Nyckeln till att göra karaktärer intressanta är att sätta dem under press, menar Norstedts förläggare Håkan Bravinger. Vår serie Dramaturgiskolan fortsätter idag. Här hittar du alla delar!
Del 4. Karaktärer
Nu när vi har kommit så här långt i vår dramaturgiskola är det nog ändå passande att prata lite lärt om dramaturgins element. Aristoteles har i sin Om diktkonsten etablerat vilka sex element som gör tragedin till vad den är. De står dessutom i rangordning med det viktigaste elementet först. Han menar dessutom att ”två av dem avser efterbildningens medier, ett sättet, tre föremålet. Fler grundelement finns inte”.
- Fabel [handling]
- Karaktär
- Tal [dialog]
- Tänkande
- Yttre utsmyckning [scenografi, rekvisita]
- Musik
En kul detalj är att många menar att det är fult att säga karaktärer. Det bör heta romangestalter eller något annat som inte låter anglosaxiskt. Nåja, Aristoteles i Jan Stolpes fina översättning använder karaktärer. Och som jag brukar säga, duger det åt Aristoteles så duger det åt mig.
En intressant sak med hans ordning är att det med romanens genombrott kanske inte är lika säker att handlingen står över karaktären. Kanske är det till och med tvärtom. Snarare är det nog så att de är helt jämbördiga och därmed helt beroende av varandra.
Nyckeln till intressant karaktärer är att sätta dem under press och arbeta med deras beslut och handlingar i dessa avgörande situationer. Det behöver inte handla om liv och död. Det räcker med en liten vit lögn som får konsekvenser. Men det är först när karaktärerna sätts under press som man verkligen får veta vilka de är. En person kan vara världens gulligaste mamma, men när hon sätts under press så förändras det. En annan person kan vara världens mest pålitliga bankman, men när han sätts under press så händer något. Och så vidare. Det mest extrema exemplet är väl Hulken, men man behöver inte bli stor och grön, det går att jobba mer subtilt men ändå enligt samma mönster.
Med andra ord: Alla bär vi på en mask. Så vem är karaktären egentligen? Helt enligt mottot: Onda människor är dina trevligaste bekanta. Om en karaktär alltid talar sanning och agerat gott när inget står på spel betyder det inte att det är en ärlig människa – det är först när hon utsätts för press och ställs inför valet att ljuga eller inte som vi blir varse hennes sanna natur.
Inom prosa brukar man ofta prata om löktekniken när man pratar om karaktärer. Att varje person består att ett lager som skalas av. Till sist kommer man närmre och närmre kärnan. Det är en fin bild och inte alls oanvändbar, även om det är lättare för en recensent att få syn på det än en författare som kämpar för att få sin karaktär fascinerande för sina läsare.
Många deckare arbetar uteslutande med en karaktär som inte ändras i boken. Karaktären är egentligen exakt likadan som på sidan ett. Här skildras ingen sann utveckling. James Bond är väl det främsta exemplet. Med andra ord är en James Bond-film helt handlingsdriven. Motsatsen är en film eller bok som är karaktärsdriven, där är handlingen egentligen underställd karaktären såtillvida att det är inte vem som är mördaren som är det som driver läsaren, snarare hur det ska gå för de berättelsens viktiga karaktärer.
Därför är det inte ointressant att ställa sig frågan: är min karaktär en sådan som agerar eller reagerar?
Nu tar vi en checklista.
Protagonisten, det vill säga din huvudperson.
- Din huvudperson ska ha ett mål som han vill uppnå. Ställ frågan: ”Vilket är hans mål? Vad vill han uppnå?”
- Din huvudperson bör vara komplex – ha ett medvetet mål som motsägs av ett omedvetet mål. Precis, han behöver inte ens vara medvetet om sitt dolda val.
- Läsaren måste alltid tro att din huvudperson kan uppnå sitt mål. Är han helt chanslös tappar läsaren intresset.
- Din huvudperson ska ha förmågan att kämpa hela vägen till slutet för att nå sitt mål. När berättelsen är slut ska inte läsaren tänka att han borde ha gjort si eller så istället.
- Din huvudperson ska vara empatisk (”precis som jag”) men inte nödvändigtvis sympatisk (”i det läget hade jag gjort likadant”).
- Och så ännu en gång: din huvudpersons sanna jag avslöjas av de val som görs när han utsätts för press för att uppnå sitt mål.
Hur förs då handlingen framåt?
- Din huvudperson gör alltid det som han uppfattar som minst krävande för att få som han vill.
- Därför koncentrerar sig berättelsen på de tillfällen då han inte får som han vill, dvs. då omvärlden inte beter sig som han förväntar sig. Då blir det intressant och det händer saker.
- Antagonisterna, de krafter som står i vägen för målet, är det som ger din huvudperson och din berättelse liv. Det är denna kamp som är själva berättelsen.
- Antagonister kan vara både inre demoner och yttre hot.
Här är ett exempel på hur dramat kan föras framåt:
Hjälten jobbar på en bank och vill göra karriär. Han får ett uppdrag som ska bli hans genombrott. Han inser att det är något skumt med uppdraget och försöker komma ifrån det. När det inte går försöker han vara lojal med banken samtidigt som han får reda på mer och mer om hur korrumperat det är, kanske rent av brottsligt. Osv.
Motsättningen som uppstår när din huvudperson inte får som han förväntar sig är det som ger berättelsen liv.
Din huvudperson utsätts för risk och hamnar därmed på okänt vatten.
Han måste göra ett nytt val som tar honom i en ny riktning och berättelsen förs vidare av att han denna gång inte heller får som han vill.
Vilken risk tar han? Vad är faran? Vad kan han gå miste om? Vad händer om han inte lyckas?
Tänk hela tiden: Vad är motsatsen till det som din huvudperson vill uppnå? Öppna klyftan mellan förväntningar och resultat. Sök efter en reaktion som känns sann men som inte är den som din huvudperson förväntar sig. I glappet mellan förväntningar och resultat skapas själva berättelsen.
Varje gång som din huvudperson inte får som han vill tar berättelsen en ny riktning. Han möter nytt motstånd och måste göra ett nytt val och berättelsen tar en ny oväntad riktning när han inte heller denna gång får som han vill. ”Risken” ökar genom hela berättelsen, allt dras mer och mer till sin spets, tills han slutligen når (eller inte når) sitt mål.
Ett tydligt exempel från spänningsvärlden: En heist kan inte gå smärtfritt från inbrott till belöning. Hela tiden uppstår problem som måste lösas under tidspress. Det kan vid varje tillfälle vara en inre konflikt (kanske ånger hos protagonisten), personlig (kanske konflikt med kompanjon) eller utompersonlig (något yttre hot).
Ja det var mycket information den här gången. Men så var det också något verkligt grundläggande för att göra en berättelse intressant. Jobba på nu med dina karaktärer och skicka en glad tanke till Aristoteles då och då.