Axel Odelberg

Den 6 februari 2014 är det 100 år sedan Gustav V höll det famösa Borggårdstalet. Det blev kulmen på en dramatisk politisk kamp som gått till historien som Den Stora Försvarsstriden och den får dagens stormar runt militären och dess budget att likna en mild bris.

Konflikten hade inletts drygt två år tidigare, i december 1911, då Sveriges nyvalde liberale statsminister Karl Staaff beslöt inställa bygget av F-båten, en ny typ av pansarfartyg som hade drivits igenom av Staaffs konservative föregångar Arvid Lindman.

Försvarsstriden har, av en av dess deltagare, den socialistiske agitatorn Fredrik Ström, karaktäriserats som den hårdaste och mest hänsynslösa vår nyare politiska historia antecknat. Det är ett omdöme som står sig. Den enda politiska kamp sedan dess, som möjligen skulle kunna mäta sig med Försvarsstriden i fråga om hårda motsättningar, är striden om löntagarfonderna.

Försvarsstriden engagerade nästan hela Sverige. Huvudrollsinnehavare var ledande politiska makthavare i regering och opposition, som Karl Staaff och Arvid Lindman, men också kung Gustav V och upptäckarhjälten Sven Hedin med flera. Hedin utövade, alltifrån stridens början och fram till och med kungens borggårdstal, ett avgörande inflytande över händelserna. Den makt han utövade var helt informell. Han uppbar inget ämbete utan baserade sitt inflytande uteslutande på sin berömmelse, sin begåvning, sitt författarskap och sin ställning som nationens store hjälte.

Alltifrån stridens början, då Hedin skrev sin försvarspropagandistiska pamflett Ett varningsord, som trycktes i en miljon exemplar, finansierades av tidens rikaste finansfurstar och distribuerades över landet med tidningar, präster och lärare, fram till Borggårdstalet som han också författade och fick kungen att hålla, var Hedin en av stridens dirigenter.

Borggårdstalet fick Karl Staaff att avgå, och han avled året efter. Striden om försvaret fortsatte dock ytterligare en tid men avblåstes ett halvår senare då första världskriget utbröt och den försvarsvänliga linje högern drivit fick nationellt stöd.

Sven Hedin satt i både Svenska Akademien och Vetenskapsakademien. Han tilldelades så många ordnar, hedersmedaljer och andra utmärkelser att han hade trillat framlänges om han burit dem alla samtidigt. Universitet över hela Europa dränkte honom i hedersdoktorat.

Ingen svensk, vare sig före eller efter honom, har nått samma hjältestatus. Han var Göran Kropp, Jan Guillou och Peter Englund i en och samma person fast tio gånger större. Sven Hedins framgång blev monumental, liksom senare hans fall från piedestalerna.

Hans kärlek till Tyskland, hans förvissning om att Ryssland hotade Europa och hans övertygelse om att han var mannen att bibringa svenskarna detta budskap satte de första fläckarna på den skinande vapensköld som blev hans då han adlades som siste svensken någonsin. Hans beundran för Hitler och aldrig sviktande stöd för Tyskland under andra världskriget berövade vapenskölden all glans och fick hjälteglorian att slockna helt.

Axel Odelberg, författare till den kritikerrosade biografin om Sven Hedins gode vän Hertig Larson, berättar den rafflande historien om upptäckarhjälten Sven Hedins uppgång och fall: hans livsfarliga reseäventyr i Centralasiens okända öken- och bergstrakter, hur han hyllades som en folkhjälte då han återvände från sina expeditioner, hans sammanträffande med många av den tidens kejsare, kungar, politiska ledare, konstnärer och författare. Och, förstås, hans möten och samtal med den man som han i en dödsruna i Dagens Nyheter den 2 maj 1945 kallade för en av historiens största ledare någonsin, Adolf Hitler.

Sven Hedin var mannen som hittade rätt i geografin men gick vilse i politiken.