Vi har kommit fram till den sjunde delen (av nio) av Håkan Bravingers dramaturgiskola och idag är det dags att hitta rätt tempo för din berättelse. När behöver ditt manus mer fart – och när skulle det må bra av att sakta ner en smula?
Del 7. Tempo
Det finns mycket man kan säga om tempo i svenska romaner. De flesta skulle nog mena att det är vanligare att man lägger ifrån sig en utläst roman och tänker att lite mer fart hade ju inte skadat. Och det här gäller lika mycket de litterära romanerna som deckarna. Lite förvånande kanske, men deckarna kan ju vara infernaliskt sega.
Men här ett varningens finger. Man ska inte stirra sig blind på att det går för långsamt. Det är faktiskt lite mer komplicerat än så. Snarare handlar det om att tempot ska gå upp och ner genom berättelsen – det är då monotonin undviks. För när vi uppfattar det som segt är det oftast för att tempot varit detsamma, snarare än för högt eller för lågt.
Det vanligaste felet uppstår redan i början av romanerna. Oj, vad långsamt det kan gå när all information ska portioneras ut. Vi har pratat tidigare om backstory, men det kan vara värt att påminna om det igen. Berättelsen ska börja in media res. Rätt in i berättelsen, pang på. Allt som går att stryka innan berättelsen har sin startscen – stryk. Ibland går det att bläddra i över femtio sidor i en roman, till och med fler än så, och hela tiden saknas den där scenen där boken borde ha börjat. Varför är det så? Den enkla förklaringen är nog att författaren skrivit sig in i berättelsen, testat scener och karaktärer, och glömt eller slarvat med att senare börja om från början och stryka och leta rätt på var boken egentligen borde börja.
Nu måste jag gå tillbaka och använda lite av det vi pratade om i allra första avsnittet, det vill säga aktindelningar och vändpunkter. Det är ju oftast där lösningen på dramaturgiska problem finns.
Så in direkt i berättelsen för att inte fastna i dragläge, inga långa utvikningar om än det ena och än det andra, låt den informationen istället läcka in i berättelsen scen för scen. Sedan ska tempot stegras under första akten fram till den första vändpunkten. Här går sedan tempot ner drastiskt, vanligtvis genom att berättelsen till exempel hoppar fram i tid eller tydligt flyttar fokus. Och så är det samma upplägg i akt två fast helst med lite ökad intensitet. Och samma sak i tredje akten fram till berättelsens brytpunkt som vi också pratat om i ett tidigare avsnitt. Brytpunkten är där berättelsen kommer till den punkt där endast huvudspåret återstår, i en thriller skulle det till exempel vara att hjälten nu vet vem som är mördaren. Nu är det endast deras kamp kvar, alla andra konflikter är avklarade.
Du kan säkert komma på hundra exempel på just sådana filmer eller böcker. Men fundera lite över tempot. Vad händer egentligen vid just brytpunkten? Tvärtemot vad man kan tro går tempot ner här. En sorts implosion. Ett samlande av krafter innan slutstriden ska ta vid. Varför då, borde det inte vara tvärtom? Nej, det som föregått brytpunkten är ett ökat tempo – om man bara fortsätter så blir det just samma tradighet som när ingenting händer. Det blir tjatigt. Fast istället för att det är helt vindstilla hela tiden så blåser det storm hela tiden. Det är ungefär lika upphetsande dramaturgiskt.
Jag skulle vilja påstå att det finns tre sätt att arbeta med tempo. Det ena är det rent dramaturgiska som vi har pratat om här. Men till sin hjälp har man ytterligare ett sätt: att korsklippa i handlingen. Det är det kanske vanligaste – men också det mest effektiva – sättet att kunna styra tempot och gå brant från ett högt tempo till ett mycket långsammare, vilket skapar dynamik. Det är intressant hur vi människor skapar dramaturgi med väldigt lite. Om en berättelse börjar med en familj som packar sin gula bil för att åka till stranden och sedan korsklipper till en långtradarchaffis som hoppar in i sin röda långtradare så har vi som läsare redan har andan i halsen. Självklart kommer dessa två fordon att mötas – och det kan väl aldrig sluta väl. De kommer förmodligen att krocka. Vad ska hända med familjen? Och de stackars barnen. Och allt du har gjort är att sätta in några personer i olika fordon.
Genom att korsklippa i berättelsen har du som författare en fantastisk möjlighet att arbeta med tempo. Men man ska inte frestas att klippa för snabbt och tro att det automatiskt ökar tempot. Då blir det till sist bara hattigt. Våga lita på att läsaren håller den gula bilen i minnet när du koncentrerar berättelsen på den röda långtradaren.
Men lika viktigt för tempot är språket. Bara genom att kombinera långa och korta meningar skapas ett tempo i texten. Telegramprosa kan bli så tradigt att det inte spelar någon roll vilka spännande scener du stoppar in. ”Hon hoppade från fönstret. Hon landade på fötterna. Sprang genom natten. Han ångrade sig bittert.”
En av de få viktiga böcker på svenska som är skriven för författare som vill förstå romanen som form heter Romanens formvärld – Studier i prosaberättandets teknik och är skriven av Staffan Björck. Den är skriven 1953 men fungerar alldeles utmärkt idag, även om många exempel utgår från böcker som få idag läser.
Jag är väldigt förtjust i den här insikten som berömmer de nya amerikanska författarna för att ha tagit till sig filmmediets alla möjligheter: de har ”lyckats nå en sorts filmatiska effekter av nya snitt. Filmen är det stora och ouppnåeliga mönstret, men närmare författaren, därför att han liksom denne är hänvisad till ordet, står radioreportern. Denne har gjort den allmängiltiga erfarenheten att han inte kan ge lyssnarna någon samtidsuppfattning av ett hundrameterslopp om han refererar det i normal samtalstakt.”
Jag håller med. Men tänker också att det här förmodligen var innan man börja använda slowmotion som en paradoxal tempohöjare. För viktigare än allt är att variera tempot genom sin berättelse. Om du har koll på dina aktindelningar så har du stor möjlighet att veta var du behöver öka tempot och var du behöver sakta ner.
Men glöm aldrig bort den gula bilen och den röda långtradaren – tempo trivs synnerligen bra i den återhållna spänningens närvaro. Show, don’t tell, som författare alltid pratar om men inte alltid visar. Men just det ska vi prata om i nästa avsnitt då vi tittar närmare på hur man kan gestalta scener effektivt.