#metoo 40 år före #metoo

Datum

8 Oktober 2018

För ett år sedan briserade #metoo världen över. Redan för 40 år sedan samlades Aftonbladets kvinnliga journalister i ett upprop mot sexismen och den unkna kulturen på redaktionen. Nu ger vi ut Dokumentet igen – och i dag publicerar vi Maria Schottenius förord till den nya utgåvan. Ett år efter #metoo.

Dokumentet 40 år senare
av Maria Schottenius

Det händer att man skriver historia på en kafferast. Eller, som i fallet med Dokumentet på Aftonbladet, i en rökpaus.

Kvinnoförtryck har pågått i tusentals år. Och kvinnokampen är en långsam, seg historia. Ändå kan aktioner som skapar effekt och förändrar strukturer gå väldigt snabbt.

#metoo är den mest effektiva kampanj jag har sett. Tydlig, global, konstruktiv. Och den spred sig under några veckor över världen. #metoo kom att betyda något historiskt synligt. Ett före och ett efter. Och i Sverige, där man kan konsten att organisera sig, blev uppslutningen inom olika yrkeskårer större än någon annanstans.

För snart fyrtio år sedan gjorde kvinnorna på Aftonbladet något liknande, i mindre skala. Vi hade inte twitter, instagram eller facebook och vi var inte så många, men med de medel vi hade, skrivmaskiner och stencileringsapparater, fick vi överraskande stora saker att hända. Genom att vittna om sexuella trakasserier på vår arbetsplats lyckades vi ändra en kultur som hade gått överstyr.

På Aftonbladet, i mitten av 70-talet, rådde ett osannolikt supande. Det var ständigt ”fest” i de små arbetsrummen i Aftonbladets långsmala, sneda och vindlande korridorer i Klara. Vaktmästarna tog upp beställningar till Systemet, det fanns mellanöl i automaterna. Efter varje pass tågade morgonredaktionen ut och satte sig några timmar på ett av stamställena och drack. Spritflaskor förvarades i skrivbordslådorna och det stod ett jättelikt, överfullt askfat på centralredaktionen. Om man var kille var det problemfritt att ringa och säga att man inte kunde komma in för att man var bakis. ”Höhö, stanna du hemma, vi täcker upp.” Det var inte lika populärt att ringa och säga att man hade sjuka barn.

Jag var lite över tjugo år och både chockerad och fascinerad över hur mitt arbetsliv såg ut. Vilket liv. Cigarretter hela dagarna och stilpoäng för vassa repliker. Upp och nervända världen. Aftonbladet var en märklig och attraktiv arbetsplats och på 70-talet drömmen för en ung journalist. Vi tävlade i att hitta bra ”knäck” (artiklar), vinklar och rubriker som kunde bli ”banderoll” (förstasida) och löpsedel. Papperskorgar var fulla av kasserade ingresser, för vi ville skriva dem så att människor som läste skulle svimma, så bra skulle de vara.

Mitt i all cigarrettrök, svischandet av rörpost och skrammel – det här var på blytiden – var stämningen laddad av ambitioner och känslan att kunna påverka genom att berätta, beskriva, avslöja. Snabbt. Från den ena dagen till den andra, ibland mellan upplagorna. Jag älskade mitt jobb. Det gjorde vi alla. Tidningen hade fångat upp den radikala tidsandan och det var där den riktigt spännande samhällsjournalistiken ägde rum. Ledarsidan och kultursidan var de mest tongivande i landet. Gunnar Fredriksson var chefredaktör, beläst, intelligent och med lundensisk humor. Poeten Karl Vennberg hade efterträtts som kulturredaktör av Agneta Pleijel och fanns kvar i spalterna tillsammans med en generation starka och opinionsbildande författare.

Men det fanns en osäkerhet och den hade att göra med alkohol. Mina manliga chefer och arbetskamrater kunde förändras på ett par timmar och bli helt oregerliga. Jag försökte se till att aldrig bli ensam med fulla redaktörer.

Så började de kvinnliga journalisterna på Aftonbladet prata. Vi varnade varandra för vissa personer och förstod att vi inte var ensamma om rädslan och obehagskänslorna. En dag kom förslaget från Annette Kullenberg, reporter som kom från tidningen Vi, att vi skulle skriva korta texter om vad vi varit med om. Vi skulle berätta för varandra.

Det var snart gjort. Jag satte ett blad i skrivmaskinen och skrev snabbt ihop en text där jag berättade om supande och tafsande män. På samma sätt gjorde de andra kvinnorna. Utan någon särskild tanke på att detta skulle uppmärksammas utanför tidningen samlade vi ihop material till ett kollektivt vittnesmål.

Vi stencilerade och häftade ihop våra manus i buntar och morgonen den 8 maj 1978 låg det en liten stencilhög på varje arbetsplats och i alla postfack på tidningen. En bunt med rött omslag och texten: ”Om vårt liv på Aftonbladet, av kvinnorna på Aftonbladets redaktion.”

Effekten var bedövande. En fullständig knock-out. Ingen av dessa män hade föreställt sig ett sådant angrepp. De var rasande och knäckta i en underlig blandning.

Vi tyckte nog bara att vi berättade som det var. Och var rätt förvånade av att detta uppenbarligen hade gått killarna förbi. Hade de inte sett någonting?

Vi kvinnor ville på skarpen säga till de män som var våra arbetskamrater, att det här håller inte. Ni kan inte hålla på och dricka och tafsa och bära er åt. Vi höll upp en spegel så de fick se sig själva i det vi hade skrivit.

En orsak till att det gick att göra en snabb attack var att ledningen var svag. Man visste inte så noga vilka som var chefer, och det var inte säkert att det var just de som bestämde. Golvstyrt, kallas det nu för tiden. Tidsandan var antiauktoritär och ingen kunde styra särskilt mycket över någon annan. Det hade sina fördelar för just vår aktion. Ingen hade en tanke på att det kunde bli repressalier. Ingen var det minsta rädd, vad jag kan minnas.

”Dokumentet” som vår rapport hette, slog igenom. Den gjordes till en bok, ledde till artiklar och radioprogram och internt på tidningen startade en genomgripande förändring. Aftonbladet fick en kvinnoredaktion och kvinnor började ta plats i ledningen. Man rensade upp i alkoholträsket, skapade strukturer för jämställdhet och lyckades efter en tid nå kommersiell framgång genom att fler kvinnor började köpa tidningen.

Vi som skrev ”Dokumentet” gjorde inte detta för att nita manliga chefer och arbetskamrater, utan för att få slut på supkulturen och de sexuella trakasserierna. Det kändes aldrig triumfatoriskt, bara nödvändigt. Det handlade om att förändra vår arbetsplats, inte konstigare än så. Vi såg en chans att påverka, även om vi förstod att det skulle kosta på lite grand. Vi var många och vi visste att vi hade rätt att säga ifrån. Det här skulle inga kvinnor behöva finna sig i, och om männen det gällde bara tänkte efter skulle de också förstå det.

Här kan ni läsa Dokumentet utgivet fyrtio år senare. Ni kommer att se att vi skrivit i flygande fläng, men det känns också som en del av poängen. Det finns en fräschör i det snabba nedtecknandet av hur det var och hur det kändes just där, just då. Använd boken till att inspireras. Det går att nå effekt om man går samman och vet vad man vill. Fortfarande är ord ett oslagbart redskap för förändring.

Stockholm, juli 2018

Relaterat

Om boken

Den 8 maj 1978 lades ett kopierat häfte på varje skrivbord och i varje postfack på Aftonbladets redaktion. Dokumentet slog ned som en bomb på tidningen. En grupp tjejer hade bestämt sig för att dokumentera sina personliga erfarenheter av supande och tafsande män på arbetsplatsen. De hade träffats i olika grupper och diskuterat, skrivit texter och intervjuat varandra. Så samlade de ihop pengar för att kunna trycka upp 400 exemplar och dela ut till alla kollegor.

Dokumentet var början till en dialog med männen på jobbet, men det ledde också till en förändring av journalistiken och skapade möjligheter för kvinnor att göra karriär.

Nu ges Dokumentet, som skrevs av Aftonbladets kvinnliga journalister, ut 40 år efter att det först publicerades.

Läs mer

Inger Ramqvist, Annette Kullenberg, Karin Alfredsson

Dokumentet