Should I stay or should I go?

I den nya boken Lyckligt skild gör Magnus Abrahamsson och Marit Danielsson, kända från Skilsmässopodden, upp med myten om att en separation är ett misslyckande. Utifrån egna erfarenheter ger författarna istället hopp och tröst, och visar att det svåra vägvalet kan leda till en lyckligare tillvaro – för både barn och vuxna.

Vi bjuder på ett kapitel ur boken. Det handlar om hur man fattar beslutet att bryta upp och när det är rätt att separera. Läs det nedan!

***

Ett virrvarr av känslor – stanna känns fel, lämna känns fel

Marit

När man länge har försökt reparera ett knackigt förhållande men misslyckats dyker kanske tanken till slut upp: ”Nej, jag tror inte längre på oss som par, vi kommer inte att få det bättre.” En närliggande tanke, kan man tycka, borde då vara: ”Vi måste separera.” Men icke. Själv frös jag helt fast här, i ett virrvarr av motstridiga tankar. Jag såg ingen som helst möjlig väg framåt. Att stanna kändes fel när jag inte längre trodde på oss, det vore lite som att säga nej till lyckan. Men att separera och bygga ett helt nytt liv – den tanken var så stor och omöjlig att den inte ens gick att fullfölja. Jag stod egentligen inför ett tydligt antingen-eller-val, men hur jag än försökte blev svaret ”varken eller”. Så där i vägskälet blev jag stående, länge och väl, för ingen väg framåt tedde sig möjlig. Den perioden var för mig nästan den värsta.

En klok vän sa en gång att terapi och samtal med vänner går ut på att man ska upptäcka alla de möjligheter man har. Han menade att vi alla är låsta i föreställningar om vilka valmöjligheter vi har – vi ser helt enkelt för få av dem. Kanske för att vi är uppfostrade på ett visst sätt, för att vi är rädda, fantasilösa eller har fördomar. I samtalen, menade min vän, kan man börja inse att det finns fler vägar att välja bland än man trodde. Så sant, säger jag. På allvar. För dig också! Riktiga möjligheter. När du är i virrvarret där ingen väg ter sig möjlig så handlar det om det. Du har inte sett alla möjligheter än.

Så hur får man det då att klarna? Stanna eller lämna – hur kommer du närmare ett beslut? Det är ett tufft tankearbete. Läs, tänk, skriv plus-och-minus-listor, prata med en terapeut eller vänner. Be om ett samtal med någon du tycker verkar klok. Och här är ett knep som jag tar till när vägval är svåra: Ställ dig frågan ”När jag är 80 år och ser tillbaka på mitt liv – hur önskar jag då som 80-åring att jag hade gjort här, stannat eller skilt mig?” Det avlägsna perspektivet tillför något, det tar bort allt krafs, alla de praktiska här-och-nu-sakerna som suddar till tanken och får en att väga in fel saker. Med 80-åringens perspektiv blir bara det rena livsbeslutet kvar. Och det är ett sådant du ska fatta.

Om du är fast i långvarig tveksamhet kan det ibland hjälpa att träna tanken åt olika håll, och i fantasin umgås med alternativen:

Stanna kvar: Du är inte nöjd nu som det är, så långt vet du. Vad skulle krävas för att du skulle bli nöjd i ditt nuvarande förhållande? Vilka förändringar måste ske? Vilka negativa bitar måste bort och vilka positiva måste till? I glappet mellan det du har nu och det du vill ha – där har du det som behöver ändras. Är det möjligt att åstadkomma de förändringarna? Orkar du? Orkar din partner? Är ni två rätt personer för att hitta det livet ihop?

Lämna: Frammana i fantasin en scen i ditt liv som separerad. Försök hitta bilder som ger dig en vision av en ny vardag. Låt säga att du bor i en ny lägenhet. Se dig själv i köket med en vän eller dina barn. Se framför dig hur du går ut för att fika en lördag. Gör läxor med dina barn. Att du kommer hem efter ett träningspass eller efter jobbet och äntligen får pusta ut. Ditt drömvardagsrum, hur ser det ut? Försök få fatt på en konkret scen, för att förstå att det är möjligt. Vad känner du när du ser dig själv i ett helt nytt sammanhang?

Som sagt: själv såg jag under lång lång tid ingenting framför mig. Det var tvärstopp. Fantasin som en gråsten. Det fanns ingen positiv vision någonstans, vare sig om jag stannade eller lämnade. Vilket fick mig att dra slutsatsen att det inte fanns någon lösning. Tankefel. Och tänk om någon då skulle ha sagt till mig att ”Jo, men det blir bra om du skiljer dig Marit. Ni löser det så att barnen bor kvar i nuvarande lägenheten och du och din exman växelbor – i åtta år faktiskt. Och när barnen är stora bor du med dem och då kommer din exman dit och lagar mat några dagar i veckan och umgås. Och förresten, du träffar en ny man! Han är också skild, och precis din typ! Ditt ex och han sjunger Evert Taube ihop, och dina barn gillar honom jättemycket. Ni bor inte ihop men köper ett sommarställe, bra va! Och jo, sen skriver ni en bok om skilsmässa också!”

Jodutack din dåre, skulle jag ha tänkt. Och slagit bort allt. Jag skulle inte ha råd, jag skulle inte ha någon man, mina barn skulle ju aldrig nånsin mer bli glada och än mindre gilla någon ny man och jag skulle aldrig kunna byta ut somrarna i Dalarna.

Grejen är bara att det ju var så det blev.

Inte genast, men det var så det blev.

Det var en av miljoner möjliga versioner. Men när jag var i villrådigheten kunde jag inte fantisera fram något alls, och lärdomen måste bli att det inte har ett dugg att göra med hur ens liv kommer att se ut sen.

Man måste inte ha alla svar, alla bitar, för att fatta sitt beslut. Ta ett steg i taget. Där får du en ny utsiktsplats. Och därifrån syns alternativen för de kommande stegen bättre.

En lätt desillusionerad vän – en fyrabarnsfar med en fru som aldrig var hemma på nätterna för hon 40-årskrisade och tog igen förlorad ungdom – han sa en gång:

– Det som gör att fler inte skiljer sig är tröghet.

– Tröghet? frågade jag förbryllat.

– Ja, folk orkar liksom inte, det är enklast att stanna.

Det där gick inte alls hem hos mig då, men jag börjar luta åt att han hade rätt. För av alternativen lämna eller stanna så är liksom varianten ”stanna” redan verkställd. Du lever det beslutet redan. Och de alternativ som inte kräver en förändring ligger oftast nära till hands att välja. Det betyder inte att de är de bästa alternativen … Stanna för guds skull inte av tröghet – vad skulle då din 80-åring säga! Och låt inte ödet avgöra. Beslutet är ditt. Ödet begriper ingenting, om du frågar mig.

Och apropå att inte se alternativ kommer här ett minne från min topp-tio-eländes-lista. Jag och mitt ex hade fått vårt första barn, vi tog bilen upp till stugan i Dalarna. Av någon anledning startade ett bråk när vi kom fram, det var inget ovanligt vid det laget, men det som förut var våra ”vanliga bråk” hade jag börjat ta illa vid mig av, jag kände mig skrämd när det blev högljutt och argt. Jag var skör, osövd och kände mig i underläge. Hur som helst, jag blev olustig där i köket och bestämde mig hastigt för att gå ut. Vinter. Barnet i sele på magen. Jag gick längs den oplogade vägen ner mot sjön där isen låg. Minusgrader, vinter vid Siljan. Pojken blev hungrig men jag ville inte gå hem, jag ville vänta ett tag så stämningarna hann bli nya. Det skymde och jag såg nu ingen annan råd än att sätta mig på bryggkanten vid isen och amma. Det var bylsigt med alla ytterkläder, pojkens blöja behövde egentligen bytas, mjölken gjorde allt vått och kallt – och jag satt där och frös men ville inte gå hem och plötsligt kändes mitt liv helt främmande för mig, det var som om jag hade trillat ner i någon bedrövlig scen i Utvandrarna eller i ett fattigt moderskap på 1700-talet. Och jag kände där på bryggan att något måste ändras, något måste upplösa allt för det här kunde inte vara mitt liv – men jag såg ingen som helst utväg förrän tanken plötsligt var där: Jag önskade att mitt barns pappa skulle dö.

Det har gått ganska långt när ett dödsfall ter sig som en bra lösning. Det måste sägas att tanken inte varade mer än en kort stund där på bryggan, men det är ändå konstigt: hellre tänka på död än att vi kanske skulle testa att dela på oss? Men det alternativet såg jag inte ens (apropå vad terapeuten sa om att se fler vägar) och det skulle dröja många år tills den tanken dök upp.

Men det ska gudarna veta att det finns vissa lägen när alternativen lyser med sin frånvaro, som när man har ont om pengar, är utan socialt nätverk, har småbarn på armen dygnet runt, är utan jobb eller deprimerad. Det bästa då är att försöka hitta någon att prata med, och att komma ihåg att något alltid ändras med tiden, och små små förskjutningar gör att bilden blir annorlunda och nya möjligheter kan komma att framträda.

Och nej, jag skäms inte för mina tankar där på bryggan, jag förstår mig själv. Tanken var ett utslag av en nybliven mammas larmande stenålderssystem, och jag älskar mina barns pappa än idag och jag vet att både han och jag var dåligt rustade för den situation vi var i. Ingen av oss är glad för det.

Vi var tillsammans i nio år efter det här. Nio blandlyckliga år. Borde vi ha separerat tidigare? Jo, kanske?

Magnus

Alla människor har olika vägar till beslut. En del är snabba, och en del behöver mycket tid på sig fram till avgörandet. Men det är i slutänden alltid resultatet, det du beslutar, som räknas.

Så hur kommer du fram till hur du ska agera mitt i alla känslo­svängningar under relationstvivlen? Vad är det för frågor du måste ställa? Och vilka kan du ens få svar på? Hur når du det bästa resultatet? Vad är det? Och framförallt: När vet man att velandet är klart?

Den fråga som alla först och kanske mest ältar. Den fråga som ligger till grund för mycket onödig smärta, ångest och onödig skuld i de fortsatta diskussionerna och ältandet. Den fråga som hindrar många från att ens ta upp ämnet är:

Har jag rätt att skilja mig?

Jadå, det har du. Både juridiskt och moraliskt. Lika stor rätt som att fortsätta i ditt förhållande.

Marits alla råd är ju toppen. Prata med andra. Skaffa dig perspektiv på helheten. Se dina problem med andras ögon. Jag önskar att jag haft en sådan här Marithandbok i fickan när jag stod och tvivlade och velade om jag skulle stanna eller gå.

Jag kan fortfarande ibland få återfall i velandet och få för mig att jag borde ha skilt mig tidigare, eller senare.

Velandet och ältandet är en viktig process fram tills du fattar ditt beslut. Du får ju bara facit på ett av alternativen. Jag och mitt ex kunde ju ännu ha varit tillsammans om jag valt annorlunda. Hur det hade varit kan jag bara fantisera om. Vi kanske hade löst alla problem, flyttat till ett hus och blivit superlyckliga. Eller så hade vi grävt ner oss i något oerhört dystert, skaffat en ledsen hund och lidit oss igenom barnens uppväxt.

Men nu blev det så här – vi skilde oss, jag träffade Marit, och mitt ex träffade sin nya.

Velandet är den tid du behöver för att välja den ena eller andra vägen, och innan du är klar med det så fortsätter du på den väg du är inne på. Du skiljer dig inte.

Fast risken finns också att du fastnar i tvivlen. Rädslan för att fatta ett beslut kan bli för stark och du tycker att ältandet känns tryggare än att kasta dig ut i det ovissa.

Du kanske tror att du väljer att stanna kvar, eftersom det inte ställer till med så mycket krångel. Se då bara upp så att du verkligen vill och tänker jobba för att det ska fungera. Annars skjuter du bara upp beslutet.

Jag velade i tre år. Först för mig själv helt och hållet. Skulle det vara värt att lämna allt det här? Och för vad? Skulle jag få det så himla mycket bättre? Och framförallt, hur skulle barnen klara det?

Mot det stod: Kan vi inte få det bättre om vi bara försöker? Måste vi inte hålla ihop för barnens skull? Är det kanske bara en period nu, och sedan blir det bättre? Kan jag inte bara börja älska henne igen som jag gjorde förut?

Tankar säkert alla känner igen. Tankar jag aldrig kunde få svar på förrän jag fattade ett beslut om att gå den ena eller den andra vägen.

Sedan släppte jag in mitt ex i velandet. Jag hade ju kunnat säga ”nu skiljer jag mig från dig” och gått. Men jag tog den långsamma vägen och la fram det mer som en fråga, eller ett diskussionsämne, ”Vi kanske borde skiljas?”, och drog därmed in henne i obeslutsamheten.

Om det varit av det fina skälet att ta med henne i processen för att hon skulle få tid att acceptera och vänja sig vid tanken, eller få vara med och diskutera hur vi skulle genomföra skilsmässan, så hade det varit bra. Men helt ärligt så ville jag i första hand ha hennes medgivande. Jag ville få henne att gå med på att det var rätt beslut att skiljas, att vi alla skulle få det bättre och att barnen skulle klara av det. Jag ville inte stå med beslutet helt själv.

Men det förstod jag inte förrän senare.

Och samtidigt kan jag ändå undra om det gick för fort. Hon hade kanske behövt mycket längre tid på sig att älta. Hon fick mitt förtäckta beslut i knät och skulle börja sin process att ställa för och emot i huvudet. Och om jag nu hade tagit flera år på mig, hur skulle hon då klara av det på ett ögonblick? Eller ens på ett halvår, som det sedan tog innan jag flyttade?

Nå, lämnade jag för tidigt eller för sent? Nej, jag lämnade när det var dags. Jag fick inget medgivande utan stod för beslutet själv. Jag bestämde mig när jag var klar med velandet och ältandet och inte längre kunde se mer än en väg framåt.