David Eberhard
Foto: Thron Ullberg
Utforska författaren
David Eberhard arbetar idag som överläkare i psykiatri på Danderyds sjukhus och är kontroversiell debattör. Han uppmärksammades stort när han i sin förra bok, I trygghetsnarkomanernas land, hävdade att vi i Sverige har ett överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror. I Ingen tar skit i de lättkränktas land gör han upp med den svenska kränktheten.
Utgivning
Om boken
David Eberhard uppmärksammades stort när han i sin förra bok, I trygghetsnarkomanernas land, hävdade att vi i Sverige har ett överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror. I sin nya bok försöker han förstå hur vi, trots att vi lever i världens mest rättvisa land, känner oss alltmer och allt oftare kränkta.
Hur kommer det sig att dagens människor blir kränkta av nästan allt? I var och varannan dagstidning hittar vi artiklar om människor som upplever sig kränkta. Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifågasättande av den egna personen som kränkande.
David Eberhard menar att det finns flera förklaringar till detta. Om man jämför människorna i dagens samhälle med tidigare generationer, och vad de var tvungna att utstå under sin livstid, framgår med all tydlighet att vi har det extremt bra. Men ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har det bra, men så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre så ser vi det inte.
Avarter av gamla teorier från 1800-talet och 1900-talets början har fått oss att sammanblanda jämlikhet med likhet, att älta barndomens oförrätter och dessutom, inför vulgärmodernismens obegripligheter, tvivla på det uppenbara. När en extremtolkning av feminism hävdar att också att män och kvinnor i grunden är helt lika sprider sig, blir vi stötta och kränkta när vi möter de uppenbara faktiska skillnaderna.
Vi har vi blivit helt beroende av att staten tar hand om oss, en stat som i falsk snällhet snarare levererar kravlöshet. En stat som vare sig överlåter till, eller kräver något ansvar från, den enskilde.
Nej, det är dags att sluta älta och gå vidare. Slänga alla gamla vanföreställningar över bord. Svara på oförätten när du möter den - det behöver inte, som i gamla tider, innebära att du utmanar din antagonist på duell. Stå upp för det du tror på, och överlämna inte allt ansvar till pappa Staten. Och betänk i rimlighetens namn hur bra vi ändå har det, både i förhållande till människor förr och till verkligt kränkta människor idag på flykt från fattigdom, svält, tortyr och krig.
Hur kommer det sig att dagens människor blir kränkta av nästan allt? I var och varannan dagstidning hittar vi artiklar om människor som upplever sig kränkta. Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifågasättande av den egna personen som kränkande.
David Eberhard menar att det finns flera förklaringar till detta. Om man jämför människorna i dagens samhälle med tidigare generationer, och vad de var tvungna att utstå under sin livstid, framgår med all tydlighet att vi har det extremt bra. Men ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har det bra, men så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre så ser vi det inte.
Avarter av gamla teorier från 1800-talet och 1900-talets början har fått oss att sammanblanda jämlikhet med likhet, att älta barndomens oförrätter och dessutom, inför vulgärmodernismens obegripligheter, tvivla på det uppenbara. När en extremtolkning av feminism hävdar att också att män och kvinnor i grunden är helt lika sprider sig, blir vi stötta och kränkta när vi möter de uppenbara faktiska skillnaderna.
Vi har vi blivit helt beroende av att staten tar hand om oss, en stat som i falsk snällhet snarare levererar kravlöshet. En stat som vare sig överlåter till, eller kräver något ansvar från, den enskilde.
Nej, det är dags att sluta älta och gå vidare. Slänga alla gamla vanföreställningar över bord. Svara på oförätten när du möter den - det behöver inte, som i gamla tider, innebära att du utmanar din antagonist på duell. Stå upp för det du tror på, och överlämna inte allt ansvar till pappa Staten. Och betänk i rimlighetens namn hur bra vi ändå har det, både i förhållande till människor förr och till verkligt kränkta människor idag på flykt från fattigdom, svält, tortyr och krig.
Läs mer
David Eberhard
Ingen tar skit i de lättkränktas land
Om boken
I Sverige har vi ett överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror, skrev överläkaren i psykiatri David Eberhard i en debattartikel i DN hösten 2005.
Vi borde lära oss värdera och hantera rimliga faror snarare än förbjuda situationer där de kan uppstå!
Eberhard tyckte sig ha sett att den panikångest han allt oftare möter hos sina patienter på akutmottagningen i Stockholm ha en direkt motsvarighet på samhällelig nivå: själva samhället tycks lida av ett nationellt paniksyndrom och ett slag trygghetsnarkomani! Det höjs rop om att minderåriga inte skall få gå på fotbollsmatcher, skolan bortser helt ifrån att barn älskar att tävla, akademiker väljer hellre betald arbetslöshet än startar eget, den våldsamma drivkraften hos flyktingar som kommer hit bryts snabbt ned av det kravlösa svenska samhällets välvilliga omtanke. Vi måste inse att det faktiskt är farligt att leva, lära våra barn att värdera och hantera faror snarare än att förbjuda allt farligt.
Paniksyndromet på individnivå leder ofta till total handlingsförlamning, och om man vill skulle man kunna se den bristande handlingskraft som svenska myndigheter gav uttryck för vid den stora tsunamikatastrofen som ett uttryck för den nationella panikångesten.
Och precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek. Människan är inte född till trygghet. Trygghet föder rädsla på samma sätt som paniksyndrom ger överdriven vilja till att undvika faror.
Eberhard driver och prövar sin tes och drar fram mängder av exempel, alltifrån säkerhetsbälten och cykelhjälmar till curlingföräldrar och förbud mot djungelolja! Det är en tankeväckande läsning och boken kommer säkert möta många invändningar och leda till debatt.
Vi borde lära oss värdera och hantera rimliga faror snarare än förbjuda situationer där de kan uppstå!
Eberhard tyckte sig ha sett att den panikångest han allt oftare möter hos sina patienter på akutmottagningen i Stockholm ha en direkt motsvarighet på samhällelig nivå: själva samhället tycks lida av ett nationellt paniksyndrom och ett slag trygghetsnarkomani! Det höjs rop om att minderåriga inte skall få gå på fotbollsmatcher, skolan bortser helt ifrån att barn älskar att tävla, akademiker väljer hellre betald arbetslöshet än startar eget, den våldsamma drivkraften hos flyktingar som kommer hit bryts snabbt ned av det kravlösa svenska samhällets välvilliga omtanke. Vi måste inse att det faktiskt är farligt att leva, lära våra barn att värdera och hantera faror snarare än att förbjuda allt farligt.
Paniksyndromet på individnivå leder ofta till total handlingsförlamning, och om man vill skulle man kunna se den bristande handlingskraft som svenska myndigheter gav uttryck för vid den stora tsunamikatastrofen som ett uttryck för den nationella panikångesten.
Och precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek. Människan är inte född till trygghet. Trygghet föder rädsla på samma sätt som paniksyndrom ger överdriven vilja till att undvika faror.
Eberhard driver och prövar sin tes och drar fram mängder av exempel, alltifrån säkerhetsbälten och cykelhjälmar till curlingföräldrar och förbud mot djungelolja! Det är en tankeväckande läsning och boken kommer säkert möta många invändningar och leda till debatt.
Läs mer
David Eberhard
I trygghetsnarkomanernas land