På promenad med: Nachla Libre

Poeten och konstnären Nachla Libre var med och grundade den poetiska plattformen Revolution Poetry som existerade under åren 2009-2019. I dagarna debuterade hon med Tiden har sett allt, en rastlös och sömnlös diktsamling där stadens sorl ligger som ett ständigt brus över både det vardagliga och det storslagna.

Vi tog en promenad med Nachla Libre.

Berätta hur det kändes att hålla din bok i handen första gången? Den är otroligt fin!

–  Det kändes magiskt! Det har varit så fint att ha arbetat med en stjärna som Louise Nassiri i formgivningen och att det vi skapade tillsammans blev så otroligt vackert. Att sedan öppna boken och läsa det jag skrivit blev overkligt för mig på många sätt. Jag förstod att det var mina ord samtidigt som jag frågade mig själv, ”Nachla har du skrivit detta? Är det här du? Är det här din bok?”.

Hur länge har du skrivit på de här dikterna?

– Svår fråga faktiskt. Jag skulle nog säga att jag skrivit på dem i över tio år. Min bok är verkligen en blandning av nya och äldre texter. När jag påbörjade denna process med att sila ner till en diktsamling hade jag ca 2000 dikter att jobba mig igenom.

När visste du att det var en diktsamling?

– Jag har nog alltid burit med mig drömmen om att släppa böcker om att vara författare. Men med Tiden har sett allt kan jag inte riktigt ge ett svar på när jag förstod. Utan jag kände bara för några år sedan att jag måste börja sila, det måste skapas något av allt jag skrivit. I många år har många frågat mig när jag ska släppa något men jag har verkligen låtit denna process gå fram i lugnt tempo.

Natten är väldigt närvarande i din bok. Det finns ett antal dikter som utspelar sig under sömnlösa nätter, vill du berätta om dem?

– Hela boken knyts ihop av sömnlöshet. Jag skriver främst under natten, det är då jag arbetar som bäst och finner vägen till transcendens enklare än på dagarna. Det är också på nätterna som veckorna, åren, livet analyseras och då tankarna kommer till mig i pulserande fart. Det man får ta del av i många dikter. Främst i klockslagsdikterna där den poesin och tankeverksamheten skrivits ner.

Diktsamlingen börjar med staden, den ytliga, yttre världen, och rör sig inåt, mot lugnet. Hur hittade du fram till den rörelsen?

– Det var en rytm som vi arbetade oss fram till. Den finns i alla dikter egentligen. Pendlandet mellan det alarmerande och lugnet balansen mellan förtvivlan och harmoni. Därför blev det också naturligt att landa i den rörelsen och kurera dikterna utifrån den.

”Hur är man trogen sanningen / I en tid av osanningens frammarsch”, skriver du i boken. Hur är man det?

– Det finns väl inget rätt svar. Men jag tror att man bör utgå ifrån sin empati, ständigt söka och analysera kunskap, förstå att man omöjligt kan besitta alla svar, arbeta för att inte leva ett egodrivet liv, rannsaka sina privilegier, öppna upp dörrar och försöka leva efter att man vill förstå snarare än att man vill ha rätt.

Vad lyssnade du på när du skrev boken?

– Jag har lyssnat på en hel del olika saker. Jag har lyssnat på människor på tunnelbanan, mina vänner i telefon, nyheterna, Oprahs Super Soul Sunday, Koranen, min mammas råd, mina redaktörers feedback, Ted talks, hiphop, bossa nova, boleros och så vidare.

I boken finns en dikt om din farfar, som också var poet, bland annat. Vad har han lärt dig om skrivandet?

– Min farfar lärde mig aldrig något konkret om poesi utan hans reciterande, hans sätt att hålla tal, hans sätt att skriva påverkade mig mer omedvetet än medvetet faktiskt. Jag började inte skriva för att farfar skrev, utan jag skrev för att jag alltid behövt skriva för att förstå mig själv och min omvärld. Skriften är överlevnad. Men med tiden förstod jag hur mycket hans ord, hans sätt att läsa, hans sätt att skriva faktiskt präglat mig. Hur mycket han lärt mig genom att bara finnas intill oss. Hur mycket hans poesi faktiskt är en del av min poetiska ryggmärg.