Ali Alonzo
Utforska författaren
Utgivning
Om boken
”försvenskad indie sleaze eller ätstörd heroin chic-estetik i valfri Stockholmsförort” – Andres Lokko, ETC ”Lacan hade säkert älskat, för att inte säga "hatälskat", Alonzos högaffekterade poesi” – Sinziana Ravini, SvD ”En geriatrisk ynglings perfekt balanserade skevhet.” – Anna Hallberg, DNI Ali Alonzos Jag tänker bli äcklig störtar dikterna nerför sidorna, mot läsaren. De är rastlösa och intensiva, som om de vet att det är sent på jorden, att nu är allt som finns. Det lekfulla och associativa går inte att skilja från ett slags förbifartens allvar. Språkglädje är granne med avgrunden.I centrum finns ett både grandiost och ynkligt diktjag som ger allt för att störa och förföra, med ömsom fula, ömsom vackra bilder, berättelser, utfästelser och utrop. Han är rolig, men tänker bli äcklig, eftersom världen är äcklig. Han kan skriva, men tänker bråka, eftersom det är bråk.Det här är en poesi som skulle kunna kallas ung, men lika gärna gammal som gatan. Ali Alonzo skriver vidare på en post-beat-poesi där populärkulturella referenser, urbanitet, muntlighet och närvaro länge varit självklara delar av dikten. Samtidigt är det som om någonting gått sönder och satts ihop igen på ett helt nytt sätt. Jag tänker bli äcklig är en insisterande och ocool lyrik för vår tid.
Läs mer
Ali Alonzo
Jag tänker bli äcklig
Recensioner
”Som ett livselixir mitt i januari”
”Alonzos poesi är öppen, den leder vidare, blir mer än vad orden uttrycker. Som om gud finns. Som om ytterligare några förlamande spärrar i huvudet just brast.”
Blekinge Läns Tidning
”En enda stor svindlande åktur i samhällets mörkaste nöjespark”
”Jag själv är mycket glad över att få möta en poesi som är medveten om att människan drivs av både eros och thanatos, livs- och dödsdrifter, som visar på att människan är en del av den äckliga samhällskropp som hen spottar på, att äcklet alltid är ett äckel först och främst gentemot oss själva.”
Svenska Dagbladet
”Jag imponeras av rörligheten och ärligheten i dikterna”
”Alonzos uppmärksamma språk lyckas gestalta samtida tillstånd av kaos, utan att förstöra dem. Det ger ett slags svindelkänsla av akut verklighet som poesi sällan får fram.
…i den här brusande boken, som är både störig och rolig, slarvig och duktig, trippelironisk och högromantisk på samma gång, mitt i allt pladder, finns ett ensamt vemod. Och i det vemodet, som inte hörs, bara känns, finns en vilja.”
Dagens Nyheter