Att börja på en berättelse kan tyckas enkelt, det är när det är dags att knyta ihop säcken som det kan bli riktigt krångligt. Vår serie Dramaturgiskolan handlar idag om just det: slutet. Här hittar du alla delar.
Del 5
Slutet – och lite om början
Varför blir man så ofta besviken på slutet när man läser en bok? Det är faktiskt inte så konstigt eftersom det är bland det svåraste att få till dramaturgiskt. Inte blir det heller lättare för att många författare skriver kronologiskt, det vill säga börjar från början och låter berättelsen så att säga veckla ut sig. Problemet är bara att när den gör just det, vecklar ut sig, så kan det vara väldigt svår att ha koll på. Särskilt om den vecklar ut sig över säg 300 sidor. Det blir lätt så att man likt en plog flyttar fram alla svåra beslut. Hur dog mamman egentligen? Varför har han så svårt för sin chef? Finns en hemlig bror eller inte?
Knappast förvånande så finns det författare som faktiskt utgår från slutet när de skriver. John Irving går igenom hela berättelsen i huvudet och skriver en karta över händelserna – och börjar sedan skriva sista scenen först och fortsätter så tills han kommer till startscenen.
Men vad finns då för knep för att dramaturgiskt knyta ihop säcken? Det viktigaste skulle jag säga är faktiskt inte slutscenen utan bokens brytpunkt. Om du kommer ihåg upplägget med scener som skulle avslutas med vändpunkter, eller snarare irreversibla vändpunkter, så är det så att när berättelsen går mot sitt slut så ska den nå brytpunkten. Vad är då det? Brytpunkt?
Själva handlingen utgår ju från konflikter som gör att huvudpersonen inte får sin vilja igenom. Konflikterna testar huvudpersonen till sitt yttersta i ett stegrande flöde. det blir liksom bara värre och värre, mer komplicerat och högre insatser. Vid brytpunkten är det dags för det slutgiltiga testet. Point of no return, som det så fint heter på svenska.
Det som sker efter brytpunkten är med andra ord huvudhandlingens sista konflikt. Kulmen. Men för att det ska fungera måste du ha löst alla mindre konflikter och alla sidospår innan dess. Du kan omöjligen gå ifrån brytpunkt till en sidohandling – då blir man som läsare så frustrerad att man kokar. Vi har inte tid för sånt nu! Du måste rädda din syster som är kidnappad, du hinner inte gå till din terapeut nu. Men för att du alls ska veta hur du ska tänka måste du ha full koll på vilken som är din huvudhandling. Här är ett exempel.
Stjärnornas krig – som numera tycks heta Star Wars: Episod IV – Ett nytt hopp – har givetvis flera sidohandlingar. Vem är egentligen Luke Skywalker? Vilken är hans magiska kraft? Vem är Darth Vader och varför är han så elak? Och så vidare. Men i filmens huvudhandling är det en kamp mellan det goda och det onda. Mellan Imperiet och rebellerna. Så vad händer vid brytpunkten? Jo, Luke och hans rebellvänner blir varse om att de har några dagar på sig innan de kommer att förintas av dödsstjärnan. De måste alltså spränga den innan den spränger dem och har fått span på en oväntad svag punkt i den tillsynes ointagliga fästningen. Alla sidohandlingar är vid detta läge avslutade. Från brytpunkten till slutet får vi alltså följa en kamp: kampen för att spränga Dödsstjärnan.
Det är ett övertydligt exempel men bra att hålla i minnet. Skulle vi i läget där de har några dygn på sig innan de sprängs gått till sidohandlingen av Luke och Prinsessan Leias möjliga kärleksberättelse eller börjat rota mer i Lukes förflutna skulle vi ha blivit irriterade. Ingen tid för sånt nu!
Det som sker efter brytpunkten kallas Crisis – eller kulmen eller klimax. Det är därmed berättelsens sista vändpunkt. Och det som sker vid brytpunkten är en kort paus – tänk lite stormens öga här. Insikten om det slutgiltiga valet. ”Vad ska han välja? Vad kommer han att göra?” Beslutet fattas och så bär det av. Det som följer är alltså Crisis/kulmen. Berättelsens kulmen skapar känsla och laddas med betydelse. Den ska upplevas genom händelser och inte genom dialog. Om det någon gång är show don’t tell så är det här.
Givetvis kan berättelsen sedan rymma en avrundning. Varför inte en cowboy som rider mot solnedgången? Eller som i Star Wars-filmen. Efter det lyckade uppdraget ska medaljer delas ut till de få överlevande. Vår huvudperson får en medalj på bröstet av prinsessan och blir för evigt ansedd som rebellernas störste krigare. En variant av detta slut är det hemska
Där har vi ett enkelt uppbyggt slut som inte lämnar någon i osäkerhet om vad filmen gick ut på. Ah, men det är svåra saker att. Men gör aldrig det omvända: ge läsaren det som den inte vill ha men på ett sätt som den förväntar sig. Vi har alla läst sådana böcker och det blir särskilt deprimerande om de första trehundra sidorna var riktigt bra.
Men som avslutning för detta prat om att avsluta kan vi prata lite om startpunkten. Brytpunkten är där huvudhandlingen ställs på sin spets innan berättelsen når sin kulmen och avslutas. Men då kan det vara nog så viktigt att veta var berättelsens startpunkt ligger. Det är inte alltid så att startpunkten en finns alldeles i början. Var i din berättelse börjar egentligen huvudberättelsen i ditt manus? Det bör vara i den första tredjedelen av första akten. Mitt favoritexempel är filmen Casablanca som har flera sensationellt bra scener i början, men ingen av dem är startscenen. Nej, den är först en bra bit in i filmen, nämligen då Ingrid Bergman kliver in i Humphrey Bogarts restaurang. Där börjar huvudhandlingen, det vill säga kärleksberättelsen. Det är andra är sidospår. Krimskrams kanske någon skulle säga. Fruktansvärt bra krimskrams skulle jag påstå. Men huvudhandlingen – ja, den måste man ha koll på, annars tappar man bort både startpunkt och brytpunkt.