Yaa Gyasis hyllade debut äntligen i pocket

Yaa Gyasis debutroman Vända hem är en storslagen skildring av hur arvet från kolonialtidens slaveri präglat efterlevande generationer. Den sträcker sig från slavhandelns Ghana till dagens USA, där två halvsystrars olika öden står som fond. Vända hem är en av senare års mest uppmärksammade böcker och manuset till den utlöste ett budgivningskrig bland de amerikanska förlagen. Yaa Gyasi föddes 1989 i Ghana och växte upp i delstaten Alabama i sydöstra USA. Idén till boken fick hon när hon besökte Ghana och såg de fängelsehålor där de brittiska kolonisatörerna höll slavarna fångna.

”Jag började skriva Vända hem efter en resa till Ghanas Cape Coast Castle. Guiden som visade oss runt berättade att de brittiska soldater som bodde och arbetade i slottet ofta gifte sig med kvinnor ur lokalbefolkningen, vilket jag inte kände till", har hon berättat för The Guardian. "Jag ville visa på kontrasterna mellan två kvinnor – en soldatfru och en slav. Jag trodde att romanen skulle få en mer traditionell struktur och utspela sig i nutid med inslag av tillbakablickar. Men ju mer jag jobbade på den desto mer intresserad blev jag av att se tiden förflyta – att se slavhandeln och kolonialismens effekter över tid.”

Läs ett utdrag ur boken nedan.

*

Stanken var olidlig. I ett hörn låg en kvinna och grät så häftigt att det var som om revbenen skulle knäckas av konvulsionerna. Detta var vad de ville. Barnet hade gjort på sig och modern Afua hade ingen mjölk. Hon låg där naken sånär som på en liten trasa som slavhandlarna hade gett henne till att torka bröstvårtorna med när de läckte, men de hade varit ute i ogjort väder. Ingen mat till modern betydde ingen mat till barnet. Snart skulle barnet börja gråta, men gråten skulle komma att sjunka in i lerväggarna och drunkna i gråten från de hundratals kvinnorna runt omkring.

I två veckor hade Esi suttit i kvinnornas fängelsehåla på Fästningen och hunnit fylla femton år där. På fjortonårsdagen hade hon befunnit sig i hjärtat av Asanteland, hemma hos sin far Store mannen. Han var byns bäste krigare, så alla hade kommit för att uppvakta dottern som blev vackrare för varje dag. Kwasi Nnuro kom med sextio jamsrötter, fler än någon friare någonsin hade överlämnat. Esi skulle ha gift sig med honom på sommaren när solstrålarna sträckte sig långt och högt, när palmerna kunde tappas på vin av de flinkaste barnen som slog armarna om stammen och klättrade upp i toppen och plockade frukterna som väntade där.

Hon tänkte på det när hon ville glömma Fästningen, men hon räknade inte med någon glädje. Helvetet var en plats där man drog sig till minnes, varje vackert ögonblick spelades upp för ens inre syn och föll sedan till marken som en rutten mango, fullkomligt meningslös, meningslöst fullkomlig.

En soldat steg in i fängelsehålan och började säga något. Han var tvungen att hålla för näsan för att inte spy. Kvinnorna förstod inte vad han sa. Han lät inte arg, men de hade lärt sig att dra sig undan när de såg uniformen och huden med samma färg som kokosnötens kött.

Soldaten upprepade vad han sagt lite högre, som om de skulle förstå bättre då. Irriterad tog han några steg längre in i fängelsehålan, trampade i avföring och svor till. Han ryckte spädbarnet ur Afuas famn, och hon föll i gråt. Han slog till henne och hon slutade – en inlärd reflex.

Tansi satt intill Esi. De hade kommit till Fästningen tillsammans. Nu när de inte var på vandring eller behövde tala tyst hade Esi haft tid att lära känna sin färdkamrat. Tansi var fräck och ful, nyss fyllda sexton. Hon var tjock, byggd på stadig grund. Esi hoppades, fast hon inte vågade, att de skulle få fortsätta vara tillsammans.

”Var tänker dom göra av barnet?” frågade Esi.

Tansi spottade på golvet och drog med fingret en cirkel i spottet till en salva. ”Dom kommer säkert att döda det”, sa hon. Barnet var avlat före Afuas bröllopsceremoni. Som straff för det hade byhövdingen sålt henne till handlarna. Afua hade berättat det för Esi när hon kom till fängelsehålan, när hon fortfarande var säker på att alltihop var ett misstag och att föräldrarna skulle komma och hämta henne.

När Afua nu hörde Tansis röst började hon gråta igen, men det var som om ingen hörde henne. Grät gjorde hon av gammal vana. Grät gjorde alla kvinnorna. Tårarna föll tills leran under dem blev till en sörja. Om nätterna drömde Esi att om de allihop grät på en gång skulle sörjan bli till en flod som skulle föra dem med sig ut i Atlanten.

”Snälla Tansi, berätta en saga”, tiggde Esi. Men så blev de avbrutna igen. Soldaterna kom in med samma vattniga gröt som de hade fått i fantebyn där Esi hade hållits fången. Hon hade lärt sig svälja ner den utan att kräkas. Det var den enda mat de fick, och deras magar var oftare tomma än de var fulla. Gröten tycktes gå rakt igenom dem. Golvet var fullt av deras avföring och lukten olidlig.

”Åh, syster min, du är för gammal för sagor”, sa Tansi så fort soldaterna hade gått, men Esi visste att hon snart skulle ge med sig. Tansi njöt av att höra sin egen röst. Hon drog ner Esis huvud i knät och började leka med hennes hår, drog i hårtestarna som var styva av smuts och så sköra att man kunde bryta av dem som kvistar.

”Har du hört sagan om kentetyget?” frågade hon. Den hade Esi hört många gånger, två gånger av Tansi själv, men hon skakade på huvudet. Frågan om man hade hört den förut ingick i själva sagan.

Tansi började berätta. ”En dag gick två asantemän ut i skogen. Dom var till yrket vävare men skulle gå ut och vittja sina fällor. När dom kom ut i skogen mötte dom Anansi, den illistige spindeln, som höll på att spinna ett fantastiskt nät. Dom följde noga hur han gjorde och snart förstod dom att spindelnät är nåt enastående och vackert, och att spindelns teknik är fulländad. Dom gick hem och bestämde sig för att väva tyg på samma sätt som Anansi väver sitt nät. Och så kom kentetyget till.”

”Du är en fin sagoberättare”, sa Esi. Tansi skrattade och strök salvan hon hade gjort på sina knän och armbågar för att lindra smärtan i sprickorna i huden. Den senaste sagan hon hade berättat för Esi var den om hur hon hade blivit tillfångatagen av männen från norr, blivit ryckt ur brudsängen medan hennes man var borta och utkämpade ett stamkrig. Hon hade rövats bort tillsammans med flera andra flickor, men de hade inte överlevt.

När morgonen kom var Afua död. Hennes hud var lila och blå, och Esi visste att hon hade hållit andan tills Nyame kom och tog henne. För det skulle de allesammans bli straffade. Lerväggarna i fängelsehålan gjorde att det var lika mörkt jämt. Allt solljus stängdes ute. Mörkret var dag och natt och allting där emellan. Ibland stuvades så många kroppar in i fängelsehålan att alla var tvungna att ligga på magen, så att ännu fler kvinnor kunde läggas ovanpå dem.

Det här var en olycksdag. Esi sparkades ner av en soldat som sedan satte foten på hennes nacke så att hon inte kunde vända på huvudet, utan blev tvungen att andas in smuts och skräp på golvet. De nya kvinnorna fördes in, och somliga tjöt så högljutt att soldaterna slog dem medvetslösa. Sedan travades de ovanpå de andra kvinnorna, tunga och livlösa. När de avsvimmade kom till sans igen var det ingen som grät. Esi kände hur kvinnan ovanpå henne kissade. Det rann ner mellan kvinnans ben och hennes.

Esi lärde sig att skilja mellan livet före Fästningen och nu. Före Fäst­ningen var hon dotter till Store mannen och hans tredje hust­ru Maame. Nu var hon smuts och stoft. Före Fästningen var hon den vackraste flickan i byn. Nu var hon tomma intet.

Hon föddes i en liten by i hjärtat av Asanteland. Store mannen ställde till en namngivningsfest som varade i fyra veckor. Fem getter slaktades och koktes tills deras sega skinn hade blivit mört. Det berättades att Maame grät och prisade Nyame under hela cere­monin och inte ville lämna ifrån sig lilla Esi. ”Man vet aldrig vad som kan hända”, sa hon ideligen.

På den tiden var Store mannen bara känd som Kwame Asare. Han var inte hövding men åtnjöt lika mycket respekt eftersom han var den bäste krigare som någonsin hade skådats i Asantetrakten, och vid tjugofem års ålder hade han redan fem fruar och tio barn. Alla i byn visste att hans säd var stark. Hans söner var redan som småbarn och halvstora pojkar duktiga brottare och döttrarna var små skönheter.

Esi växte upp omgiven av lycka. Byborna kallade henne mogen mango eftersom hon var söt och än så länge ofördärvad. Föräldrarna nekade henne ingenting. Det var känt att hennes starke krigare till far till och med bar henne runt i byn om nätterna när hon inte kunde sova. Hon höll om hans ena finger som för henne var tjockt som en trädgren när hon larvade med honom förbi hyddorna som omgav gården. Byn var liten men växte stadigt. Första året som de vandrade runt tog det bara tjugo minuter att komma till skogsbrynet som avgränsade dem från resten av Asanteland, men när hon hade blivit fem hade skogen fjärmats mer och mer, och rundvandringen tog nästan en timme. Esi älskade att gå till skogen med sin far. Hon lyssnade som förhäxad när han berättade om hur han och de andra krigarna kände skogen bättre än linjerna i sina egna handflator. Och det var gott. Att följa linjerna i en handflata ledde ingenstans, men skogen förde krigarna till andra byar som de kunde erövra för att bygga upp sin egen styrka.

”När du blir stor nog, Esi, ska du lära dig att klättra upp i träden här med bara händerna”, sa han en dag när de var på hemväg.

Hon tittade upp. Trädtopparna såg ut att nå upp till himlen, och hon undrade varför löven var gröna och inte blå.

När hon var sju år segrade fadern i den strid som skulle ge ho­nom namnet Store mannen. Rykten hade spritts om att krigare i en by strax norr om deras hade återvänt hem med mängder av guld och kvinnor. De hade till och med plundrat det brittiska magasinet och skaffat sig krut och musketörer på kuppen. Hövding Nnuro i Esis by kallade samman alla stridsdugliga män.

”Har ni hört?” frågade han, och de muttrade, slog sina stavar i den hårda jorden och skrek. ”Dom svinen i Nordbyn går omkring som kungar. Överallt i Asantetrakten kommer folk att säga att det är nordborna som har tagit gevären från britterna. Och att det är nordborna som är dom mäktigaste krigarna på Guldkusten.” Männen stampade med fötterna och skakade på huvudet. ”Ska vi tillåta detta?” frågade hövdingen.

”Nej!” skrek männen.

Kwaku Agyei, som var den förståndigaste av dem, tystade ner dem och sa: ”Vad är det jag hör? Vi kan dra i krig mot nordborna, men vad är det vi har? Inga gevär, inget krut. Och vad kan vi vinna? Många människor kan hylla våra fiender i norr, men kan dom inte hylla oss också? Vi har i årtionden varit den starkaste byn. Ingen har kunnat ta sig igenom skogen och utmana oss.”

”Menar du då att vi ska vänta tills ormen från norr slingrar sig hit till våra åkrar och rövar bort våra kvinnor?” frågade Esis far. Han och Kwaku Agyei stod mitt emot varandra i hyddan och alla de andra männen stod runt omkring dem och såg än på den ene, än på den andre, för att få se vilken egenskap som skulle gå segrande ur striden, visheten eller styrkan.

”Jag menar bara att vi inte ska förhasta oss. För att inte verka svaga.”

”Men vem är svag?” frågade Esis far. Han pekade på Nana Addae och sedan på Kojo Nyarko och Kwabena Gyimah. ”Vem av oss är svag? Du? Eller kanske du?”

En efter en skakade männen på huvudet, och snart stod allihop och skakade hela kroppen till ett krigsrop som genljöd i hela byn. Ute på gården där Esi stod och hjälpte modern att steka pisanger hörde hon dem och råkade tappa två skivor så att oljan stänkte upp över moderns ben.

”Ajj!” skrek modern, strök bort oljan med händerna och blåste där oljan hade bränt henne. ”Din dummer! När ska du lära dig att vara försiktig vid elden?” Så hade Esi hört Maame säga många gånger förut. Maame var livrädd för elden. ”Var försiktig med elden. Lär dig när du ska använda den och när du ska förbli kall”, sa hon allt som oftast.

”Jag rådde inte för det”, bet Esi av. Hon ville vara kvar ute och lyss­na på vad krigarna sa. Modern sträckte ut handen och tog hen­ne i örat.

”Är det mig du talar till på det viset?” väste hon. ”Tänk efter innan du gör nåt. Tänk efter innan du säger nåt.”

Esi bad modern om ursäkt, och Maame som aldrig hade kunnat vara arg på Esi mer än en liten stund kysste henne på hjässan, medan männens rop ljöd allt högre.

Alla i byn kände till historien. Varje kväll i en hel månad bad Esi fadern berätta den. Hon brukade ligga med huvudet i hans knä och lyssna när han berättade om hur männen smög i väg mot Nordbyn samma kväll som krigsropet ljöd. Planen var enkel: att inta byn och lägga beslag på allt de hade stulit. Fadern berättade om hur han hade anfört gruppen genom skogen tills de kom fram till kedjan av krigare som stod på vakt runt det byte som just hade tagits hem. Fadern och hans krigare klättrade upp och gömde sig i träden. Deras fötter rörde sig med lövens lätthet över skogsmarken. När de överföll männen i Nordbyn kämpade de tappert men förgäves. Esis far och många med honom togs till fånga och stängdes in i hyddor i byn som hade gjorts om till ett fångläger.

Det var Kwaku Agyei och hans få följeslagare som hade haft sinnesnärvaro nog att stanna kvar och vänta i skogen efter det att de ivriga krigarna hade rusat in. De hittade gevären som nordborna hade gömt och laddade dem snabbt och tyst, varefter de smög in dit där deras kamrater hölls fångna. De var inte många, men Kwaku Agyei och hans män lyckades hålla stånd mot krigarna med hjälp av historier som de berättade om de många kamrater som låg i beredskap bakom dem. Kwaku Agyei sa att om den här expeditionen misslyckades, så skulle det komma en räd varje kväll i tid och evighet. ”Om det inte är från väst dom kommer, så blir det från dom vita”, sa han medan mörkret glimmade i mellanrummet mellan hans framtänder.

Nordborna visste sig ingen annan råd än att ge upp. De släppte Esis far och de andra, och dessutom lämnade de ifrån sig fem av de stulna gevären. Männen gick hem till byn under tystnad och Esis far var förkrossad av skam. När de kom fram till byn hejdade han Kwaku Agyei, föll på knä och böjde huvudet. ”Förlåt mig, min bror. Jag ska aldrig mer störta mig in i en strid när det finns möjlighet att resonera.”

”Bara en man med resning medger sin dårskap”, svarade Kwaku Agyei, varpå allesammans gick in i byn anförda av den ångerköpte fadern som just hade fått sitt namn Store mannen.

När han kom hem var han Store mannen, han som hon lärde känna när hon blev äldre. Sen till vrede, förnuftig, och likafullt den starkaste och tappraste krigaren av alla. När Esi fyllde tolv hade deras lilla by segrat i över femtiofem stamkrig under Store mannens ledning. Krigsbytena kunde beskådas när krigarna kom bärande hem med dem, skimrande guld och färgsprakande tyger i stora jutesäckar, fångar i järnburar.

Det var fångarna som fascinerade Esi mest av allt, för efter varje erövring ställdes de ut till beskådande mitt på bytorget. Var och en kunde gå förbi och titta på de tillfångatagna, oftast unga, virila krigare men ibland också kvinnor och barn. Somliga fick bli slavar, tjänare och tjänsteflickor, kockar och städare, men snart blev de för många och överflödet måste hanteras.

”Mamma, vad händer med alla fångarna när dom tas härifrån”, frågade Esi Maame när de en eftermiddag gick förbi på torget med en get i band efter sig, en som skulle bli till mat.

”Sånt frågar bara pojkar, Esi. Det behöver du inte bry dig om”, svarade modern och undvek att se på henne.

Så länge Esi kunde minnas, och kanske längre ändå, hade Maame vägrat välja en egen tjänsteflicka eller tjänare bland fångarna som förevisades i byn varje månad, men eftersom det nu fanns så många hade Store mannen börjat tjata på henne.

”En tjänsteflicka kunde hjälpa dig med matlagningen”, sa han.

”Esi hjälper mig med matlagningen.”

”Men Esi är min dotter, inte nån flicka vem som helst som du kan styra och ställa med.”

Esi log. Hon älskade sin mor men visste vilken tur Maame hade haft som fått en sådan man som Store mannen när hon nu själv inte hade någon släkt eller någon bakgrund att tala om. Store mannen hade på något vis räddat Maame undan något elände som Esi inte visste namnet på. Hon visste bara att modern gjorde nästan vad som helst för fadern.

”Som du vill”, sa hon. ”Esi och jag väljer ut en tjänsteflicka i morgon.”

Och så valde de ut en tjänsteflicka och bestämde sig för att kal­la henne Abronoma, Lilla duvan. Hon var mörkare i skinnet än någon annan som Esi hade sett. Hon höll blicken sänkt och talade hygglig twi men sa sällan någonting. Hon visste inte hur gammal hon var, men Esi gissade att hon inte var mycket äldre än hon själv. Till en början var Abronoma bedrövlig med hushållssysslorna. Hon spillde ut olja, hon sopade inte under saker och ting, hon hade inga bra sagor att berätta för barnen.

”Hon är oduglig”, sa Maame till Store mannen. ”Vi får lämna tillbaka henne.”

De stod allesammans ute i den gassande middagssolen. Store mannen kastade huvudet bakåt och gav upp ett skratt som mullrade likt åskan under regntiden. ”Lämna tillbaka henne till vem då? Odo, det finns bara ett sätt att fostra en slav.” Han vände sig till Esi som just höll på att försöka klättra upp i en palm så som hon hade sett andra barn göra, men armarna var för korta och nådde inte runt stammen. ”Esi, gå och hämta mitt spö.”

Spöet i fråga bestod av två hopbundna vidjor. Det var äldre än Esis farfar och hade gått i arv från generation till generation. Store mannen hade aldrig slagit Esi med det, men hon hade sett honom slå sina söner. Hon hade hört det vissla när det snärtade till på någons rygg. Esi började gå mot gården, men Maame hejdade henne.

”Nej!” sa hon.

Store mannen höjde handen mot hustrun och vreden steg hastigt i hans blick som ångan när kallt vatten hälls i en het panna. ”Nej?”

”J-jag t-tänkte bara att jag borde göra det.”

Store mannen sänkte handen. Han mönstrade henne noga ännu en stund, och Esi försökte tolka blicken de utväxlade. ”Då så”, sa Store mannen. ”Men i morgon ska jag ta ut henne hit. Hon ska bära vatten från den här gården bort till det där trädet, och om hon spiller så mycket som en droppe, så ska jag ta hand om det. Hör du det?”

Maame nickade och Store mannen skakade på huvudet. Han hade alltid sagt till vem som ville höra på att han hade skämt bort sin tredje fru, förförd som han var av hennes vackra ansikte och vek som han blev av hennes sorgsna ögon.

Maame och Esi gick bort till sin hydda och fann Abronoma ligga hopkrupen på en bambubrits och göra skäl för sitt namn, Lilla duvan. Maame väckte henne och sa åt henne att ställa sig framför dem. Hon drog fram ett spö som Store mannen hade gett henne, ett som hon aldrig hade använt. Så vände hon sig till Esi med tårar i ögonen. ”Var snäll och gå ut.”

Esi lämnade hyddan och i flera minuter efteråt hörde hon ljudet av spöet som ven och två skilda skrik som stämde in.

Dagen därpå kallade Store mannen ut alla på gården för att de skulle se om Abronoma kunde bära en hink vatten på huvudet från gården till trädet utan att spilla en droppe. Esi och hela familjen, hennes fyra styvmödrar och nio halvsyskon stod utspridda på den stora gården och väntade på att flickan först skulle gå bort till bäcken och hämta vattnet i en stor svart hink. Därifrån skulle hon gå och ställa sig framför var och en av dem och buga innan hon fick börja gå mot trädet. Store mannen skulle gå bredvid och förvissa sig om att hon inte gjorde något fel.

Esi stod och såg hur Lilla duvan darrade när hon lyfte upp hinken på huvudet. Maame tryckte Esi hårt intill sig och log mot flickan när hon bugade för dem, men blicken hon fick tillbaka var skrämd och sedan tom. När hinken var uppe på huvudet började de kringstående göra narr av henne.

”Hon klarar det aldrig!” Det var Amma, Store mannens första fru.

”Titta bara, hon kommer att spilla ut alltihop och dränka sig på kuppen”, sa äldste sonen Kojo.

Lilla duvan tog första steget och Esi som hade hållit andan vågade andas igen. Hon hade själv aldrig kunnat bära ens den minsta planka på huvudet men hade sett sin mor bära en klotrund kokosnöt som ett extra huvud utan att den rullade av. ”Var har du lärt dig det?” hade hon frågat den gången och Maame hade svarat: ”Man kan lära sig allt när man måste. Man skulle kunna lära sig flyga om det betydde att man fick leva en dag längre.”

Abronoma gick med stadiga steg och såg rakt fram. Store mannen gick bredvid och viskade förolämpningar i örat på henne. Hon nådde trädet i skogsbrynet, vände på hälen och började gå tillbaka mot åskådarna. När hon hade kommit så nära att Esi tydligt såg anletsdragen igen fick hon se att svetten droppade från hennes näsa och att ögonen var fulla av tårar. Och hinken såg också ut att gråta, för droppar av kondens letade sig ner på utsidan. När hon så lyfte ner den från huvudet spred sig ett triumferande leende i hennes ansikte. Men kanske var det en liten vindpust, kanske en insekt som ville ta sig ett bad eller kanske var det hennes hand som slant, så innan hinken hade nått marken hade hon spillt två droppar.

Esi såg på Maame som hade vänt sin sorgsna vädjande blick mot Store mannen, men vid det laget stod resten av familjen redan och skrek att hon måste straffas.

Kojo började sjunga en sång och ville ha de andra med:

Duvan gjorde fel, o vad händer nu? Ge’na vad hon tål, annars straffas du!

Store mannen räckte ut handen efter sitt spö och snart ackompanjerade sången rappen som ven genom luften. Men den här gången grät inte Abronoma.