Nu har det dags för förläggaren Håkan Bravinger att knyta ihop säcken i sin dramaturgiskola. Alla delar hittar du här!
Del 9. Vad handlar din bok om? (och en liten ritning att ha med sig på vägen)
Så har vi kommit till sista avsnittet och ändå finns det så mycket kvar att prata om. Cliffhangers, gestaltning, backstory, vi som bara skrapat på ytan. Men men, jag tänkte i alla fall få till ett tips som jag inbillar mig kan vara bra att ha med sig under arbetet med din nästa bok. Fast först vill jag prata om hur viktigt det är att kunna svara på den enkla frågan Vad handlar din bok om?
Det kanske låter fånigt? Det värsta är att det inte är det. Jag ska ta ett exempel ur förläggarlivet.
En oerhört begåvad författare jag jobbade med hade skrivit en roman som var full av darlings - han ville inte stryka och rensa upp dramaturgiskt. Berättelsen stod i hans ögon över det. Det handlade om en känsla, det var en kärleksroman och precis som när man blir förälskad är det ett kaos. Han ville åt det där kaoset. Okej, sa jag. Kaos.
Sedan var han var ute och pratade om sin roman på olika scener och en gång efter ett sådant tillfälle sa han: Jag vill aldrig mer stå och prata om en roman som det inte går att prata om. Det vill säga att omöjligt kunna svara på frågan Vad handlar din bok om? Det här ledde till att när vi började jobba med hans nästa bok så var det ett av ledorden och den processen är en av dem jag kommer att minnas som en höjdpunkt som förläggare. Att den senare belönades med en massa litterära priset var bara grädde på moset.
Faktum är att om man lyssnar till klassiska dramaturgiska regler så ska det faktiskt vara möjligt att beskriva sin bok på några få meningar. Varför är det så? Förmodligen för att om du inte kan beskriva din bok på ett sådant sätt så har du inte en tillräckligt koncentrerad grundidé. Givetvis är ditt manus mycket mer än bara grundidén, men när man sitter på de där bokmässorna och lyssnar på alla agenter som beskriver sina böcker så händer det alltid några gånger att man lutar sig framåt och säger: ”Intressant, en sån bok har jag inte läst. Berätta mer”.
Där var med andra ord en pitch som skapade ett intresse. Och intresset väcks av att beskrivningen har en intressant frågeställning, en intressant huvudperson och intressant miljö, tid eller plats. Tro inte att det är så enkelt att det är bara spänningsböcker som kan låta intresseväckande, långt ifrån. De hamnar oftare i fällan att de låter som något man redan har sett eller läst.
Tre halvlånga meningar, det är vad du har på dig för att beskriva grundidén med din nästa roman. Grejar du det? Om inte, vad kan du göra för att åtgärda det? Har du till och med gjort misstaget att du har en sådan grundidé men liksom gömt den bland en massa bråte av sidohandlingar och andra karaktärer? Det har jag själv gjort och insett på tok för sent. Men jag tänker inte göra om det misstaget.
Om du nu har invändningen att det faktiskt finns fantastiska böcker som inte går att beskriva så lätt så håller jag med dig. Men de är inte många så om du vill gå igenom samma resa som författaren jag nämnde ovan så säger jag varsågod.
Så var det dags för den avslutande punktlistan.
Här är mitt förmodligen bästa tips och jag skulle inte bli förvånad om de författare jag arbetar med fnissar över att jag alltid tar upp ett blankt papper och ritar samma streck som jag nu ska beskriva. Men jag gör det för att jag tycker att det funkar och gör författarna bättre.
Så här ritar jag:
Fyra streck som delar in pappret. I utrymmet till vänster om det första strecket skriver jag Backstory. Sedan skriver jag Akt 1, Akt 2 och Akt 3 i utrymmet mellan strecken. Över det andra strecket skriver jag Vändpunkt, samma sak över det tredje och det fjärde strecket.
Med den enkla ritningen vänder jag mig mot författaren och ber honom eller henne att säga vilken den första irreversibla vändpunkten kan vara, den som avslutar Akt 1. Det kan kräva ett litet letande men brukar alltid leda någonstans. När vändpunkten är fixad så ritar vi en pil som går lite zickzack från botten av första strecket till rätt högt på andra strecket, det vill säga där vändpunkten ska ske i berättelsen. Sen går vi till nästa akts vändpunkt, kommer på den, skriver in den, och ritar en pil som börjar långt ner och som söker sig uppåt.
Pilen börjar ju långt ner för att tempot är lägre och för att vi har en liten andningspaus efter vändpunkten.
Min poäng är att när man sitter och pratar så här så öppnas berättelsen på ett ofta oanat sätt. Man ser var berättelsen har sina luckor, vad som saknas. När man vet vändpunkten i akt 2 så kan man ju plantera den redan i akt 1, man ser var man måste gå ner i tempo, ett bra tillfälle att presentera en ny karaktär eller en ny plats. Fältet med Backstory är en ständig påminnelse att där ska man placera material som ligger i det förflutna, det har redan hänt och behöver alltså inte tunga den bok man skriver. Bättre är att lägga in en scen med några snabba repliker, i stil med: ”Du tänker på mamma, va? Nej, det gör jag inte. Vad gjorde hon för hemskt mot dig egentligen? Jag vill inte prata om det.” Där har du öppnat för ett drama som ligger i det förflutna, lite senare kan läsaren få redan på vad som hände mellan huvudpersonen och mamman.
Det här fungerar mycket bättre än att ha med tjugofem sidor från huvudpersonens barndom när hennes mamma behandlade henne illa, det kanske inte är det som den här berättelsen handlar om. Men den fördjupar karaktären på ett givande sätt.
Ja, jag är medveten om att det var svårt att hänga med i alla de där strecken.
Jag tycker att du ska ta alla de här tipsen och råden och göra något eget av det. Kom ihåg grundtanken: dramaturgi är inte ett regelverk som uppfunnits för att vi ska skriva bättre, det är helt enkelt så som vi människor tar till oss berättelser. Egentligen är det alltså bara svaret på frågan vad som gör oss intresserade av att veta hur det ska gå. Och varje bok mår bra av att ha läsare som vill veta hur det ska gå. Svaret kanske ligger på nästa sida om du vänder blad, eller kanske på nästa, eller nästa.
Tack, det här var allt för den här dramaturgiskolan. Blev väl aldrig riktigt nöjd med namnet, dramaturgiskolan, det låter ju väldigt trist. Men kul att du lyssnade. Och så ska jag avsluta med några ord som en författare jag inte minns namnet på besvarade frågan varför han skriver.
Han svarade:
För att jag inte kan låta bli.