Jonas Nordin

I dag är Versailles ett utflyktsmål för Parisresenären, ett historiskt palats förknippat framför allt med Ludvig XVI och Marie Antoinette. Under dess storhetstid var slottet mer än så: en kungastad som i mitten av 1700-talet hade lika stor befolkning som Göteborg. Historikern Jonas Nordin berättar om en byggnad som kom att symbolisera en hel era.

I palatset fanns omkring 450 våningar och lägenheter som beboddes av den stora och vittförgrenade kungafamiljen och medlemmar av den högsta aristokratin. Dessa ofta små men likväl högt eftertraktade lägenheter fördelades enligt intrikata kösystem. Trots att tomter i staden utdelades på förmånliga villkor för den som ville bygga ett ståndsmässigt privatpalats i närheten av kungens domän kunde hovmännen ödmjuka sig nästan hur långt som helst för att komma i åtnjutande av ett litet kyffe i någon av slottets flyglar.

Denna värld skulle inte bara roas och underhållas utan även utfordras, på kungens bekostnad. Det var en enorm tjänarstab som såg till att hovmännen fick sin dagliga spis. I slottet rörde sig hovmän, vaktsoldater och vanliga besökare i en outsinlig ström. Versailles stod öppet för alla kungens undersåtar så länge de var hela och rena. De välordnade och sparsamt möblerade salar som dagens besökare möter hade ingen motsvarighet på 1700-talet. Kronprinsen kunde klaga över att han aldrig fick lugn och ro för den människoflod som ständigt passerade genom hans våning, och inte ens kungen var förskonad från de ficktjuvar som härjade i slottet och parken. I vissa korridorer och salar sålde köpmän livsmedel så att slottens hyresgäster inte skulle behöva promenera till stadens marknader. I mitten av denna röra befann sig kungafamiljen, omgärdad av en strikt etikett, som fascinerade och inspirerade alla andra europeiska hov.