Norstedts dramaturgiskola fortsätter. Den här veckan hittar vi berättarens röst och undersöker varifrån den egentligen kommer. Tidigare delar hittar du här!
Del 6. Berättarröst – konsten att begränsa sig
Berättarröst är ett ord som förläggare, redaktörer och författare slänger ur sig i tid och otid. Inget konstigt med det. För hur väl man placerar berättarrösten kan avgöra om en roman funkar eller inte.
En av de första frågor jag alltid ställer om jag är osäker på om berättarrösten fungerar är: Varifrån berättas egentligen historien?
Ett väldigt enkelt upplägg som kan tjäna som exempel är en inledning i stil med: ”Jag är nu gammal och skröplig och sitter och tittar ut över sjön. Så minns jag 1941, sjuttiofem år sedan, jag var arton år och hade precis träffat Stina.” Och så kan texten klippa till imperfekt och vi är placerade i en annan tid, en tid där jaget träffar just Stina. Var berättarrösten är placerad råder inga tvivel om. Det finns två handlingsplan – ett i nutid och ett i dåtid, nuet pågår och dåtid är berättarens minne.
Det kanske låter stolpigt när jag berättar det så här. En gubbe som sitter och minns. Men då ska man tänka på att en stadig och tydlig grund aldrig är fel. Enkelt och effektivt är alltid bättre än att jag som läsare ska sväva i osäkerhet om saker som vem berättar nu, var är vi, är det i parallellhistorien eller i nuet, var de systrar eller är de i själva verket en och samma person, osv? Den sortens tvetydigheter gör sällan en berättelse mer psykologiskt djuplodande, snarare tröttsamt snurrig som en tekoppskarusell med berg-och-dalbane-komplex.
Den berömde kritikern James Wood har sagt: ”Skönlitteraturens hus har många fönster, men bara två eller tre dörrar.” Vad menar han med det? Jo, att det finns många sätt att läsa och tolka en berättelse, men när du ska skriva finns flera begränsningar för hur du kan ta dig in i själva berättelsen. I stort sett handlar begränsningarna om berättarrösten. Ska det vara första eller tredje person, presens eller imperfekt? Jag eller hon, nutid eller dåtid? Det finns förvånansvärt få alternativ. Visst kan du skriva i andra person, men som undantag, om man ska vara ärlig, få skulle mena att det är en outnyttjad resurs inom romankonsten. Däremot fungerar andra person ofta fint i poesi, även om duet ofta får en lite högstämd klang som gör att det går att läsa som ”vi människor”.
Faktum är att man i skrivandet nog borde vara tacksam för just begränsningar. En gång pratade jag med en poet, Tony Harrison, han sa att han alltid rimmade för då blev dikten som ett kärl i vilket han kunde hälla i texten. Annars rann orden liksom bara iväg och inget blev kvar. Jag tror vi alla har att lära av den synen på textens form.
Och visst går det att känna igen. Hur texten plötsligt finner sin form och hur det går att få in allt det man skrivit – och det som inte går att få in blir med ens tydligt att det måste strykas.
Om du berättar i första person finns en uppenbar begränsning. Bara det som jaget uppfattar kan vara med. Fint, då kan man skippa alla andra idéer. Om någon annan persons sinnesstämning ska vara med så måste den filtreras i stil med: ”Jag såg på honom att han kokade av vrede.”
Om du berättar i tredje person kan du gå mellan olika personer, kanske till och med uppnå romanens mest åtråvärda position – den polyfona romanen i stil med Dostojevskijs storverk. Jo, den kräver ofta många sidor, är episk, har starka karaktärer och börjar ofta i stil med: ”Slå dig ner, käre vän, så ska jag berätta en historia för dig. Det hela började…”.
Problemet med den polyfona romanen är att den kan skapa ett så stort avstånd mellan författaren och läsaren. Det blir lite ”Det var en gång” – den där sagoberättande tonen som ibland skapar en känsla av att man lyssnar på en föreläsning snarare än att man tar del av en berättelse. Då finns den gyllene medelvägen. Tredje person som mer eller mindre helt följer en person. Man kan nästan föreställa sig att författaren skrivit romanen i första person och sedan i genomskrivningen gått över till tredje person. Prova så får du se, det är inte alls svårt. Och du kan genom att tillsynes placera berättarrösten på huvudpersonens axel få med både intimiteten hos första person som det lite större berättandet som en allvetande berättare ger möjlighet till.
Det är svårt att tro att författaren Coetzee inte skrev sitt mästerverk Onåd i första person och sedan ökade avståndet bara en liten, liten bit, satte berättarrösten på jagets axel och gick över till tredje person. Jag blev han. Jag har ingen aning om det var så det gick till, men i så fall var det ett genidrag, även om jag inte kan utlova ett Nobelpris för alla som testar att göra samma sak.
Hursomhelst. Mitt ledord här är avstånd. Första person är rätt i nyllet, en allvetande berättare har större möjligheter men kan bli som en lektionssal. Var är din berättelse? Vilket avstånd har du till texten? Varifrån berättas din historia? Är avståndet detsamma genom hela manuset eller är det ibland långt och ibland nära, har du koll på det eller blir det lite hipp som happ? Man kan ha fler avstånd, även om jag föredrar två i så fall, ett nära och ett längre ifrån. Men hattigt får det aldrig bli, då tappar bara läsaren bort sig och författaren går miste om alla möjligheter att utnyttja de olika avstånden för att få fram sin berättelse på ett effektivt sätt.
Ett annat knep för att komma nära i tredje person, det vill säga sätta berättarrösten på huvudpersonens axel, är att skriva i presens. Det är som att det är lättare att komma nära i nutid. Imperfekt skapar lätt just det där större avståndet. Men här är ytterligare ett tips. Skriv i presens men ändra i en senare genomskrivning till imperfekt. Presens kan nämligen lätt skapa en känsla av fuskintimitet, dessutom blir det tradigt när scener staplas på varandra om berättelsen utspelas under längre tid. Ett nu som bara pågår och pågår och pågår. Det är svårt som attan att skriva en längre berättelse i presens utan att den känns programmatisk. Välj då hellre imperfekt i slutändan om du inte kan förklara för dig själv varför det måste vara presens för att berättelsen ska funka.
Presens, imperfekt, första eller tredje person. Jo det är onekligen värt att prova de där skönlitteraturens två, tre dörrar innan du bestämmer dig för vilken du ska välja och var i huset du ska kliva in. Och när du väl är därinne kan du titta ut genom alla möjliga olika vackra fönster och förhoppningsvis se något som du aldrig i din vildaste fantasi hade trott att du skulle kunna hitta på. För så är det ju: ens berättelse är ju mycket smartare än vad man själv är.