Norstedtsklassikern: Dikter av Harriet Löwenhjelm

Dikter av Harriet Löwenhjelm, en av de diktsamlingar som levt längst i förlagets historia, vilket ytterligare belyser det tragiska i författarens förtidiga död i tuberkulos – debuten publicerades postumt. De dikter som författaren på sin dödsbädd överlämnade i vännen Elsa Björkmans hand publicerades första gången 1919 som ett tunt häfte med tjugonio dikter. Norstedts utgåva publicerades åtta år senare men hade då förstärkts av ytterligare sjuttionio dikter. 

Harriet Löwenhjelm (1887–1918), den fjärde i ordningen av fem syskon. Föräldrarna voro ryttmästaren, sedermera översten G. A. Löwenhjelm och hans maka Maggie Löwenhjelm, född Dickson. Harriet Löwenhjelms första levnadsår förflöt i Hälsingborg på villan Tågaborg, men hösten 1893 flyttade familjen till Örebro och redan 1893 därifrån till Stockholm. 

Harriet erhöll först undervisning i hemmet av guvernant, sattes 1894 skola í Örebro och genomgick efter överflyttningen till Stockholm Brummerska skolan, som hon lämnade våren 1903. Hon fortsatte därefter, 1903–1907, sina studier vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium. 

Ett avbrott skedde dock vintern och våren 1904–1905, då hon åtföljde sin fader på en resa till Ceylon, varest överste Löwenhjelms äldre, gifta dotter då var bosatt. Under återresan, som företogs med ångbåt till England, inträffade vid genomfarten av Gibraltarsund ett häftigt väderleksomslag, i det att värmen, som rått under färden över Röda havet och Medelhavet, hastigt avlöstes av kyla och blåst. 

Harriet Löwenhjelm, som under genomfarten genom sundet vistades på däck, ådrog sig därvid en svårartad förkylning, vilken övergick till lunginflammation. Sjukdomen tog hårt på hennes krafter och torde väsentligen hava bidragit till utbrottet av den lungsjukdom, tuberkulos, som sedermera ändade hennes liv.

Redan under uppväxtåren hade Harriet Löwenhjelm visat anlag för ritstiftets och penselns konst. Efter seminariestudiernas avslutande övergick hon till utbildningen av dessa sina konstnärliga anlag. Hon studerade 1907–1909 på fröken Cardons ritskola i Stockholm, genomgick 1909–1911 Konstakademiens elevskola och arbetade 1911–1913 dels på samma akademis etsningsskola dels på Wilhelmsons ateljé. Hon medhann under dessa år även ett par utländska resor, England 1908, Tyskland 1909, Frankrike 1913.

År 1914 började Harriet Löwenhjelms lungsjukdom, som redan tidigare spårats, taga allt allvarligare form. Från denna tid förflöt hennes liv, bortsett från avbrott för besök i föräldrahemmet eller hos anförvanter under vistelse på olika sanatorier, Vejlefjord 1914, Romanäs 1914–1915, Mesnalien 1916, Romanäs 1916–1918. Hon avled på Romanäs sanatorium den 24 maj 1918. 

Hennes stoft vilar på Djursholms kyrkogård.

(ur kusinen Christer Mörners förord i originalutgåvan)

Harriet Löwenhjelm var road av att sammansätta små verser, och ett stort antal av dessa, härstammande från alla tidpunkter av hennes liv allt ifrån skolåren fram till hennes sista sjukdomsdagar, finnes i behåll. Versskrivningen skedde endast för hennes eget och de närmaste vännernas nöje. Ofta var dikten endast en rimlek eller en s.k. dårdikt, understundom ett fantasiuttalande, lagt i en diktad persons mun, men även allvarligare dikter förekommo. Versskrivningen skedde ofta i sammanhang med konstnärligt arbete. Dikten blev en förklaring till en lavering, en etsning eller ett träsnitt, och bilden blev en illustration till versen. Så utförde hon 1913 en serie etsningar till av henne skrivna verser och sammanställde dessa etsningar och verser i ett litet häfte, som hon kallade Konsten att älska och dess följder, hovsamt utlagd i bild och text av Harriet Löwenhjelm. I häftet fingo även plats ett par dikter, sammanfattade under titeln ”Konsten att jaga”. Häftet, reproducerat i litografiskt tryck i 50 exemplar, utdelades bland hennes vänner. 

År 1915 sammanförde hon ett antal sonetter till en samling, som hon illustrerade med träsnitt och tuschteckningar. Samlingen, utförd för hand i endast ett exemplar, kallade hon Sonetter till nobla damer och döda libertiner. Hösten 1917 renskrev hon ett urval av sina dikter i en bok och illustrerade verserna med små laveringar. Samlingarna voro icke gjorda med någon tanke på offentliggörande. Emellertid utverkade några av hennes vänner kort tid före hennes död hennes tillstånd att i tryck framlägga ett lämpligt urval av hennes dikter. Vännerna utgåvo också efter hennes död ett mindre antal dikter med tillhörande teckningar och dessa så publicerade alster av hennes hand hava tillvunnit sig ett icke obetydligt intresse. I förhoppning, att även en ny och fullständigare samling av hennes verser och därtill hörande illustrationer skall kunna vinna förståelse, framlägges denna bok för offentligheten. I densamma har medtagits ett urval verser ur de tre ovannämnda samlingarna men även ett antal andra dikter. 

I tanke, att denna samling bör innehålla prov på olika slag av hennes verskonst, har här även medtagits en del rimlekar och tillfällighetsverser, och har därvid icke kunnat undvikas, att även verser, som Harriet Löwenhjelm själv tillmätt mycket ringa värde, fått medfölja. Många av dikterna hava, såsom ovan antytts, formen av uttalanden, lagda i olika fantasipersoners mun. Det må här anmärkas, att dessa alltid äro tänkta som män. Samtliga illustrationer (fotografiet självfallet undantaget) äro av Harriet Löwenhjelms egen hand.

(ur kusinen Christer Mörners förord i originalutgåvan)

Harriet Löwenhjelm avled i maj 1918 på Romanäs sanatorium. Hon framträdde aldrig själv för offentligheten, men året efter hennes död utgåvo hennes vänner ett litet urval av hennes efterlämnade dikter, vilket strax tilldrog sig stor uppmärksamhet, och nu till julen förelåg en något större samling Dikter (Norstedt & Söner), pietetsfullt redigerade av hovrättsrådet Christer Mörner. 

Denna litterära kvarlåtenskap är konstnärligt sett av växlande värde, men det rymmer några ting, som undgå förgängelsen. En som titelplansch reproducerad fotografi visar en ung aristokratisk dam med ett mångtydigt leende spelande kring läpparna — ett leende som på en gång är trötthet och spotskhet, livsvilja och resignation. 

Harriet Löwenhjelm blev tidigt märkt av sjukdomen, och de sista åren av sitt liv reste hon från sanatorium till sanatorium. Hon utbildades till konstnärinna, och så gott som alla hennes dikter äro av henne själv illustrerade med i ett elegant maner hållna lavyrer och träsnitt. Hennes vers är också till att börja med elegant och fyndig, gärna pasticherande och stundom byggd som en ramsa med underliga namn effektfullt upprepade. Men genom alla rokokosirligheter och all den gamineartade Heine-blaguen skär ibland ett tonfall igenom, som förråder att det är en het och orolig människa, som klätt ut sig. 

Det är dock först under sjukdomsåren som hon med sin egendomligt konstlösa konst når fram till ett starkare personligt uttryck och finner genom sin tapperhet gripande ord för den ångest och den ömhet, som fyller henne. De tre sista dikter hon skrev äro mänskliga dokument, som icke kunna recenseras — de äro skrivna i dödsskuggans dal, de äro rop från ett hjärta som i nästa nu skall brista:

Tag mig. — Håll mig. — Smek mig sakta.

Famna mig varligt en liten stund.

Gråt ett grand — för så trista fakta.

Se mig med ömhet sova en blund.

Gå ej från mig. — Du ville ju stanna,

stanna tills själv jag måste gå.

Lägg din älskade hand på min panna.

Än en liten stund är vi två.

(ur Svensk Tidskrift. Adertonde årgången. 1928)

Det svävar onekligen en ödets ironi och tragedi över utgivningen av Harriet Löwenhjelms Dikter. En debut som publicerades postumt, nästan tio år efter författarens död, och som samtiden kom att uppfatta som exotisk, existentiell – och modern. En ytterligare ironi är att boken kom att bli ett signum för Norstedts litterära utgivning, trots att förlaget refuserat den så länge författaren varit i livet och gav ut den först ”på allmän begäran”. 

Den ursprungliga utgåvan på Norstedts kom 1927 och har sedan utkommit i sexton ytterligare utgåvor (och även vuxit från 108 till 123 dikter). En stilbildande klassiker och en författarikon enligt varje gängse kriterium!