Vad är egentligen dramaturgi och hur gör dramaturgiska regler en berättelse bättre? Hur undviker man att skriva scener som går på tomgång? Vår serie Dramaturgiskolan, där förläggaren Håkan Bravinger guidar oss på vägen till ett riktigt bra manus, fortsätter!
Tidigare delar hittar du här!
Del 3. Beats, puls och branthet
Som vi tidigare pratat om måste varje scen innehålla en vändpunkt, något som gör att scenen ändrar berättelsens förlopp och karaktärens sinnesstämning. Nu ska vi prata om de minsta vändpunkterna, de som kallas beats, vilka är väldigt bra att ha span på när man skriver för att få texten mer levande.
När man pratar poesi används ofta begreppet ”branthet”, vilket faktiskt inte ligger långt ifrån hur just beats fungerar. Här är en dikt av Raymond Carver, som är mest känd för sina noveller men som själv helst såg sig som poet. Han var just en mästare på det här att med små förskjutningar ändra scenens förlopp, vanligtvis genom att berättaren får en helt förändrad sinnesstämning. På dramaturgispråk kallas det för värde. Om man går ifrån glad till ledsen så har karaktärens värde förändrats. Dikten heter ”Min dotter och äppelpaj” och berättaren sitter i sitt kök med sin dotter och ska precis ta första tuggan av den helt nygräddade härliga pajbiten.
Min dotters kök,
vinter. Jag kör ner gaffeln i den
och tänker att jag ska hålla mig utanför.
Hon säger att hon älskar honom. Det hade
inte kunnat vara värre.
I ett hugg skiftar hela scenen. Två människor som står långt ifrån varandra, trots att de sitter så nära, trots att de är far och dotter. En avgrund som öppnar sig. Det är ett bra exempel på beats, eller puls som jag gärna säger på svenska. Som en elektrisk stöt i texten. Ett skifte. En förändrad sinnesstämning. Tillfällen då man som läsare anar ett dolt motiv, en person som säger en sak men menar en annan.
Scener som inte innehåller beats är de som känns som att de går på tomgång. Där har prosaister mycket att lära av poeters förhållande till begreppet branthet. Ibland kan jag tänka att poesi är prosa där man egentligen tagit bort allt som inte är beats. Det är därför många tycker att det kan vara så svårt att ta till sig poesi eftersom man måste fylla i allt det andra själv.
Men det enklaste sättet att förstå hur beats fungerar – och därigenom hur man gör för att skriva beats – är när man utformar dialoger. Egentligen är det skandal att så mycket av den dialog man läser i svensk prosa är så intetsägande. Det puttrar på och det duttas ut lite information. Problemet är att om man får information om berättelsen i en innehållslöst skriven dialog så känns det som om man fått något skrivet på näsan. Här har författare mycket att lära av film- och tv-berättande. Tänk bara hur mycket en snabb dialog mellan två personer – vanligtvis där en har information och en är i behov av att få information – kan förklara om vad som skett före romanen, det som kallas ”backstory”.
Ett exempel är Johannes Anyurus roman En storm kom från paradiset. En person vet inte varför han blir fängslad och måste ta reda på vad som skett och vad han är anklagad för. I takt med honom får vi som läsare reda på bakgrunden till varför han befinner sig i sin prekära situation. Här blir just dialogerna helt avgörande för berättelsen. Det är genom dem som vi lär oss vad berättelsen egentligen handlar om, var den utspelas och varför huvudpersonen är hotad.
Men tillbaka till beats. Tänk dig att du har två personer i en dialog och tänk dig att de för varje gång de säger något så ska deras sinnesstämning ändras. Låter det extremt? Nej, inte alls. Här kommer två exempel som egentligen säger samma sak men säger det på olika sätt.
Frågan som ställs är i bägge fallen: har du köpt sommarhus. Och svaret är: ja.
Exempel 1:
– Jag hörde att du köpt ett sommarhus.
– Ja, det stämmer.
– Johan sa att det var riktigt fint.
– Ja, vi är jättenöjda, vi fick leta länge för att hitta det.
– Ibland måste man göra det, fast det kan det vara värt.
– Ja, det kan det verkligen vara.
Exempel 2:
– Jag hörde att du köpt ett sommarhus.
– Var har du hört det?
– Det var väl … Johan sa något om det.
– Har Johan sagt det?
– Menar du att han bara har hittat på?
– Nej, det menar jag inte.
I det första exemplet finns inga beats överhuvudtaget. I det andra exemplet ändrar varje replik sinnesstämningen både hos den som uttalar den och den som lyssnar.
Jag hörde att du köpt ett sommarhus. Var har du hört det? Förvåning. Aj då, har jag sagt något olämpligt? Det var väl … Johan sa något om det. Trevande bortförklaring och nu blandas en tredje person in i missförståndet. En lögn kanske? Har Johan sagt det? Aha, så det är någon som pratat bredvid mun kanske? Men nu går utfrågaren som ställts mot väggen till motattack. Menar du att han bara har hittat på? Och så svaret: Nej. Med andra ord är det så som Johan sagt. Han har köpt ett sommarhus.
I replikskiftet syns tydligt hur man kan arbeta med repliker för att få dem mer levande. Grundförutsättningen är hur man bör jobba med sina karaktärer. De ska ha ett motiv som de arbetar efter och ett dolt motiv. Det dolda motivet är det som kommer fram i scener som den jag precis läste upp. Få saker är så spännande i en berättelse som när man inte riktigt är säker på en karaktärs egentliga motiv. Det är då recensenter brukar skriva dubbelbottnad, mångfasetterad. Det är ju alltid skönt att slippa läsa att ens karaktärer är platta och förutsägbara. Men just hur man undviker det ska vi prata mer om i nästa avsnitt då vi passande nog ska prata om just karaktärer.
Men gå igenom några av dina dialoger nu och kolla om de har beats. Eller puls. Ja, tänk på det som om de behöver en liten elektrisk stöt och den där stöten kan vara ett missförstånd eller ett dolt motiv eller något annat väl uträknat som ändrar sinnesstämningen i rummet.
Och det är just där du ser till att förklara något viktigt för berättelsen utan att läsaren ens tänker på det. Det är en stor konst att arbeta med så små uttrycksmedel.