Beskrivning
Detaljer
Kategori
Romaner
Författare
Publiceringsdatum
2021-07-27
Formgivare omslag
Sara R. Acedo
Recensioner
”Eija Hetekivi Olsson gör litteratur av brinnande frågor på ett sätt som sveper med, uppviglar, tänder eldar. De unga vi dödar är ett förbannat bra tidsdokument. En orosanmälan. En vårdkase.”
”Eija Hetekivi Olssons val att slutligen skriva fram också den totala maktlösheten gör en redan stark romansvit ännu starkare. I stället för framgångssagan om slagskämpen får vi anhörigskildringen från slagfältet. Den är förkrossande.”
”Miira-trilogin (är) såväl språkligt som tematiskt en bragd, det är sällan svensk litteratur har den här sortens kraft. Min impuls att begära mer, att inte nöja mig med det givna, är kanske inte heller en så konstig reaktion. Det är ju den hungern som finns i och väcks av Eija Hetekivi Olssons prosa.”
Böcker av författaren
Om boken
Prisbelönta Eija Hetekivi Olsson är tillbaka med en drabbande mor-dotter-skildring. Romanen undersöker vuxenvärldens bemötande av utsatta barn och unga.
33-åriga Miira studerar till lärare på universitetet, praktiserar på ett gymnasium och jobbar i en mataffär för att få livet att gå runt. Sin egen förortsuppväxt har hon försökt förtränga - nu vill hon utbilda elever och skicka dem mot framtiden som belästa bazookas. Men varför får de inte lära sig att bli lärare på lärarutbildningen? Där snackas för mycket om kungar och andra gubbar, alldeles för lite om omvärlden och ingenting om hur man planerar en lektion. Samtidigt kommer det fram att Miiras 15-åriga dotter Nova är mobbad i skolan av både elever och lärare. Nova mår allt sämre, och Miira börjar desperat slåss för sitt barns rätt till respekt. För Novas liv och överlevnad.
De unga vi dödar är en intensiv relationsroman på ett glödande språk. Om föräldraskap och lärarskap. Om bergfast kärlek. Och om förtryck och dess följder som kan bli fullständigt livsfarliga.
33-åriga Miira studerar till lärare på universitetet, praktiserar på ett gymnasium och jobbar i en mataffär för att få livet att gå runt. Sin egen förortsuppväxt har hon försökt förtränga - nu vill hon utbilda elever och skicka dem mot framtiden som belästa bazookas. Men varför får de inte lära sig att bli lärare på lärarutbildningen? Där snackas för mycket om kungar och andra gubbar, alldeles för lite om omvärlden och ingenting om hur man planerar en lektion. Samtidigt kommer det fram att Miiras 15-åriga dotter Nova är mobbad i skolan av både elever och lärare. Nova mår allt sämre, och Miira börjar desperat slåss för sitt barns rätt till respekt. För Novas liv och överlevnad.
De unga vi dödar är en intensiv relationsroman på ett glödande språk. Om föräldraskap och lärarskap. Om bergfast kärlek. Och om förtryck och dess följder som kan bli fullständigt livsfarliga.
Läs mer
Eija Hetekivi Olsson
De unga vi dödar
Om boken
Hon kastade sig över honom. Kampkramade hans lärarkropp hårt bakifrån med hela sin collegekropp. Brandbrusade. Gjorde fällben på honom så att de båda föll framåt och dök in bland bladen. Pressade pannan mot hans mansnacke och mörkmorrade.
Hjärnan var överhettad, hon kunde inte hålla sig och bet i hans hals med blodsugartänderna. Ville sluka fångsten som inte gav sig utan spjärnade emot och nu fällde upp rumpan precis som de andra som nyss startat stafettloppet hade gjort. Det var ju så hon skulle göra, när hon ville. Inte han. Hon skrattade till. Borrade in dojorna i dyngan och band armarna runt hans bröst. Hennes hjärta hårdbankade. Bröstvårtorna stelnade och sände elstötar mot skrevet. Låren darrade.
Miira är född och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon kan äntligen lämna hemspråksklassen och den ofria grundskoletiden bakom sig och påbörja den fria grymmetiden. Plugga järnet på gymnasiet, bli proffs. I hjärnkirurgi. Flytta hemifrån, hetshångla när hon vill. Bli fri från trappstädarjobbet också. Men vägen är krokig, livet krulligt, och Miira får blåmärken av krockarna. Trots det vägrar hon att ge sig. Med en brinnande vildvilja slår hon sig fram genom hindren i ett hårt segregerat system.
Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med den kritikerrosade och prisbelönta romanen Ingenbarnsland. Nu är hon tillbaka med uppföljaren Miira.
Hjärnan var överhettad, hon kunde inte hålla sig och bet i hans hals med blodsugartänderna. Ville sluka fångsten som inte gav sig utan spjärnade emot och nu fällde upp rumpan precis som de andra som nyss startat stafettloppet hade gjort. Det var ju så hon skulle göra, när hon ville. Inte han. Hon skrattade till. Borrade in dojorna i dyngan och band armarna runt hans bröst. Hennes hjärta hårdbankade. Bröstvårtorna stelnade och sände elstötar mot skrevet. Låren darrade.
Miira är född och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon kan äntligen lämna hemspråksklassen och den ofria grundskoletiden bakom sig och påbörja den fria grymmetiden. Plugga järnet på gymnasiet, bli proffs. I hjärnkirurgi. Flytta hemifrån, hetshångla när hon vill. Bli fri från trappstädarjobbet också. Men vägen är krokig, livet krulligt, och Miira får blåmärken av krockarna. Trots det vägrar hon att ge sig. Med en brinnande vildvilja slår hon sig fram genom hindren i ett hårt segregerat system.
Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med den kritikerrosade och prisbelönta romanen Ingenbarnsland. Nu är hon tillbaka med uppföljaren Miira.
Läs mer
Eija Hetekivi Olsson
Miira
Om boken
"Dom som bränner i skolan vill berätta något viktigt, fast ingen vuxen vill lyssna."
Det brinner i minst en skola om dagen i Sverige. Oftast i förorterna. Göteborg toppar statistiken över antalet anlagda skolbränder, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Göteborg är också en av de mest segregerade städerna i vårt land. Men förhållandena där är som i alla andra storstadsförorter. Klyftorna ökar och det gör också utslagningen av unga människor.
Som många andra vuxna är politikerna upptagna av sina egna tankar och teorier om skolan. Få av dem frågar eleverna vad de tycker och tänker på. Vad vill de förändra? Varför brinner det i skolorna?
Eija Hetekivi Olsson och Jerker Andersson har frågat dem. De har varit i olika förorter och lyssnat på hundratals elever i årskurs nio.
Det är dags att höra eleverna själva berätta vad som pågår. Det är dags att se elevernas egna fotografier. Det är dags för oss och politikerna att äntligen lyssna.
Det brinner i minst en skola om dagen i Sverige. Oftast i förorterna. Göteborg toppar statistiken över antalet anlagda skolbränder, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Göteborg är också en av de mest segregerade städerna i vårt land. Men förhållandena där är som i alla andra storstadsförorter. Klyftorna ökar och det gör också utslagningen av unga människor.
Som många andra vuxna är politikerna upptagna av sina egna tankar och teorier om skolan. Få av dem frågar eleverna vad de tycker och tänker på. Vad vill de förändra? Varför brinner det i skolorna?
Eija Hetekivi Olsson och Jerker Andersson har frågat dem. De har varit i olika förorter och lyssnat på hundratals elever i årskurs nio.
Det är dags att höra eleverna själva berätta vad som pågår. Det är dags att se elevernas egna fotografier. Det är dags för oss och politikerna att äntligen lyssna.
Läs mer
Eija Hetekivi Olsson, Jerker Andersson
Fuck skolan
Om boken
Hon bankade skiten ur honom. Satt gränsle över hans rygg och skrek: "SAATANAN SIKA", djävulens svin. Hennes armar roterade som små propellrar och piskade mot hans rakade skalle så att fläsket därunder korvade sig. Ilskan inom henne kom ut i kaskader och flätorna flaxade vilt omkring och i vägen… Skoldagen var slut. De andra i klassen stod strösslade här och där. De glodde och gapade, som gäddorna pappa dängde ihjäl med kniven om somrarna.
Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken.
Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner.
Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan.
Eija Hetekivi Olssons omtumlande debut Ingenbarnsland utspelar sig i Gårdsten och Bergsjön på 80-talet. Som en svetslåga skildrar romanen det Sverige som växte fram efter folkhemsåren.
Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken.
Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner.
Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan.
Eija Hetekivi Olssons omtumlande debut Ingenbarnsland utspelar sig i Gårdsten och Bergsjön på 80-talet. Som en svetslåga skildrar romanen det Sverige som växte fram efter folkhemsåren.
Läs mer
Eija Hetekivi Olsson
Ingenbarnsland
Nyheter