Elvis Costello, en av musikvärldens stora ikoner, spelar i Sverige

The First Time Ever I Saw Your Face

”The First Time Ever I Saw Your Face” är en konstlåt maskerad till folkmusiksång. Den skrevs av James Miller åt Peggy Seeger, den modernistiska tonsättaren Ruth Crawford Seegers dotter och Pete Seegers halvsyster.

Miller föddes i Salford, den ”Dirty Old Town” som han skulle komma att skriva om – en låt som jag senare glatt bidrog till att slakta på all slarvigt pådyvlad sentimentalitet, som jag tvivlar på att han från början avsett.

The Pogues, precis som The Dubliners före dem, skötte saken medan jag satt i producentstolen som vittne.

James Miller hade varit medlem i en grupp som hette Red Megaphones. Han hade varit gift två gånger, först med den framstående teaterregissören Joan Littlewood och sedan med Jean Newlove, innan hans musikaliska partnerskap och giftermål med Peggy. MI5 och Special Branch hade intresserat sig för honom på grund av hans låtar, och hans kommunistiska bekanta gjorde att han bannlystes från BBC.

1969 var han en grand old man, vilket alla som inte fullständigt skandaliserar sig blir till slut. Under det tagna namnet Ewan McColl satt han rakryggad på en stol i kryptan till en kyrka under en lampa som också gett klubben dess namn, Hanging Lamp. Han stöttade upp huvudet med ena handen, som var det för trött att hållas uppe av sig självt.

Första gången han någonsin såg mitt ansikte somnade dock Ewan McColl omgående. Jag var inte ens femton år. Jag var trubadur och snubblade mig igenom mitt första publika framträdande på en ostämd gitarr. Låten var den första jag hade skrivit. Den hette ”Winter” och gick muntert i E-moll.

Första gången jag såg upp såg jag kvällens stjärna sitta och sova.

Jag minns inte om mina händer fortsatte harva genom den enkla ackordföljden, men den slumrande upprorsmakaren gjorde inte mitt självförtroende större.

Det var så det var dessa första trevande tillfällen när jag gjorde mina försök inför en likgiltig publik. Kyrkans krypta var ett passande ställe att misslyckas i tystnad på.

Jag såg en hel del olika sångare och musiker under dessa valv. Den som jag mest av allt ville höra var en walesisk fantom på ragtime­gitarr som hette John James. I Draught Porridge spelade Elton Johns framtida gitarrist Davey Johnstone, som skötte ackompanjemanget till Noel Murphys, från grevskapet Kerry, eggande sång. Någon berättade att Murphy senare av misstag svalde krossat glas, men han var så hård att han överlevde och fortsatte sjunga.

Och sedan var det den illvilliga hjärnan bakom Tubular Bells, Mike Oldfield, som var ett tonårsgeni och spelade gitarr med sin syster Sally i en duo som hette The Sallyangie med låtar som ”Love in Ice Crystals”.

Jag kämpade själv med misslyckade poesiförsök och behövde förvärva större musikkunskaper om jag någonsin skulle våga mig upp i rampljuset för att sjunga igen.

Jag ägde redan en spansk gitarr.

1961 hade min pappa kört oss till Iberiska halvön på sin årliga tvåveckors­semester när Joe Loss varken spelade på Hammersmith Palais eller turnerade landet runt. Att denna paus låg utanför sommarlovsveckorna gjorde att det kändes som en ännu större frihet för en skolpojke.

Billiga paketresor och charterflyg hade precis kommit, men mina föräldrar föredrog att resa bilvägen. Vi tog färjan till Boulogne-sur-Mer, varifrån Napoleon en gång hade planerat sin invasion av England. Vi gav oss av mot spanska gränsen endast beväpnade med kartor från Automobile Association.

Bilkartan visade varje sträcka på femton till trettio kilometer i en högsmal, tunn volym. Tydligen fanns ingenting på vardera sida av själva vägen. Om man tog av fel kunde man bara hitta rätta vägen igen genom att veckla ut den stora kartan över franska landsbygden och göra korsreferenser, samtidigt som man fortsatte rulla på i fel riktning.

Målet var alltid att köra vår Hillman Minx så långt söderut som möjligt första dagen i föreställningen om att övernattningar i närheten av Paris var för dyra.

Bilresorna med mina föräldrar är några av mina käraste familjeminnen. Vi var på väg mot något nytt eller spännande tillsammans. Vi satt parkerade i regnet och drack röd soppa ur en termos tillsammans. Vi hittade på lekar för att få timmarna att gå i den trånga bilen. Tillsammans.

Slutligen tillbringade vi natten på något spartanskt hotell i närheten av Limoges, ett namn som lät som något en moster kunde servera till te eller en sjukdom som krävde salva.

Maten serverades under grymtanden från våra griniga värdar som var måttligt imponerade av min pappas skolfranska. För ett barn var det märkligt att kött och grönsaker serverades på olika tallrikar och att vattnet var på flaska.

En hissbur skramlade illavarslande mellan våningsplanen på väg upp till mitt dunkla rum. Sedan skulle jag drömma om ett älskande par som blev inmurade i ett likadant rum, efter att ha sett en kriminalfilm på tv som förutsåg deras öde. Morgonen kunde inte komma tillräckligt snabbt.

Nu låg vägen öppen mot söderns ljus, städernas namn ägde en rytm och en skönhet: Toulouse, Carcassone, Narbonne och Perpignan. Snart befann vi oss i ett skrämmande bergspass genom Pyrenéerna och sedan längs en ännu smalare och farligare klipphylla som ledde till den lilla katalanska stad som var vårt mål.

Vi åt varken portugisiska sardiner eller sydafrikanska apelsiner hemma, så i alla år har jag funderat över hur konstigt det var att mina föräldrar valde att semestra i ett auktoritärt land med en mörk historia av fascistiskt förtryck och politiska mord. Men pappa gillade språket, och senare skulle jag upptäcka att han på den här tiden hade en affär med en spansk kvinna.

Det var inte så att jag var fullständigt skyddad från den politiska verkligheten. Jag fick veta att min Kodak Brownie aldrig fick användas för att fånga Guardia Civil med sina konstiga, blänkande trekantshattar och k-pistar.

I vilket fall, vi välkomnades förutsättningslöst i varje annat avseende. Tanterna nöp mig i kinden och snattrade ord jag varken kunde höra skillnad på eller förstå, men pappas spanska var bra, så allt kändes genast tryggt.

I staden Tossa de Mar blickade en borg från elvahundratalet ner över de smala gatorna mellan byggnader med terrakottatak och en bukt som stupade brant ner i djupare vatten. Det fanns ännu inga höga byggnader eller upptornande hotell som omringade staden. För ett barn var det som hämtat ur en sagobok.

Semesterminnen är alltid fragmentariska: himlen sedd en särskild dag genom en kamerasökare, smaken av havsvatten som svalts av misstag, en man på stranden som bär en bläckfisk, spetsad på en harpun, dofterna av sololja av märket Piz Buin och spansk tobak, min irländska hud som blev trång och rosa, sedan ilsket röd medan tyska solbadare stekte sig själva i olja tills de började likna läder.

Eftersom det var juni närmade sig Corpus Christi-festen. Gamla kvinnor samlade blomblad och arrangerade dem i avancerade mönster som applicerades i kalk på vissa av gatorna. Arbetet blev färdigt först på festkvällen och fullständigt förstört på några minuter när blommorna trampades sönder. Åskådarnas huvuden böjdes när stora gipsstatyer hävdes upp på axlar och broderade flaggor vecklades ut. En monstrans i silver bars genom staden, de fromma knäböjde dramatiskt vid åsynen av hostian och processionen i silke med guldtrådar och rökelse.

Den andra stora ceremonin skedde i Barcelona. Vi gjorde en helgutflykt till Plaza de Toros Monumental. Trumpeter kungjorde den antika paradens intåg, kolonnerna ökade i överdåd tills stjärnmatadoren anlände i sin skinande, broderade kostym.

Jag hade lärt mig ordningen i hur allt skulle ske och namnet på alla ritualens deltagare grundligt i en liten bok om tjurfäktning som jag fått. Jag visste att toreros svängde sina rymliga rosa och gyllene caper över tjurens väg i prövande véronicas, till minne av Sankta Veronica som torkade Kristus ansikte på väg till Golgata, och jag tror att allt i min hjärna blandades ihop med illustrationer av stilla veckan i en bönbok för barn. Där fanns paraderande banderillos med sina fientliga pilspetsar, och picadorerna som stack sina lansar i tjuren från sadeln på en häst försedd med skygglappar och insvept i tyg, till dess att en strimma mörkt blod bröt fram över ryggen på tjuren, och jag tvivlar inte på att det skulle påminna om den romerska soldaten som stack Honom i sidan med ett spjut. Till slut kom den koketta matadoren för att göra slut på det uttröttade djuret, men inte förrän han gjort ett antal odiskutabelt modiga men förödmjukande utfall med de röda muletas som dolde klingan. Oddsen verkade vara på hans sida, även om en föregående, mindre skicklig kollega hade fastnat på ett horn och slängts iväg som en docka.

Uppifrån vår höga utkikspunkt sjönk inte scenens verklighet in förrän svärdet drevs in i ryggraden på tjuren och den föll ihop på knä, frustande och fräsande innan den avled. Dödandet hade varit snabbt och barmhärtigt rent. Hurraropen bröt ut, tjurens öron skars av som troféer och man bugade sig samtidigt som kadavret släpades iväg av åsnor, medan blodet lämnades att sugas upp av sanden.

Jag tror inte vi stannade för att se ännu en död. Kanske såg jag illamående ut på grund av brutaliteten som var spektaklets kärna: dödens realitet.

Barerna var öppna även för barn, och mina kvällar var längre än hemma. Jag hölls vaken av Coca-cola och bevittnade röran av dansande, rusiga ben, hörde rytmen och slaget av en handflata mot en gitarr med kattgutsträngar och råa flamencosångare från södern som utstötte hesa tjut med vidöppen hals. Det här var inte de gulliga, dekorerade små statyetterna, dockorna eller människorna på affischbilderna, utan smala män och kvinnor som liknade piskor, med håret hårt bakåtstruket och som svepte sina kjolar fram och tillbaka där de rörde sig över den lilla upphöjda scenen. Även om de bara var där för att tillfredsställa turisternas förväntningar gjorde det inget. Det var ingenting man kunde se i den passionslösa lätta underhållningen på BBC. Och det gjorde heller inget att dansarna var nästa lika långt bort hemifrån som vi. 

Två souvenirer inhandlades och togs med hem från semestern.

Den första var en modell av tjurfäktningsringen som fästs på ett sandpapper, komplett med terrasser i kartong och skärmar bakom vilka plågoandarna tog skydd. Varje deltagare i spektaklet fanns med som målade små figurer. Där fanns till och med en fläck blodröd färg på tjuren där en plym av spetsar hade träffat honom. Jag lade till en handfull sand från stranden som jag strödde över arenans golv.

Den andra minnessaken var en liten spansk gitarr. Den förblev orörd i ett hörn av mitt sovrum i ett mjukt plastfodral under alla min barndomsår. Jag tog fram den först när jag var omkring tretton år. Jag lade tillbaka den igen så snart jag kom till det omöjliga F-ackordet. Till slut hade jag besegrats av min nyfikenhet på en särskild sång.

Nu var det 1969. Grabbarna skickade runt ackordtabeller som om de var pinupbilder: Forma händerna på detta sätt och ut kommer musik. Sången i fråga var inget enkelt treackordstrick. Den var rätt komplex, gammal för sin tid, fylld av livsleda rentav. Det var Peter Greens ”Man of the World”. Tidigare samma år hade jag dansat tryckare med en vacker flicka till Fleetwod Macs instrumentala listetta ”Albatross” – knappast ett romantiskt låtnamn. Vi befann oss på däcket till ett ombyggt krigsskepp i närheten av Valetta.

Min pappa och hennes pappa och ett par hundra andra barns föräldrar hade betalat den astronomiska summan 55 pund för att skicka sina barn på en bildningsresa runt Medelhavet. Boendet hade alla de bekvämligheter som ett ”ombyggt krigsskepp” antyder, men det hela verkade som ett fantastiskt äventyr tills skeppet hamnade i en storm med styrka 9 i Biscayabukten och såväl lärarkåren som eleverna decimerades på grund av sjösjuka.

Schemat blev sig aldrig likt igen. Vi stannade till i Gibraltar och lade våra pennies på vykort hem, medan de lokala männen hånade och visslade åt de engelska skolflickorna med sina kjolar av opassande men moderiktig längd.

Kulörta lyktor hade hängts på en lina och lyste upp dansgolvet. Förr hade jag oftast stått med ryggen pressad mot väggen i händelsernas periferi medan andra dansade till en Tamla- eller Rock Steady-skiva. Men det här var inte någons vardagsrum där stolarna knuffats undan; vi var alla till havs och reglerna var annorlunda.

Modet som skulle ha fattats mig om jag vetat att jag måste träffa flickan i skolan nästa dag fanns plötsligt där. Hon var från ett annat distrikt. Vi skulle bli som skepp i natten. Jag frågade om hon ville dansa. Hon gick motvilligt med på det, men indikerade tydligt att jag inte var hennes drömprins.

Min hand svävade nära hennes axel, jag vågade knappt röra den, men var nära nog att känna hennes varma hud genom tyget. Fingertopparna på andra handen snuddade hennes svank medan jag styrde henne ur vägen för mer förtrollade par, som då och då separerades av övervakande lärare när de tryckte sig för nära inpå varandra. Flickans händer vilade slappt på mina axlar. Hennes beröring var så likgiltig att jag förstod att vår kontakt skulle upphöra så fort skivan var slut.

Den hypnotiska pulsen från Mick Fleetwoods dämpade trummor och Peter Greens avrundade, balanserade ton kunde inte hålla på länge nog. På den här tiden bröt jag naturligtvis inte ner skivor i deras beståndsdelar, utan sjöng bara med i sångmelodin, gitarrsolot eller en blåsrefräng.

Men så snart ackordtabellerna började skickas runt och jag tryckte mina ömtåliga fingrar mot greppbrädan och någon form av likhet uppstod, blev allting annorlunda. ”Man of the World” byggde på ett utökat D-ackord som skulle bli en del av många av mina låtar under kommande år. Min önskan – att spela sången och det som fanns uttryckt i någon annans text – drev mig bortom mina tidigare frustrationer över att misslyckas med att göra det bra. I mitt försök lyckades jag samla på mig ett bra antal ackord, många fler än jag behövde för att spela låtar som jag hade trott var för svåra för mig. Jag hade aldrig haft så mycket till övers för lägereldsmusik.

 Plötsligt insåg jag att jag kunde spela ”I’ve Just Seen a Face” av Lennon-McCartney, liksom Lennons ”I’m a Loser”. Jag köpte en billig låtsamling för nybörjare med förenklade ackord som var tillfredsställande ett tag, tills jag blev skicklig nog med ackordbytena och mitt öra började tycka att de förenklade ackorden saknade något. Jag började gå till hyllorna med noter och kastade blickar på sjuackord i dur och sexackord i moll, till och med reducerade ackord som man kunde hitta i några av de dyra, kompletta utgåvorna av The Beatles låtar. Jag sprang hem och skrev ner formerna jag sett ur minnet och plockade ut dem på gitarren. Harmonierna som fattats föll på plats.

Men fortfarande fanns det låtar som jag inte kunde föreställa mig att kopiera, låtar som det måste krävas en hel orkester för att spela – tajta, svängiga, fingerknäppslåtar på blekbruna Tamla-plattor.

En fredagskväll hade den lokala hjälten Dusty Springfield varit värd under en särskild upplaga av den obligatoriska helgunderhållningen Ready Steady Go!, som ägnades åt vad som nu kallades ”The Motown sound”. Vi kallade det alltid ”Tamla”.

När jag tänker tillbaka så läppsynkade säkert alla artister, men jämfört med den klumpiga, självupptagna tafattheten hos de flesta engelska artister var Motowns artister fantastiska med sin klädstil, sin koreografi och sättet de levererade sina låtar.

Från och med nu köpte jag allt jag hade råd med från skivbolaget. De där skivorna verkade inte vara för vanliga dödliga. Även om min pappa tog med sig The Four Tops ”Reach Out I’ll Be There” hem för att lära sig, kunde jag aldrig föreställa mig att spela låtarna på gitarr. Levi Stubbs lät som om han kom ur själva jorden, möjligtvis huggen ur en klippa, och udden av desperation i hans röst var bortom det normala.

Vad för slags ”Bernadette” var det som drev honom till sådan hopplöshet? Antagligen inte någon liten irländsk flicka med hårspänne, på vars knä jag fåraktigt vilade min hand under en träff på en bio där vi såg något så korkat som en repris av That Darn Cat!

Marvin Gaye hade garanterat inga sådana problem. Jag kunde inte få ihop det jag gjorde på min gitarr i sovrummet med en låt som ”You Ain’t Livin’ Till You’re Lovin’”. Lika lite som jag kunde avkoda arrangemanget, kunde jag sjunga på ett så övernaturligt sätt.

Allt som fanns att göra var att ta ett steg tillbaka i beundran och fundera på när livet egentligen skulle börja.

Men det gällde inte för Peter Green.

Fastän han spelade gitarr med en innerlighet och känsla långt bortom såväl mer flashiga samtida som mina egna nybörjarfärdigheter, fanns det en mänsklighet i hans sång som var anspråkslös och intim på ett sätt som gjorde att det kändes som om han fanns bland oss, inte ovanför oss. Hans version av ”Need Your Love So Bad” med sitt superba, korta öppningssolo, som var det enda gitarrbreak jag försökte lära mig, var min första bekantskap med Little Willie Johns orkestrerade blues, ett idiom som utforskades briljant av Bobby ”Blue” Bland.

Men allt det där låg framför mig och betydde mindre än min intensiva, men missriktade önskan efter något mer än att slarvigt famla runt i mörkret.

I mer än ett år hade jag varit besatt av den irrationella idén att jag en dag skulle gifta mig med en annan, oåtkomlig irländsk immigrantflicka som hette Mary. Den gracila formen på hennes ben förhäxade mig där hon stegade fram. Hennes levande ögon verkade självsäkra och självupptagna, när de kanske egentligen var försiktiga inför de nya omgivningarna.

Sedan var det hennes röst, som hade ett självförtroende och ett stänk av humor och som jag hört från hallen eller på avstånd. Hört, eftersom hon aldrig talat direkt till mig. Jag visste inte hur jag skulle närma mig eller tilltala henne. Hur skulle jag ens kunna börja förklara?

Så jag fortsatte med mina självstudier och min kamp för att bemästra en handfull ackord, men drömde aldrig om att sjunga för någon som visste vad jag hette.

Grejen med ”Man of the World” var inte den lätt självmedvetna posen i låttiteln, utan den drömska, melankoliska musikaliska fraseringen. Låten beskrev omöjligheten att bli lycklig i raden ”And how I wish I was in love”.

Och som jag önskade att hon var det … i mig.

Den 21 juli var jag på väg för att spela bordtennis i källaren på ungdomsgården och för att prata om månlandningen kvällen innan. Jag klev in på puben Lord Nelson som låg knappt två hundra meter från min gamla grundskola och församlingens kyrka, där jag hällt vin över prästens fingrar.

Jag såg pubägaren i ögonen och beställde en pint öl för att dränka tårarna och sorgen. Han måste ha vetat att jag inte var femton men frågade vilken sort.

”Guinness”, svarade jag och sänkte rösten till kännarens oktav. ”I ett rakt glas.”