Se dem inte i ögonen

Hanna och Judit är systrar. Men arbete och familjeliv har gjort sitt. De är utarbetade, nednötta till varpen, dränerade på kraft. De måste göra något, för att rädda sig, för att inte gå under.

Om man säljer allt och vågar språnget? Bara ger sig av? Hur länge kan man då leva långt borta i Söderhavet? Bland tusentals obebodda öar finner de den ö som ska komma att bli deras egen, eftersom den är ingens.

Nu ska de få prata färdigt, vila, läka sig. Nu ska de hitta tillbaka, börja om.

Äntligen finner de lugnet, äntligen lever de enbart i nuet. Äntligen har de tid att räkna alla stjärnorna på himlavalvet.

Men i samvaron på den rofyllda ön luckras förseglingarna långsamt upp. Det Hanna och Judit hade hoppats lämna bakom sig hinner i stället ifatt dem. Samtalen färdas i allt bräckligare farkoster, driver systrarna till att demaskera sina sanningar.

Till sist nalkas den fara som ska tvinga dem att kämpa för sina liv. Tillsammans.

Eller var och en för sig.

En egen strand är en roman om flyktdrömmar, fast man redan har flytt. Om konstens och kärlekens janusansikten. Om att gå sönder, och ändå gömma sin dröm.

Siv Dahlin har hoppat in som kokerska på en konferensanläggning i Bergslagen där en filminspelning går av stapeln. Siv arbetar både bittida och sent samtidigt som hon inte kan undgå att lägga märke till gästernas beteenden. Förutom filmteamet finns där en kurs i kristallterapi, en kamratstödjarkurs för folk med missbruksproblem samt ett gäng unga och äventyrliga gruvdykare.

En ung kvinna har drunknat i en panikattack i samband med dykning i en gruva och nu hittar man de mänskliga kvarlevor som sannolikt skrämde ihjäl henne.

Siv är sin vana trogen observant och inkännande.

Den herrskapsfamilj som bodde på herrgården tills denna blev en hotellanläggning är ännu i högsta grad närvarande. Att gamla frun dör är inte så konstigt, det tycker ingen utom Siv.

Men att det ska bli värre anar inte heller hon. För Siv har egna problem, hon är kär men i fel person. När den åtrådde plötsligt försvinner vågar hon inte visa sin oro, är det något som har hänt honom? Nej, säger hennes hjärna, det är i städerna det händer. Men hennes hjärta signalerar något annat. Vem leker Vita frun på nätterna? Varför är sminkösen i själva verket någon annan och hur farlig är den stalker som förföljer den kvinnliga huvudrollsinnehavaren? Vad döljer sig i de gamla gruvorna, i de många milen underjordiska gångar?

Ni ska vara kvar härnere, här i berget, här hos mig. Ni ska dela kölden, urkylan ska ni ta över. Ni ska stanna. För att jag vill det. Ni ska vara här, där tiden inte längre finns.
I världen utan ljus, hos den dom kallar gruvfrun. I droppandets och bergets sång.
I tystnaden hos mig.

Läs ett utdrag ur boken

Det här är min norsk/svenska historia precis som den var, personer och platser är autentiska liksom de flesta händelserna. Berättelsen ringlar sig fram styrd av de mäktiga lagar som en del kallar ödet men som är livets grymma lovsång den kollektiva väv vi alla slås in i.
Ja, de yttre händelserna var ungefär så här men om de inre jordskreden har jag diktat. Och ett vet jag nu när berättelsen är klar att historien bär med sig ett enda imperativ: vi har inte gett dig din stund på jorden för att du ska leva räddhågset och halvt. Utan fullt ut och helt.
Så följ mig bortåt gränserna, du älskade dotter!
Aino Trosell

Hon sitter och ser på sin flicka. Nyss kämpade den lilla för att lyfta huvudet från underlaget, spädbarnets gåtfulla blick fasthakad i hennes.
Nu är dottern redan vuxen, arg och stark och feministisk. Hur fort rinner tiden är hon själv nästan gammal?

Hundra år och fem kvinnor en stafett av mor och mormor, mormors mor och dotter. Fem kvinnor som framlever sina liv i gränstrakterna mellan Norge och Sverige. Hundra år av en sorts kärlek historien nåbar med blotta fingertopparna.
Elis kamp med oönskade graviditeter, med späda, döda barn och fattigdomen där vid Trysilfjället.
Hennes dotter Stina fick det bättre, gifte sig med svensken. Men säg blev hon lycklig med den stränge Per? Fast när yngsta dottern Edit föddes lovade han att aldrig slå just henne.
Hon blev pappas flicka. En problematisk relation, en problematisk kärlek. Ja allting blev förfärligt problematiskt, inte minst relationerna till männen. Och den nya tiden lockade, nya tankar, andra drömmar än att bara ha familj. Ett möjligt eget liv? Barn var ingenting hon stod efter, ändå födde hon en dotter.

Som tonåring insåg denna dotter att hon inte varit önskvärd. Sedan rycktes modern bort. Men folkhemmet tog över där familjen inte fanns. För ännu en ny tid sprang fram med hopp och nya drömmar.
Till sist: en dotter, vacker, stark med ögon outgrundliga som skogstjärnar. Och med hela kvinnobördan outtalad, den femte generationen.

Det här är historien om hur Siv Dahlin hamnar mitt i ett dramatiskt förlopp som hon själv är skuld till. För om hon bara hade hållit tyst så hade den där vådaskjutningen fått fortsätta att vara just en olyckshändelse och då hade kanske inget mera hänt? Det här är också en historia om en djup och livslång kärlek. Äkta kärlek rostar aldrig, den är livslång. Den är evig - precis som döden... Stämningen i bussen är hög, niorna har redan börjat tulla på sina matsäckar. De vuxna - lärare och anhöriga - beskärmar sig över en sådan aptit. Uppe på fjället är solen försvunnen, när de kliver ur bussen kliver de rätt in i ett moln. Dimman var väntad och under vandringen kommunicerar lärarna med varandra via radio. Plötsligt lägger sig främmande röster i samtalen, främmande manliga röster som inte verkar höra den yngre lärarens anrop. Utan förvarning viner så en kula tätt förbi huvudet på honom och han kastar sig ner samtidigt som han skrikande beordrar alla att omedelbart återvända till bussen - omedelbart! Eftersom de tydligen hamnat mitt i en älgjakt fast det är för tidigt. När alla åter samlats vid bussen fattas Sammy. De finner honom snart. Han är skjuten i huvudet och bortom all hjälp. Ganska snart får de också kontakt med jaktlaget som nu förstår att de vådaskjutit en femtonårig pojke till döds. Siv Dahlin städar fjällstugor på entreprenad och tvingas hjälpa till på plats. Bränd Sven, en oförvitlig traktens man och den som avlossade det olycksaliga skottet, är förkrossad. Efter en tid börjar Siv inse att Bränd Sven kan ha tagit på sig vådaskjutningen för någon annan. Klas Lekare gick i samma drevkedja och har nyligen dumpats av den döde pojkens mamma. Kränkta och hämndlystna galningar till män - Sivs alla lampor piper och blinkar. Men jaktlaget tiger och Lekare är trots sitt namn inte alls att leka med, inte alls.

Den stackars garveriarbetaren hade garvats till döds i det roterande karet. Hur länge hade han levt? En, kanske två timmar? Och ingen hade hört hans rop! Bara någon som hatar bortom förnuftets gränser kan döda så. Men polisen säger att det var en olyckshändelse... Sedan vill väninnan Ingeborg inte berätta mer.
Själv har Siv fullt upp med gamlingarna på servicehuset där hon arbetar. Men när Jan bedrar henne flyr hon och riktar sin vrede mot den garveriarbetare hon tror orsakade dödsolyckan. Ju mer hon frågar, desto mer trovärdig finner hon Ingeborgs mordteori...
En thriller om svek och förstenade människor som förnekar allt och hellre tystar med våld än låter sanningen nå deras smutsiga byk.