John Kennedy Toole tog sitt liv den 26 mars 1969 och fick aldrig uppleva den enorma succé romanen Dumskallarnas sammansvärjning gjorde när den slutligen kom ut 1980, och belönades med det amerikanska Pulitzerpriset 1981. Boken finns i pocket och att lyssna på hos Storytel.
”Vad Toole gör är att se på världen ur den allt igenom komiska aspekten. Det finns inte en enda allvarligt sinnad och seriös person i romanen. Alla är löjeväckande. Skrattet härskar, inte allvaret”, skriver Göran Greider i Aftonbladet.
I samband med att boken kom ut som pocketklassiker ställde vi några frågor till den numera pensionerade förläggaren Erland Törngren, som såg till att boken gavs ut på svenska första gången 1982 i översättning av Einar Heckscher.
Hur upptäckte du Dumskallarnas sammansvärjning?
– År 1980 såg jag såg en liten annons i den amerikanska branschtidningen Publishers´ Weekly. Det jag fastnade för var en festlig teckning av en fetlagd man iförd öronlappsmössa och med en varmkorv i ena handen och ett leksakssvärd i den andra. Det var omslagsbilden till romanen A Confederacy of Dunces av John Kennedy Toole som just utkommit på förlaget Louisiana State University Press. Jag beställde boken och sträckläste den med den där rysningen som riktigt bra böcker framkallar. På morgonen efter en sömnlös natt ordnade jag kontrakt på en svensk utgivning. Jag hade redan tidigare anlitat Einar Heckscher för att översätta bland andra Charles Bukowski, så han blev det självklara valet med den fantasi och språkkänsla som Tooles text krävde.
Minns du hur stor förstaupplagan var?
– Jag minns inte hur stor den första upplagan var när boken kom ut 1982. Gissningsvis trycktes den i några tusen exemplar. Men de räckte inte, så ganska snart gjordes en tilltryckning. Sedan dess har boken kommit ut i ett antal nya upplagor.
Hur ser ditt förhållande till boken ut idag, så här 35 år senare?
– Mitt förhållande till boken är oförändrat också efter så här många år. Jag läser om den med samma rysning av förväntan som första gången och med samma förtjusning och förundran över hur Toole lyckas väva ihop fars och tragik till ett komiskt mästerverk.
Varför ska man läsa Dumskallarnas sammansvärjning?
– Först och främst ska man läsa boken för att det är en grymt rolig bok, med betoning på båda orden. Dessutom blir man obönhörligt fascinerad av och till och med motvilligt fäst vid den asociala fetknoppen, hemmafilosofen och misantropen Ignatius J. Reilly som här intar sin rättmätiga och voluminösa plats bland världslitteraturens antihjältar. På köpet får man också en livfull och färgstark beskrivning av The French Quarter i New Orleans och stifta bekantskap med en samling mycket märkliga figurer.
