I Stalins våld

Måndagen 19 april 1943 inledde nazityskarna den sista akten i Warszawagettots historia. Gettot skulle stängas och de sista ca 60 000 judiska invånarna transporteras till förintelseläger. Aktionen bedömdes ta tre dagar men den tidsplanen sprack omgående. Tyskarna hade nämligen inte kalkylerat med möjligheten att judarna kunde göra väpnat motstånd. Och det gjorde de.

Soldater från två judiska motståndsgrupper, Judiska Kamporganisationen och Judiska Militära Unionen, utsatte tyskarna för intensiva eldöverfall och jagade ut dem från gettot på morgonen den 19 april. För första gången under kriget hade tyska trupper stött på ett organiserat väpnat motstånd i en stad de ockuperade och tvingades retirera. Det som följde var ändå en Davids kamp mot Goliat. Trots sin övermakt tog det en månad för tyskarna att slå ner allt motstånd och rensa gettot.

De judiska kämparna hyste aldrig några illusioner om utgången. Deras uppror ska ses som en symbolisk strid om rätten att få leva men framför allt som en kamp om människovärdet som nazisterna tagit ifrån dem. På slagfältet i gettot fick judarna chansen att dö som fria människor, vilket var precis så de ville ha det.

I förlängningen var upproret också en slags protest mot omvärldens likgiltighet inför det judiska folkets öde. Därmed skulle den mentalitet som präglat upproret komma att få stor betydelse för staten Israel och dess kamp för överlevnad.

Judarna har vapen! berättar om upproret utifrån ett brett spektra av källor. Myter avlivas och nya hjältar framträder. Framför allt är det en historia om offervilja, mod och sorg.

Under två års tid mördade, arresterade, torterade och deporterade den sovjetkommunistiska regimen polska medborgare från östra Polen. Faktum är att fler polska medborgare mördades av kommunisterna 1939-1941 än av nazisterna som ockuperade västra Polen.

Båda systemen begick således fruktansvärda brott mot mänskligheten, problemet har varit att den ena sidans övergrepp - helt förklarligt - har fått stå i skymundan för gaskammare och krematorier.

Den 1 september 1939 anfölls Polen av Tyskland. Drygt två veckor senare attackerades polackerna i ryggen när även Röda armén marscherade in och deltog i krossandet av Polen vid Wehrmachts sida. Hitler och Stalin tog var sin del av bytet. Östra Polen, med ungefär 13 miljoner invånare, erövrades och annekterades av Sovjetunionen.

Till skillnad från vad som hände i polska områden under nazistisk ockupation har östra Polens öde mellan hösten 1939 och sommaren 1941 hamnat i skymundan. Detta trots att sovjetiseringen av Polens östra delar var oerhört brutal. Arresteringar, mord, tortyr och deportationer drabbade hundratusentals polska medborgare. Sovjetiska säkerhetsorgan bedrev en mordisk politik som syftade till att fysiskt och psykiskt eliminera klassfiender i erövrade polska territorier. Grova övergrepp kunde drabba vem som helst. Ingen gick säker.

I Stalins våld är den första boken på svenska som beskriver tragedin i östra Polen 1939-1941 och dess upptakt. Boken bygger bland annat på tidigare outnyttjade vittnesmål.

Våren 1945 började tusentals befriade koncentrationslägerfångar anlända till Sverige. Den polske lektorn vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, som arbetade som tolk under flyktingmottagningen i södra Sverige våren 1945, insåg den enastående möjligheten att samla in källmaterial om lägren. Han startade ett projekt i november 1945 vilket innebar att man intervjuade f.d. lägerfångar om deras upplevelser i tysk fångenskap. Projektet pågick under ett års tid och man hann genomföra 514 intervjuer. Intervjuerna, som gjordes och skrevs ner på polska, har sedan förvaltats av handskriftsektionen på universitetsbiblioteket i Lund, där de till stor del legat oöversatta. Här presenteras elva vittnesmål i svensk översättning. De berättar bland annat om förhållandena i tyska fängelser och getton i Polen, livet som tvångsarbetare i Norge och om uppror i Warszawas getto 1943. Då intervjuerna gjordes bara några månader efter flyktingarnas ankomst är minnena av de upplevda händelserna levande och oanfrätta av erfarenheter senare i livet. Varje vittnesmål inleds med en kort introduktion av författaren.