Fem frågor till Ebba Witt-Brattström om Århundradets kärlekskrig
Författaren och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström kom ut med sin rosade och omtalade punktroman Århundradets kärlekskrig, om ett äktenskap i upplösning, våren 2016. Regissören Nora Nilsson har dramatiserat hennes bok för uppsättning på scenen och ikväll har pjäsen premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
I samband med boksläppet förra våren ställde vi fem frågor till Ebba Witt-Brattström.
Din bok skildrar ett äktenskap i upplösning. Många kommer att undra i vilken grad den är självbiografisk?
– I likhet med andra författare använder jag i någon mån mitt liv som litterärt material. På något annat sätt är detta inte en självbiografisk skildring. Det är inte heller autofiktion, det vill säga som i Knausgårds Min kamp, där huvudpersonen heter samma sak som författaren, Karl Ove, har en bästis som liksom i levande livet heter Geir och en hustru som heter Linda osv.
Vi har ett problem idag, som handlar om att många inte läser litteratur längre. Konsekvensen blir att man börjar tolka allt bokstavligt. Metaforer, allegorier, ironier, understatements och kulturhistoriska referenser går förbi. Men skönlitteratur är aldrig bokstavlig, den kommunicerar på helt andra vis och har så mycket att säga – förutsatt att författaren är tillräckligt skicklig, förstås.
Århundradets kärlekskrig är en hommage och kommentar till Märta Tikkanens klassiska äktenskapsskildring Århundradets kärlekshistoria. Hur förhåller sig din bok till Tikkanens?
– Ja, startpunkten var Märta Tikkanens brytande av ”kärlekspakten” 1978, då hon utgav Århundradets kärlekssaga. Det var historiskt nytt att en kvinna så ”illojalt” skrev om en egocentrisk make som också genom sin alkoholism terroriserade en hel familj.
Kvinnors lott då, som nu, var att tiga och ta på sig skammen över att ha en make som behandlade henne illa. Men Märta Tikkanen bet huvudet av skammen och det gav kvinnor över hela världen hopp och mod att ta itu med sina dysfunktionella förhållanden. I den meningen är Århundradets kärlekskrig en uppdatering: har det blivit bättre för kvinnor i heterosexuella relationer sedan 1978?
Dock märkte jag efter ett tag att min skildring alltmer började likna en kommentar till August Strindbergs drama Dödsdansen, från år 1900. Det var som om jag ville skriva fram hustrun Alice i den skildringen.
Dödsdansen har, liksom nästan allt Strindberg skrivit, ett perspektiv som gör att man måste tycka synd om mannen, medan kvinnan demoniseras som den som gör honom så olycklig.
Hur fick du idén att skriva skönlitterärt? Och är det någon skillnad mot att skriva saklitteratur, som du har gjort tidigare?
– Det var ingen medveten handling, utan själva materialet som sökte sin gestaltning. Jag ville ha en pregnans som jag hittade i formen ”Punktroman”, som är en norsk genrebeteckning för en diktcykel med sammanhållet tema.
I min sakprosa är jag mer närvarande, en insisterande röst som argumenterar för att båda sidorna av vårt bildningsarv, kvinnornas såväl som männens skapande, måste omfattas av begreppet ”bildning”.
Den skönlitterära gestaltningen innebär en större distans till den färdiga boken, vill jag påstå. Den ska få leva sitt eget liv nu, behöver inte min tolkning.
Varför är det så viktigt att skildra en relation som denna?
– Jag har velat gestalta det mest förbjudna, äktenskapets nedersta krets, för att låna ett uttryck från Dantes klassiska helvetesskildring. Det yttersta tillståndet i en lång relation, som sällan skildrats, åtminstone inte ur kvinnans synvinkel, där saker sägs som aldrig borde yttras men heller aldrig kan glömmas. Många har varit där, vill jag påstå.
Till alla läsare som tänker: ”Varför går hon inte?” om kvinnan i boken, måste jag säga att det är hög tid att ställa frågan annorlunda: ”Varför gör han så här mot henne?”
Detta slags man måste börja ta ansvar för sina handlingar. Vi lever fortfarande i ett samhälle där flickor socialiseras in i att betrakta pojkar och män som dysfunktionella. Som vuxna kvinnor ursäktar vi dem, plåstrar om deras dåliga självkänsla, och tiger om deras övergrepp. För det är ju synd om dem. Varför då, frågar jag mig?
Bör litteratur, enligt dig, ha ett ärende? Har litteraturen en uppgift?
– Litteraturen är vårt kollektiva minne. Om den har en uppgift så är det att vara absolut fri att gestalta och lyfta fram alla typer av mänsklig erfarenhet. Att fånga upp det djupast mänskliga som inte går att säga på något annat sätt, inte på journalistspråket, det officiella språket eller de sociala mediernas språk.
I min bok handlar det om kvinnors olycka och vantrivsel i det samhälle som fortfarande överordnar män, och underordnar kvinnor, och deras behov. När det kommer ner på det personliga planet avslöjas det samhälleliga hyckleri som kallas jämställdhetspolitik, som inte längre gäller när dörren stängts om tvåsamheten.
Jag hoppas att min bok kan få unga kvinnor att dra åt sig öronen på ett tidigare stadium än kvinnan i boken, så att de inte kastar bort sina liv. Om den kan rädda en enda kvinna från att låta sig duperas av detta slags man, som egentligen inte kan älskar någon annan än sig själv, så skulle jag vara nöjd. Om den dessutom kan få unga män att ta avstånd från detta slags maskulinitet, så är jag ännu mer nöjd.
Bilden: Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel i Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström. Premiär 3 mars 2017, Kulturhuset Stadsteatern.