptångsmanöver och ringar in de tyska styrkorna i syfte att befria Ukraina. När väl Ukraina hade befriats, vilket skedde i april 1944, skulle grunden vara lagd för den stora sommaroffensiven, då ryssarna skulle fortsätta mot Rumänien, Ungern och södra Polen.
När Operation Korzun inleds den 25 januari 1944 går för första gången två ryska stridsvagnsarméer i täten för ett anfall. Den sovjetiske befälhavarens Konjevs taktik lyckas och 55 000 tyska soldater ringas in.
Sovjetisk historieskrivning gör gällande att ytterst få ska ha lyckats ta sig ut, men det korrekta är att över 40 000 bröt sig ut, dock tvingades de lämna all materiel och tappade därmed initiativet än en gång på östfronten.
Med hjälp av vittnesmål från bägge sidor och den senaste militärhistoriska forskningen visar Frankson/Zetterling att sovjetisk historieskrivning kraftigt överdrev slagets betydelse, men också hur
Röda armén anpassade sig efter tillfället och tilllämpade ny taktik.
Östfronten, januari 1944. Konevs och Vatutins två fronter går samman i en kniptångsmanöver och ringar in de tyska styrkorna i syfte att befria Ukraina. När väl Ukraina hade befriats, vilket skedde i april 1944, skulle grunden vara lagd för den stora sommaroffensiven, då ryssarna skulle fortsätta mot Rumänien, Ungern och södra Polen.
När Operation Korzun inleds den 25 januari 1944 går för första gången två ryska stridsvagnsarméer i täten för ett anfall. Den sovjetiske befälhavarens Konjevs taktik lyckas och 55 000 tyska soldater ringas in.
Sovjetisk historieskrivning gör gällande att ytterst få ska ha lyckats ta sig ut, men det korrekta är att över 40 000 bröt sig ut, dock tvingades de lämna all materiel och tappade därmed initiativet än en gång på östfronten.
Med hjälp av vittnesmål från bägge sidor och den senaste militärhistoriska forskningen visar Frankson/Zetterling att sovjetisk historieskrivning kraftigt överdrev slagets betydelse, men också hur
Röda armén anpassade sig efter tillfället och tilllämpade ny taktik.
Läs mer
Niklas Zetterling, Anders Frankson
Tjerkassy '44