Beskrivning
Detaljer
Kategori
Samtida memoarer/biografier
Författare
Recensionsdag
2009-05-04
Publiceringsdatum
2009-04-09
Produktion
Miljömärkning
Nej
CE-märkning
Nej
Produktdetaljer
ISBN
9789113021348
Antal Sidor
417
Vikt (kg)
0.232
Ryggbredd (mm)
26
Höjd (mm)
178
Bredd (mm)
110
Böcker av författaren
Om boken
Sedan 1975 är Mona Sahlin sinnebilden av de moderna socialdemokraterna. Hon är partiets stora stjärna. Ingen annan är lika känd och erfaren eller äger samma stjärnglans.
På många sätt är Mona Sahlin politikens motsvarighet till överlevarna bland rock- och filmstjärnor. Ständigt i strålkastarljuset sedan sitt slagfärdiga genombrott. I såväl framgång som i motgång. Hon har vuxit upp och mognat framför våra ögon. 2007 var Mona Sahlin förlåten sina misstag från mitten av 1990-talet. Hon är en naturlig partiledare sett till partiets historia, idétradition, personkontinuitet och nutida krav. Med henne har socialdemokraterna återigen en ledare från partiets elit och inre, förankrad i en mittfåra och klar över sitt närmast heliga uppdrag att hålla ihop rörelsen. Hon är Ingvar Carlssons "dotter" i politiken och "släkt" med Tage Erlander och Olof Palme. Mona Sahlin har två sidor, två ansikten. 1975 kunde hon tas för vänsteraktivist i stil, sätt och uppträdande. Passande för tiden var hon kritisk, provocerande och gärna lite vid sidan om sitt parti. Men samtidigt som hon gav intryck av radikalism stod hon upp för tider som varit med en perfekt politisk kompass - jämlikhet, broderskap och frihet gällde. Hon var så stabil att hon nästan var gammaldags i grundläggande värderingar. Samtidigt med en lätt moralisk framtoning i sitt politiska budskap använde hon själv sitt tjänstekort på ett sätt som inte var avsett. I sina framträdanden och debatter verkar hon tuff, hård och framåt. När kameran släcks har hon ett nästintill blygt drag. 1990 dansade hon in på den politiska scenen och höll sedan samma takt tills hon föll 1995. Partiets mest offensiva politiker var delaktig i och omfamnade allt. I regeringen mellan 1998 och 2006 var hon en helt annan. Med en låg profil höll hon sig i bakgrunden till en fråga i taget. När det sedan blev partiledarval 2007 uppträdde hon på annat sätt än 1995.
Den första riktiga genomgången av Mona Sahlins politiska liv presenteras nu av författaren och journalisten Christer Isaksson.
På många sätt är Mona Sahlin politikens motsvarighet till överlevarna bland rock- och filmstjärnor. Ständigt i strålkastarljuset sedan sitt slagfärdiga genombrott. I såväl framgång som i motgång. Hon har vuxit upp och mognat framför våra ögon. 2007 var Mona Sahlin förlåten sina misstag från mitten av 1990-talet. Hon är en naturlig partiledare sett till partiets historia, idétradition, personkontinuitet och nutida krav. Med henne har socialdemokraterna återigen en ledare från partiets elit och inre, förankrad i en mittfåra och klar över sitt närmast heliga uppdrag att hålla ihop rörelsen. Hon är Ingvar Carlssons "dotter" i politiken och "släkt" med Tage Erlander och Olof Palme. Mona Sahlin har två sidor, två ansikten. 1975 kunde hon tas för vänsteraktivist i stil, sätt och uppträdande. Passande för tiden var hon kritisk, provocerande och gärna lite vid sidan om sitt parti. Men samtidigt som hon gav intryck av radikalism stod hon upp för tider som varit med en perfekt politisk kompass - jämlikhet, broderskap och frihet gällde. Hon var så stabil att hon nästan var gammaldags i grundläggande värderingar. Samtidigt med en lätt moralisk framtoning i sitt politiska budskap använde hon själv sitt tjänstekort på ett sätt som inte var avsett. I sina framträdanden och debatter verkar hon tuff, hård och framåt. När kameran släcks har hon ett nästintill blygt drag. 1990 dansade hon in på den politiska scenen och höll sedan samma takt tills hon föll 1995. Partiets mest offensiva politiker var delaktig i och omfamnade allt. I regeringen mellan 1998 och 2006 var hon en helt annan. Med en låg profil höll hon sig i bakgrunden till en fråga i taget. När det sedan blev partiledarval 2007 uppträdde hon på annat sätt än 1995.
Den första riktiga genomgången av Mona Sahlins politiska liv presenteras nu av författaren och journalisten Christer Isaksson.
Läs mer
Christer Isaksson
I väntan på Mona Sahlin
Om boken
Den 4 juli år 1900.
På årets varmaste dag halshöggs den unge pojken Julius Theodor Sallrot på fängelsegården i Karlskrona. Alla som hade protesterat mot dödsstraffet, skrivit på resolutioner, agerat i riksdagen och trott att dödsstraffet i praktiken var avskaffat fick fel.
Det var den första avrättningen på sju år. 1900-talets första. Att det nya seklet redan var utnämnt till Barnens århundrade hjälpte inte. Den nya strafflagen och tanken att avskaffa dödsstraffet valdes bort när kungen vägrade nåd och tänkte på hämnd.
Alla som hade protesterat mot dödsstraffet, skrivit på resolutioner, agerat i riksdagen och trott att dödsstraffet i praktiken var avskaffat fick fel. Till och med bödeln hade fel. Han hade sparat blodet på eggen och skaftet på sin korta handbila från avrättningen 1893 för eftervärlden. Nu fick han använda den igen.
Stämningen på fängelset och fängelsegården var tryckt. Fängelsedirektören och hans personal hade länge varit emot avrättningen. Bödeln grät efter sitt hugg. Bödelns son var lika gammal som den avrättade. Som assistent var det hans uppgift att hindra Sallrots huvud från att rulla av schavotten och bort till åskådarna. Ynglingen kände hur det snörpte och drog ihop sig i bröstet.
Tidningarna skrev dagen efter att den avrättade Theodor Sallrot var den som hade uppträtt mest värdigt och lugnast av alla.
Men fängelsepersonalen och myndigheterna i Blekinge skulle få sin hämnd. Efter avrättningen bröt de mot alla regler som gällde för avrättade personer. Ynglingen fick en värdig begravning och tjugo år senare var fängelsedirektören med om att avskaffa dödsstraffet. Det hjälpte dock inte den avrättades familj. Theodor Sallrots far och mor, välsedda handlare och missionsförbundare med egen söndagsskola, drevs iväg och brodern fick ge upp sin karriär. Theodor Sallrots avrättning drabbade många.
På årets varmaste dag halshöggs den unge pojken Julius Theodor Sallrot på fängelsegården i Karlskrona. Alla som hade protesterat mot dödsstraffet, skrivit på resolutioner, agerat i riksdagen och trott att dödsstraffet i praktiken var avskaffat fick fel.
Det var den första avrättningen på sju år. 1900-talets första. Att det nya seklet redan var utnämnt till Barnens århundrade hjälpte inte. Den nya strafflagen och tanken att avskaffa dödsstraffet valdes bort när kungen vägrade nåd och tänkte på hämnd.
Alla som hade protesterat mot dödsstraffet, skrivit på resolutioner, agerat i riksdagen och trott att dödsstraffet i praktiken var avskaffat fick fel. Till och med bödeln hade fel. Han hade sparat blodet på eggen och skaftet på sin korta handbila från avrättningen 1893 för eftervärlden. Nu fick han använda den igen.
Stämningen på fängelset och fängelsegården var tryckt. Fängelsedirektören och hans personal hade länge varit emot avrättningen. Bödeln grät efter sitt hugg. Bödelns son var lika gammal som den avrättade. Som assistent var det hans uppgift att hindra Sallrots huvud från att rulla av schavotten och bort till åskådarna. Ynglingen kände hur det snörpte och drog ihop sig i bröstet.
Tidningarna skrev dagen efter att den avrättade Theodor Sallrot var den som hade uppträtt mest värdigt och lugnast av alla.
Men fängelsepersonalen och myndigheterna i Blekinge skulle få sin hämnd. Efter avrättningen bröt de mot alla regler som gällde för avrättade personer. Ynglingen fick en värdig begravning och tjugo år senare var fängelsedirektören med om att avskaffa dödsstraffet. Det hjälpte dock inte den avrättades familj. Theodor Sallrots far och mor, välsedda handlare och missionsförbundare med egen söndagsskola, drevs iväg och brodern fick ge upp sin karriär. Theodor Sallrots avrättning drabbade många.
Läs mer
Christer Isaksson
För ung att dö
