”Min sista dag som läkare”

I maj 2013 fick Paul Kalanithi, neurokirurg på Stanfords universitetssjukhus, diagnosen lungcancer. Två år senare avled han, 38 år gammal, och efterlämnade sin familj, hustrun Lucy och parets gemensamma dotter Elizabeth Acadia. Under sjukdomstiden fortsatte han att arbeta som läkare och skrev samtidigt om sina erfarenheter som patient – vilket resulterade i boken När andetagen blir till luft som gavs ut efter hans död och nu finns som pocket.

I kapitlet vi publicerar nedan skriver han om sin sista dag som läkare. 

***

Jag klev ut ur datortomografen, sju månader efter att jag hade börjat operera igen. Det här skulle bli min sista röntgen innan jag blev klar med specialiseringen, innan jag blev pappa, innan min framtid skulle börja på riktigt.

”Vill du ta en titt, doktorn?” sa teknikern.

”Inte just nu”, sa jag. ”Jag har mycket att göra i dag.”

Klockan var redan sex. Jag skulle hinna titta till patienter, planera morgondagens operationsschema, grans­ka röntgenbilder, diktera mina klinikanteckningar, göra postoperativa kontroller och så vidare. Omkring klockan åtta satte jag mig i neurokirurgernas kontor bredvid röntgen­ologiskärmarna. Jag knäppte på dem och tittade på mina patientbilder inför morgondagen – två enkla ryggradsfall – och knappade till sist in mitt eget namn. Jag bläddrade igenom bilderna som om de var en pekbok, och jämförde de nya bilderna med de äldre. Allting såg likadant ut, de gamla tumörerna var fortfarande exakt som förut … förutom, vänta.

Jag scrollade tillbaka. Tittade igen.

Där var den. En ny tumör. Den var stor och fyllde hela min högra mellanlob. Den såg konstig ut, likt en full­måne som lyste upp horisonten. När jag tittade på de gamla bilderna igen kunde jag ana ett litet spår av den, ett spöklikt förebud som nu hade förkroppsligats till fullo.

Jag blev varken arg eller rädd. Den bara fanns där. Den utgjorde enbart fakta om världen, som avståndet mellan solen och jorden. Jag körde hem och berättade för Lucy. Det var torsdag kväll och vi skulle inte träffa Emma igen förrän ­måndag, men Lucy och jag satte oss ner i vardagsrummet med våra laptops och kartlade vad som skulle ske nu: biopsier, prover, cytostatika. Behandlingarna skulle vara svårare att uthärda den här omgången och möjligheten till ett långt liv kändes mer avlägsen. Eliot igen: ”Men bakom ryggen hör jag i den kalla blåstens vin / skrammel av knotor och ett kluckande förvridet grin.” Jag skulle inte kunna operera på några veckor, kanske månader, kanske aldrig någonsin. Men vi bestämde oss för att vänta med att låta allt sådant bli verklighet tills på måndag. I dag var det torsdag, och jag hade redan förberett morgondagens operationer – jag planerade att ha en sista dag som ST-läkare.

När jag klev ur min bil vid sjukhuset tjugo över fem följande morgon tog jag ett djupt andetag och kände doften av eukalyptusen och … var det tall? Jag hade inte lagt märke till det förut. Jag mötte upp ST-laget och sammankallade morgonronden. Vi gick igenom vad som hade hänt under natten, nya intagningar, nya röntgenbilder, och tittade sedan till våra patienter innan vårt M&M, morbiditets- och mortalitetssammanträdet, ett regelbundet möte under vilket neurokirurger samlades för att redogöra för de misstag som hade gjorts och fall som hade gått snett. Efteråt tillbringade jag några extra minuter med en patient, mr R. Han hade utvecklat ett ovanligt syndrom vid namn Gerstmanns syndrom. Efter att jag avlägsnat hans hjärntumör hade han börjat uppvisa flera specifika brister: oförmåga att skriva, att namnge fingrar, att räkna, att skilja vänster från höger. Jag hade bara påträffat det en gång tidigare, som läkarstudent för åtta år sedan, hos en av de första patienter jag följt på neurokirurgiavdelningen. Precis som han var mr R euforisk – jag undrade om det var en del av syndromet som ingen hade beskrivit tidigare. Mr R var dock på bättringsvägen: hans tal hade nästan återgått till det normala, och hans räkning var bara lite felaktig. Han skulle sannolikt återhämta sig helt.

Morgonen gick och jag steriltvättade mig inför mitt sista fall. Plötsligt kändes ögonblicket oerhört. Var det sista gången jag steriltvättade mig? Kanske var det så. Jag såg hur tvållöddret gled av mina armar och ner i avloppet. Jag gick in i operationssalen, tog på mig rocken, drog operationslakanet över patienten och försäkrade mig om att hörnen var släta och snygga. Jag ville att den här operationen skulle vara perfekt. Jag skar upp huden på hans korsrygg. Han var en äldre man med degenererad ryggrad som klämde på nervrötterna, vilket orsakade hemska smärtor. Jag drog undan fettet tills fascian syntes och jag kunde känna toppen av hans ryggkotor. Jag öppnade ­fascian och skar långsamt sönder muskelmassan, tills endast en bred, glänsande ryggkota stack fram ur såret, ren och blodfri. Specialisten kom in när jag började avlägsna laminan, kotans bakre vägg, vars benpålagring tillsammans med de underliggande ligamenten tryckte på nerverna.

”Ser bra ut”, sa han. ”Om du vill gå på dagens sammanträde kan jag be min kollega komma in och avsluta.”

Min rygg hade börjat värka. Varför hade jag inte tagit en extra dos NSAID-läkemedel i förebyggande syfte? Men den här operationen kunde gå snabbt. Jag var nästan klar.

”Nja, jag avslutar gärna”, sa jag.

Specialisten steriltvättade sig och tillsammans avlägsnade vi benpålagringen. Under ligamenten som min kollega hade börjat hacka på låg dura mater, som innehåller spinalvätska och nervrötter. Det vanligaste misstaget i det här steget är att riva hål i duran. Jag arbetade på motsatt sida. I ögonvrån såg jag en skymt av blått nära hans instrument – duran började synas.

”Försiktigt!” sa jag, precis när instrumentets mun tog ett bett i duran. Klar spinalvätska började fylla såret. Jag hade inte haft en läcka under någon av mina operationer på mer än ett år. Det skulle ta ytterligare en timme att reparera den.

”Ta fram mikrosetet”, sa jag. ”Vi har en läcka.”

När vi väl var klara med lagningen och hade fått bort den sammanpressande mjukvävnaden brände det i mina axlar. Specialisten tog av sig rocken, bad om ursäkt och tackade, och lämnade mig sedan att tillsluta såret ensam. Lagren gick ihop fint. Jag började sy ihop hans hud med nylonsutur. De flesta kirurger använder agraffer, men jag var övertygad om att nylon ledde till färre infektioner, och den här, denna sista tillslutning, skulle göras på mitt sätt. Huden gick ihop perfekt, utan att strama, som om ingen operation hade ägt rum.

Bra. Åtminstone någonting bra.

När vi tog av operationslakanet frågade operationssköterskan, som jag inte hade arbetat med tidigare: ”Har du jour i helgen, doktorn?”

”Nepp.” Och kanske aldrig mer.

”Har du några fler fall i dag?”

”Nepp.” Och kanske aldrig mer.

”Där ser man, jamen då var väl det här ett lyckligt slut! Jobbet är klart. Jag gillar lyckliga slut, gör inte du, doktorn?”

”Jodå. Jag gillar också lyckliga slut.”

Jag satte mig vid datorn för att skriva in beställningar medan sköterskorna städade och narkosläkaren började väcka patienten. Jag hade alltid skämtsamt hotat med att när jag fick bestämma skulle vi uteslutande lyssna på bossa nova, istället för den där energiska popmusiken som alla ville spela i operationssalen. Jag satte på Getz/Gilberto på stereon, och det mjuka, fylliga saxofonljudet fyllde rummet.

Jag gick ut ur operationssalen strax efteråt, tog mina saker, som hade blivit många under sju års arbete – extra ombyten för nätterna man inte åker hem, tandborstar, tvålar, telefonladdare, snacks, min skallmodell och en samling neurokirurgiböcker, och så vidare. Vid närmare eftertanke valde jag att lämna kvar mina böcker. De skulle vara till större nytta här.

På väg ut till parkeringen kom en kollega mot mig för att fråga någonting, men avbröts av sin personsökare. Han tittade på den, vinkade och vände, och sprang sedan tillbaka in i sjukhuset – ”Vi får prata senare!” ropade han över axeln. Tårar svämmade fram när jag satte mig i bilen, vred om nyckeln och långsamt svängde ut på gatan. Jag körde hem, klev in genom ytterdörren, hängde upp min vita rock och tog av mig min ID-bricka. Jag plockade ut batteriet ur min sökare. Jag klädde av mig operationskläderna och tog en lång dusch.

Senare den kvällen ringde jag Victoria och sa att jag inte skulle dyka upp på måndag, och kanske aldrig mer, och att jag därför inte skulle planera operationsschemat.

”Vet du, jag har haft en återkommande mardröm om att den här dagen skulle komma”, sa hon. ”Jag fattar inte hur du klarade av det så här länge.”