Vad är egentligen dramaturgi och hur gör dramaturgiska regler en berättelse bättre? Och vad händer om man bryter mot reglerna? Norstedts förläggare Håkan Bravinger kommer från och med idag att i nio delar guida oss på vägen till ett riktigt bra manus.
Häng på!
Del 1. Akter och vändpunkter
Dramaturgi är ett ord som man genast förknippar med böcker, teater, film. I stort handlar det om hur man bygger en berättelse. Det viktiga här är att det inte är ett regelverk i vanlig bemärkelse – snarare är dramaturgi en förklaring om hur vi människor uppfattar berättelser. Det är därför som vi idag kan läsa Aristoteles beskrivning av dramaturgi och känna igen oss. Inget har egentligen hänt under dessa tusen år. Vi människor vill helt enkelt ha berättelser på ett visst sätt för att det ska kännas spännande och drabbande.
Med andra ord är dramaturgi något som går att använda för att göra en berättelse bättre. Givetvis går det att bryta mot reglerna – helst medvetet – men risken är stor att du får en besviken läsare.
Vissa skriver medveten med dramaturgi i åtanke, andra skriver intuitivt. Det spelar egentligen ingen roll: båda skrivsätten förhåller sig till klassiska dramaturgiska regler. För dig som skriver intuitivt kan det vara bra att veta att i ett läge då berättelsen inte funkar. Något känns fel. Det svänger inte. Handlingen står still, karaktärerna är trista – då kan man gå igenom just dramaturgin för att se var det hackar någonstans.
I den här lilla genomgången kommer vi att koncentrera oss på ett av de mest magiska orden inom dramaturgi: vändpunkter. Få saker är så bra att ha koll på när man skriver en berättelse.
Varje berättelse handlar i stort sett om konflikter. Det vanligaste är ”inre konflikter” – de som sker inom en människa – och ”personliga konflikter” – de som sker mellan människor – och ”sociala konflikter” – de som sker gentemot samhällets regler (här återfinns deckare).
Så en berättelse är egentligen händelser som kommer i en följd och där det i dessa händelser uppstår konflikter. I en roman brukar man säga att det finns minst sextio sådana händelser. Med andra ord kan man jämföra händelser med scener.
Men tillbaka till vändpunkter. För att förenkla hela det dramaturgiska upplägget för din berättelse kan du dela in den i olika delar. Vi tar det från stort till litet. Hela berättelsen går att dela in i akter. Det vanligaste antalet är tre. Shakespeare hade nästan alltid fem, men här utgår vi från det vanligaste, tre. Dessa akter består sedan av scener och när dessa kommer på ett sådan sätt att ett spår i berättelsen behandlas så kallas dessa för sekvenser. Och varje scen består av mindre vändpunkter som kallas för beats – jag kallar dessa för det svenska puls.
Idag koncentrerar vi oss enbart på det största: akter.
Här är en enkelt uppbyggd berättelse.
Akt 1.
Julianne får veta att hennes gamle vän Michael ska gifta sig, hon inser då att hon ännu är förälskad i honom och bestämmer sig för att åka dit och sabotera bröllopet. Väl på plats intrigerar hon så framgångsrikt att den tilltänkta bruden åker därifrån.
Akt 2.
Efter många turer med försvunnen brud, förtroliga samtal, kyssar och tårar inser Julianne då att herregud Michael har ju funnit den perfekta kvinnan och det är inte hon. Hon erkänner allt och lyckas själv leta rätt på bruden som återbördas till bröllopet.
Akt 3.
Alla tycker nu illa om Julianne men den tilltänkta bruden accepterar hennes ursäkt och märkligt nog, redan direkt efter vigseln, när Julianne inte längre hålls tillbaka av sin förmodade kärlek till Michael, så öppnas redan på bröllopsnatten nya möjligheter. Alla är lyckliga.
Filmen heter Min bäste väns bröllop. Men strunt i det. Varje akt ska avslutas med en vändpunkt och det ska inte vara en liten sådan. Vändpunkten ska vara irreversibel, dvs det ska inte gå att i scenen efteråt gå tillbaka till det läge som rådde före. En övertydlig irreversibel vändpunkt är att någon dör. Förutom i Sagan om ringen där de kan dyka upp några scener senare som om inget hänt.
Första aktens irreversibla vändpunkt är att Julianne helt fått hela bröllopet att kraschlanda.
Andra aktens vändpunkt är att hon Julianne insett sitt misstag, erkänt sina handlingar och återbördar bruden.
Tredje aktens – slutet, vilket alltid ska vara den viktigaste vändpunkten – är att bröllopet genomförs med tvisten att Julianne nu är fri och lyckligare än i början.
Notera också hur hennes stämningsläge förändras i och mellan akterna.
Akt 1 – börjar ledsen men blir glad när hon lyckas avstyra bröllopet.
Akt 2 – glad till hon inser sitt misstag och måste leta rätt på bruden och sedan förödmjuka sig själv med att berätta sanningen.
Akt 3 – är avskydd av alla men blir förlåten och sedan fri och lycklig som aldrig förr.
Kanske tycker du att jag tog en halvrisig film som exempel. Spelar ingen roll det är så här du arbetar med dramaturgi oavsett det handlar om en Julia Roberts-komedi eller Ibsens Ett dockhem, oavsett det handlar om en deckare av Michael Connelly eller en roman av Thomas Mann.
Ta nu ditt manus och kontrollera om du kan dela in det i olika akter. Hur många blev de? Avslutas de verkligen med irreversibla vändpunkter? Går huvudpersonen från ett känsloläge till ett annat under akten? Om du har svarat ja, bra jobbat. Om du svarar nej så kan du ha ett verkligt bekymmer som du kanske borde åtgärda.
Det var allt för idag. I nästa del ska vi prata om scener och vändpunkter.
Dramaturgiskolan publiceras varje fredag här på Norstedts.se. Vill du hellre höra Håkan berätta finns alla avsnitt på Bakom Bokens Facebooksida.