Jesper Bengtsson

Aung San Suu Kyi har blivit en ikon för kampen för demokrati i Burma - ja, för hela världen. I år är det ett år sedan hon släpptes fri från sin 21-åriga husarrest och 20 år sedan hon tilldelades Nobels fredspris.

På samma sätt som Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma Gandhi har Aung San Suu Kyi blivit en ikon för kampen för frihet. Men vem är hon egentligen? Vad driver henne till att göra så stora personliga uppoffringar för sitt land? Och vad kommer att hända nu när hon äntligen släppts fri?

I denna uppdaterade biografi ger Jesper Bengtsson, som var en av de första svenska journalister att träffa Aung San Suu Kyi för en personlig intervju efter hennes frigivning, en unik bild av en av vår tids mest omtalade politiska personligheter.

Han beskriver hennes bakgrund som dotter till Burmas frihetshjälte Aung San, åren i England och New York och hennes återkomst till Burma på 1980-talet. Militärjuntan kastade henne i husarrest redan 1989. Ändå förblir hon en samlande kraft för Burmas demokratirörelse. Hennes namn är så laddat att många i Burma inte ens vågar nämna det offentligt - hon kallas "The Lady". Internationellt har hennes berömmelse ökat ju längre tid hon hållits kvar i husarresten, och hon fick Nobels fredspris 1991. Över hela världen förknippas hon med en fredlig kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Lördagen den 13 november 2010 släpptes hon äntligen fri efter totalt 20 år i husarrest.

Aung San Suu Kyis öde har också inneburit att hon varit isolerad från sin familj. Hennes make Michael Aris dog i cancer 1999 utan att de kunde ta farväl av varandra. Sönerna Alexander och Kim har tvingats leva en stor del av sina liv utan kontakt med modern.
Aung San Suu Kyis dragningskraft handlar om hennes personliga karisma och mod, men också om att hon personifierar en av vår tids stora frågor: Vad krävs för att demokrati ska växa fram ur djupt auktoritära system? Vi vet nu också hur snabbt sådana regimer kan falla - skillnaden är att i Burma finns en samlande kraft i Aung San Suu Kyi och hennes parti.

Stefan och Jari skulle resa till ön Qeshm i Persiska viken för att lära en grupp iranska byggjobbare att gjuta i hårdbetong. De såg fram mot uppdraget, som skulle ta två veckor. Ingen av dem hade varit i Iran förut. Ett kul jobb. Ett nytt land. De lämnade Sverige tidigt på morgonen den 12 februari 2006.
Det skulle ta fjorton månader innan de kom hem igen.

Redan första dagen, efter ett snabbt besök på byggarbetsplatsen, bestämde Stefan och Jari sig för att ta en promenad ned till stranden. De såg några delfiner som hoppade i vattnet och gick ut på piren för att ta lite bilder. När de vände tillbaka till hotellet möttes de av fyra militärer. Under de följande dagarna förhördes de flera gånger av säkerhetspolisen samtidigt som de jobbade med betonggolvet. Vid ett tillfälle varade förhöret i 13 timmar. Ibland tvingades de ha ögonbindel under förhören. Den 29 februari 2006 häktades de anklagade för spioneri och transportades till ett fängelse i Bandar Abbas, där de senare dömdes till tre års fängelse.

426 dagar i Iran är berättelsen om hur två byggjobbare från Falköping gör ett enkelt misstag och blir offer för en storpolitisk konflikt. Det handlar om känslan av att dras allt djupare ned i något man först vägrar förstå allvaret i. Det handlar om erfarenheten av att sitta mer än 14 månader i fängelse i ett land styrt av en av världens mest brutala regimer.

Men det är också bli en berättelse om det som hände på hemmaplan. I ett slag blev två familjer utan män och fäder. Stefan och hans fru Ann har två barn, två och sex år gamla när han försvann. Jaris sambo Helena var gravid i tredje månaden. Deras dotter Alexandra föddes när han satt i fängelse och hon var sju månader när han släpptes fri. Hur klarade Ann och Helena av att bli lämnade ensamma? Hur orkade de med trycket från pressen samtidigt som de arbetade tillsammans med UD och riksdagsmannen Urban Ahlin för att få sina män fria? Och hur förklarar man för sina barn att pappa dömts till fängelse i Iran?

Det måttfulla upproret skrivs i skuggan av två bakslag för svensk politik. Det politiska etablissemangets nederlag i folkomröstningen om EMU blottade ett väldigt glapp mellan folket och eliterna. Mordet på Anna Lindh bestal oss på en viktig del av vår politiska framtid. Båda dessa händelser, den andra oändligt mer fasansfull än den första, har rivit upp svårläkta sår i demokratin. Boken söker svar på några avgörande frågor: Kommer arbetarrörelsen och det politiska systemet klara av att överbrygga glappet och hantera tomrummet efter Anna Lindh - och samtidigt genomföra den nödvändiga förnyelsen av politiken och organisationen?

En del av svaren står att finna i den berättelse som utgör bokens ram - den om Anna Lindh, Mona Sahlin och Margot Wallström, tre kvinnor som dominerat den politiska debatten under snart 20 år. Var för sig har de bidragit till att alternativa politiska perspektiv fått en plats i den traditionella politiken: miljön, feminismen, det mångkulturella samhället och inte minst Europafrågan.