Argentinas nya litterära stjärnskott heter Mariana Enriquez

Unga kvinnor som tänder eld på sig själva i protest mot kvinnomisshandel, gatubarn och socialarbetare som försöker hjälpa dem, en nybliven brud som tröttnar på sin hopplöse make, en historisk seriemördare på nio år som går igen, tonåringar som låser in sig på sina rum och umgås via datorn.

Novellerna i Det vi förlorade i elden leder oss in i ett Buenos Aires vi aldrig tidigare fått se och Mariana Enriquez fantasi vet inga gränser när hon sätter fingret på det mentala tillståndet i dagens Argentina. Under 2017 kommer boken att ges ut i tjugotalet länder.

I en intervju i The New Yorker beskriver Enriquez sin kärlek till skräckgenren.

Jag har älskat skräck och skräckromaner sedan jag var barn. Från Henry James till Lafcadio Hearn, från Emily Brontë till Stephen King, eller sydamerikanska författare som Horacio Quiroga; det var vad jag läste under många år. Jag har breddat min litteratursmak sedan dess, men för mig är genren fortfarande fascinerande. Den är populär, vilket jag älskar. Den framkallar fysiska reaktioner, något jag alltid längtar efter i litteratur. Och det är en fantastisk genre som kan beröra väldigt allvarliga och seriösa ämnen (politik, död, rädsla, missnöje) samtidigt som det är underhållande. Jag vet inte om jag lyckas med det i mina historier men det är vad jag strävar efter.

Vi bjuder på en novell ur boken, Slut på läsåret.

Vi hade aldrig ägnat henne någon större uppmärksamhet. Hon var en sådan där tjej som inte säger särskilt mycket, som varken verkar särskilt smart eller särskilt korkad, och som har ett sådant där utseende som man så lätt glömmer, man kan se det varje dag på ett och samma ställe men sedan ändå inte känna igen det om man ser det i ett annat sammanhang, än mindre komma ihåg vad personen heter. Det enda som skilde henne från resten var att hon klädde sig väldigt illa, hon hade verkligen fula kläder, och så en sak till: kläderna hon använde såg ut att vara till för att dölja hennes kropp. Två eller tre storlekar för stora, skjortor som var knäppta ända upp i halsen, byxor under vilka man omöjligt kunde ana sig till hennes former. Det var bara kläderna som gjorde att vi lade märke till henne, om än bara för att kommentera hennes dåliga smak eller för att påpeka att hon klädde sig som en kärring. Hon hette Marcela. Hon hade lika gärna kunnat heta Mónica, Laura, María José, Patricia, vilket som helst av alla dessa utbytbara namn som den sortens tjejer ingen lägger märke till brukar ha. Trots att hon var dålig i skolan blev hon sällan tillrätta­visad av lärarna. Hon var ofta borta men ingen kommenterade hennes frånvaro. Vi visste inte om hon hade pengar, vad hennes föräldrar arbetade med eller var hon bodde.

    Vi brydde oss inte.

    Tills någon en dag under historielektionen gav upp ett förfärat skrik. Var det Guada? Det lät som Guada, hon brukade dessutom sitta ganska nära henne. Medan fröken berättade om slaget vid Caseros hade Marcela börjat slita av sig naglarna på vänsterhanden. Med tänderna. Som om de vore lösnaglar. Fingrarna blödde men hon visade inga som helst tecken på smärta. Några av tjejerna kräktes. Fröken kallade på rektorn, som försvann i väg med Marcela. Hon var borta i en vecka och ingen kom med några förklaringar. När hon väl kom tillbaka hade hon gått från att vara osynlig till att vara omtalad. En del var rädda för henne, andra ville bli kompis med henne. Det hon hade gjort var det absolut märkligaste någon av oss hade sett. Vissa föräldrar ville kalla till möte och diskutera det som hänt eftersom de kände sig osäkra på om det verkligen var lämpligt att vi umgicks med en elev som var så ”ur balans”. Men man löste det på annat sätt. Det var inte långt kvar på terminen, inte långt kvar tills vi skulle sluta gymnasiet. Marcelas föräldrar försäkrade att hon skulle bli bra igen, att hon tog medicin, att hon gick i terapi, att hon kunde hantera sina problem. De andra föräldrarna trodde dem. Mina föräldrar visste knappt vad som hände: det enda de brydde sig om var mina betyg och jag var fortfarande bäst i klassen, precis som varje år.

    Under en tid mådde Marcela bra. Hon återvände till skolan med handen i bandage, först en vit gasbinda, därefter vanliga plåster. Hon verkade inte minnas att hon hade ryckt bort naglarna. Hon blev inte vän med de tjejer som försökte närma sig henne. Inne på toaletten berättade de att det inte gick, att hon inte sa någonting, att hon lyssnade men inte svarade utan bara stirrade på dem så att de till slut blev rädda.

    Och det var inne på toaletten som allting på allvar tog fart. Marcela stod och tittade sig i spegeln, den enda bit av spegeln där det gick att se någonting eftersom den på andra ställen var avflagnad, smutsig eller nerklottrad med tuschpenna eller läppstift: kärleksbetygelser eller skällsord efter något bråk mellan två ursinniga tjejer. Jag var där med min kompis Agustina. Vi försökte reda upp ett gräl vi hade haft tidigare under dagen. Det kändes som ett viktigt gräl. Tills Marcela någonstans ifrån (fickan, förmodligen) tog upp ett rakblad. Hon gjorde ett kort och hastigt snitt över kinden. Det dröjde en stund innan blodet trängde fram, men när det väl gjorde det formligen forsade det fram så att hon blev alldeles blodig om halsen och den knäppta skjortan, som fick henne att se ut som en nunna eller en prydlig gosse.

    Ingen av oss reagerade. Marcela stod kvar och såg sig i spegeln, betraktade såret utan minsta tecken på smärta. Det var det som fascinerade mig mest: det hade inte gjort ont, det var helt uppenbart, hon hade inte ens blinkat till eller rynkat pannan. Vi reagerade inte förrän en tjej som hade suttit på toaletten och kissat kom ut och skrek ”Men vad har hänt?” och försökte hejda blodflödet med hjälp av en näsduk. Min kompis såg ut som om hon skulle börja gråta. Jag kände att jag darrade i knäna. Marcelas leende – hon såg sig fortfarande i spegeln medan hon tryckte näsduken mot ansiktet – var strålande vackert. Hennes ansikte var strålande vackert. Jag erbjöd mig att följa henne hem eller till någon vårdcentral så att de kunde tvätta rent eller sy såret. I den stunden reagerade hon faktiskt och skakade på huvudet, hon skulle ta en taxi. Vi frågade om hon hade pengar. Hon nickade och log igen. Ett leende som kunde göra vem som helst förälskad. Återigen var hon borta en hel vecka. Hela skolan visste vad som hade hänt: man pratade inte om någonting annat. När hon kom tillbaka försökte alla undvika att titta på förbandet som täckte halva ansiktet men ingen lyckades.

    Nu försökte jag sätta mig nära henne under lektionerna. Det enda jag ville var att hon skulle prata med mig, att hon skulle förklara. Jag ville komma hem till henne. Jag ville veta allt. Någon hade sagt att man övervägde att lägga in henne. Jag föreställde mig ett sjukhus med en grå marmorfontän på innergården, violetta och bruna växter, begonior, kaprifoler, jasminer – jag kunde inte föreställa mig ett sjaskigt och smutsigt och dystert sinnessjukhus utan tänkte mig en vacker klinik full av kvinnor som satt med blicken förlorad i fjärran. Eftersom jag satt bredvid henne såg jag – precis som alla andra men på betydligt närmare håll – vad som hände med henne. Alla såg vi det, förskräckta, förundrade. Det började alltid med skakningar, som inte var några skakningar utan snarare ryckningar. Hon viftade med händerna som om hon försökte skrämma bort någonting osynligt, som om hon försökte undvika att bli slagen. Efter en stund slog hon händerna för ögonen och skakade på huvudet. Lärarna såg vad som hände men gjorde sitt bästa för att ignorera henne. Vi också. Det var fascinerande. Hon bröt ihop offentligt utan att skämmas medan vi satt där och skämdes.

    Kort därefter började hon slita av sig håret ovanför pannan. På bänken framför henne låg det snart stora tussar, högar av rakt blont hår. Efter en vecka syntes hårbottnen, blekt röd och glansig.

    Jag satt bredvid henne den dagen hon plötsligt rusade ut ur klassrummet. Alla såg henne springa i väg, jag följde efter. Efter en stund märkte jag att min kompis Agustina och tjejen som hade hjälp henne på toaletten den där gången, Tere, som gick i en av parallellklasserna, också kom springande. Vi kände någon form av ansvar. Eller så ville vi se vad hon tänkte göra, hur det hela skulle sluta.

    Återigen hittade vi henne inne på toaletten. Det var ingen annan där. Hon skrek och grät som ett hysteriskt barn. Förbandet hade lossnat från kinden så att man såg såret och stygnen. Hon pekade mot ett av toalettbåsen och skrek ”stick lämna mig ifred stick det räcker nu”. Det var någonting konstigt i luften, ljuset var för skarpt och där stank värre än det brukade av blod, urin och desinfektionsmedel. Jag försökte prata med henne.

    ”Vad är det, Marcela?”

    ”Ser du inte honom?”

    ”Vem?”

    ”Han. Han! Där på toaletten! Ser du inte honom?”

    Hon såg på mig, ångestfylld och skrämd, men hon verkade inte förvirrad: hon såg verkligen någonting. Men det fanns ingenting på toaletten bortsett från det rangliga locket och kedjan som hängde alltför stilla, onormalt stilla.

    ”Nej, jag ser ingenting, där finns ingenting”, sa jag.

    För en kort sekund var det som om hon blev ställd och tog tag i armen på mig. Hon hade aldrig rört vid mig förut. Jag såg på hennes hand: naglarna hade ännu inte växt ut eller så ryckte hon kanske av dem som så snart de växte fram. Det enda som syntes var de blodiga nagelbanden.

    ”Gör du inte det? Gör du inte det?” Hon vände återigen blicken mot toaletten och sa: ”Men han är ju där. Han är där. Prata med honom, säg någonting.”

    Jag blev rädd att kedjan skulle börja röra sig men den hängde helt stilla. Marcela tittade uppmärksamt mot toaletten och såg ut att lyssna. Jag såg att hon nästan inte heller hade några ögonfransar kvar. Hon måste ha slitit bort dem också. Snart skulle hon ge sig på ögonbrynen, tänkte jag.

    ”Hör du inte vad han säger?”

    ”Nej.”

    ”Men han sa ju någonting till dig!”

    ”Vad sa han, berätta.”

    I det ögonblicket blandade sig Agustina i samtalet och sa att jag skulle lämna Marcela ifred, är du inte klok, frågade hon, ser du inte att det inte är någon där, gå inte med i det där spelet, jag tycker det är läskigt, det är bättre att vi hämtar någon. Hon avbröts av att Marcela ylade HÅLL KÄFTEN FÖRBANNADE HORA. Tere, som var lite fin i kanten, mumlade att det här bara var too much och gick i väg för att hämta någon. Jag försökte hålla situationen under kontroll.

    ”Strunta i dem, Marcela, vad säger han?”

    ”Att han inte tänker ge sig av. Att han är på riktigt. Att han tänker fortsätta tvinga mig att göra saker och att jag inte kan säga nej.”

    ”Hur ser han ut?”

    ”Det är en man, men han har konfirmationsklänning på sig. Han håller armarna bakom ryggen. Han skrattar alltid. Han ser ut som en kines men är dvärg. Han har pomada i håret. Och han tvingar mig.”

    ”Tvingar dig till vad?”

    När Tere återvände med en lärare som hon hade lyckats övertala att följa med in på toaletten (hon berättade efteråt att det stod säkert tio tjejer utanför dörren och lyssnade och hyssjade på varandra) skulle Marcela just visa vad pomadamannen tvingade henne att göra. Men vid åsynen av läraren kom hon av sig. Hon satte sig ner på golvet, stirrade rakt fram utan att blinka med sina kala ögonlock samtidigt som hon skakade på huvudet.

    Marcela återvände aldrig mer till skolan.

    Jag bestämde mig för att gå hem till henne och hälsa på. Det var inte svårt att ta reda på var hon bodde. Trots att jag aldrig hade varit i området var det lätt att hitta dit. Jag darrade i hela kroppen när jag ringde på dörren: på bussen dit hade jag tänkt ut en förklaring till varför jag kom och hälsade på som jag skulle säga till hennes föräldrar, men plötsligt kändes den fånig, löjlig, krystad.

    Jag blev stum av förvåning när Marcela öppnade, inte bara för att jag blev så överraskad över att det var hon som gjorde det – jag hade föreställt mig att hon skulle ligga helt nerdrogad i sängen – utan också för att hon såg så annorlunda ut. Hon hade en stickad mössa på huvudet, som vid det laget förmodligen var nästan helt kalt, ett par jeans och en tjock långärmad tröja av normal storlek. Bortsett från ögonfransarna, som ännu inte hade vuxit ut, såg hon ut som en helt vanlig och frisk tjej.

    Hon bad mig inte komma in. I stället gick hon ut och stängde dörren efter sig varpå vi blev stående där på gatan. Det var kallt. Hon slog armarna om kroppen och jag kände hur det nöp i öronen.

    ”Du borde inte ha kommit”, sa hon.

    ”Jag vill veta.”

    ”Vad är det du vill veta? Jag kommer inte tillbaka till skolan, den är slut för min del, glöm det här.”

    ”Jag vill veta vad det är han tvingar dig att göra.”

    Marcela såg på mig och vädrade sedan i luften. Därefter gled hennes blick upp mot fönstret. Gardinerna hade rört sig en aning. Hon öppnade dörren och gick in igen, och innan hon slog igen den efter sig sa hon:

    ”Du kommer att få reda på det. Han kommer själv att berätta. Jag tror att han kommer att säga till dig. Snart.”

    När jag satt på bussen hem kände jag hur det bultade i låret efter såret jag hade gjort med en tapetkniv under lakanet kvällen innan. Det gjorde inte ont. Jag masserade benet försiktigt men ändå tillräckligt hårt för att blodet, när det väl trängde fram, skulle teckna ett tunt och fuktigt streck mot mina ljusblå jeans.