Andrés Stoopendaal

Andrés Stoopendaals prosapoesi uppstår ur en ocensurerad och radioaktiv fantasi med både språkligt sofistikerade och rent debila element. I hans rolldiktning framstår rösternas oförmåga att nå fram till varandra som en spegling av själva tidsandan.

Samlingens titel En borgerlig entropi hänsyftar på ett uttalande från tidigt 1970-tal av Pier Paolo Pasolini, i vilket filmregissören och poeten förutspådde hur Roms kommande generationer i psykologisk bemärkelse skulle komma att leva i en starkt borgerlig hegemoni, utan att som tidigare generationer ens se skymten av arbetare eller bönder.

Maxence, som efter faderns död bor ensam med sin mamma, är en självupptagen ung man som drivs av en rastlös energi. I ett sätt att rangordna tillvaron famlar han mellan våldsamma fantasier och kategoriska påståenden.

Maxences mamma försöker på ett fumligt men rörande sätt närma sig hans värld men förvägras inträde. I stället tycks hans tankar ständigt gå vilse i sorg och ironi - men där finns också något rörande om att vara ung och vilsen i sin sexualitet, om den gränslösa sorgen över något som inte går att sätta ord på och ett oresonligt ogillande mot modern och andra som vill honom väl.

"En natt stormar min mor, Muriel, in på mitt rum. Hon väcker mig och berättar att min far, Simon, har avlidit på bygget och att de just har ringt. Jag tror henne inte direkt, för Muriel är något av en mytoman. Vänder mig på sidan. Kanske är allt en dröm? Om två veckor fyller jag fjorton år och jag skulle gärna sova till dess."

Maskerad är en vacker, omtumlande och dubbelbottnad berättelse som i tvära kast mellan det yttre och det inre skildrar övergången mellan barn och vuxen, kärlek och hat, grymhet och ömhet.