Kärlek och nedärvda sår i Malou von Sivers romandebut

Malou von Sivers är en av landets mest namnkunniga journalister och tv-personligheter. Hon är en veteran i journalistiska sammanhang, med en bakgrund som nyhetsreporter hos de stora kvällstidningarna och som ett av namnen bakom Nyhetsmorgon i TV4, Sveriges första morgonprogram på tv. 2014 fick hon Stora Journalistpriset och förra året blev hennes Sommarprogram i P1 ett av de mest omtalade och omtyckta.

Nu kommer hennes första roman, Mitt hjärtas oro, som har sin utgångspunkt i hennes familjehistoria och sommarprat från 2016. Hon sitter vid sin fars dödsbädd och försöker förstå hur ett sår kan ärvas från generation till generation, ett arv som har format henne som människa.

Mitt hjärtas oro är första delen i en trilogi, och är en kärleksroman med personligt avstamp som sträcker sig från förra seklets början fram till idag. Vi bad Malou von Sivers berätta hur boken kom till.

–  Jag har skrivit på den här berättelsen under tio år i mina ”mellanrum”. I början mest för mig själv, som en slags terapi. Jag skrev och skrev, utan livrem och hängslen och utan en tanke på att bli publicerad. Ett fritt och kreativt tillstånd som var oerhört lustfyllt.  Men med tiden växte min berättelse och blev så omfattande att jag bestämde mig för att göra en trilogi och fördjupa mig i varje del och i mina karaktärer. Jag har hämtat inspiration långt tillbaka i min släkthistoria där det finns några få fakta, några enstaka foton och en gravsten. Den första delen är en stark kärlekshistoria med en mörk underton. Jag har hela mitt liv funderat över dessa personer och nu har min fantasi fått fritt spelrum. 

– Min underliggande frågeställning har varit att ta reda på om man kan ärva sår genom generationer och vad övergrepp och brist på kärlek gör med människor, men också om hur vi kan forma våra egna öden och bryta mönster. Om viljans kraft.

Du har länge varit i offentligheten, men det här är en ny scen för dig. Hur känns det nu när nyheten är ute?

–  Det känns spännande och utmanande att gå ut på tunn is och inte veta vad som ska hända. Men just nu känns det fortfarande rätt lugnt eftersom romanen ännu inte är ute till allmän bedömning. Jag har hittills vilat tryggt med Monika Fagerholm som coach och nu med Norstedts proffsiga gäng till min hjälp. Jag känner mig väldigt väl omhändertagen. 

Vad har du själv för förväntningar?

–  Jag hoppas att kunna beröra människor. Men jag försöker ligga lågt med mina förväntningar. Jag hoppas att boken ska väcka känslor, men även tankar kring det tema jag beskrev. I mitt sommarprogram blev reaktionen på min berättelse oerhört stark på ett sätt som jag inte hade förväntat mig och jag förstod att det var många som kände igen sig. 

Hur har boken vuxit fram?

–  Det har varit en magisk process. Som en inre röst som talat och texten har växt fram utan ansträngning. Det låter kanske flummigt, men jag har aldrig varit med om något liknande. Historien hade nog legat där och grott under lång tid och väntat på att bli skriven. Sen när jag trodde att jag var klar, kom alla oändliga omskrivningar och bearbetningar, men även det har varit roligt. Monika frågade tidigt om jag hade bra sittfläsk och till min förvåning upptäckte jag var utrustad med det. 

–  Jag tror de andra två delarna blir svårare att skriva. Då kanske den fria känslan försvinner och prestationskraven tar över. Men det återstår att se. Mycket är redan skrivet, men bra sittfläsk kommer att behövas, det har jag lärt mig. Och varje gång jag numera håller en bok i mina händer inser jag hur mycket arbete som ligger bakom dessa sidor och hur många personer som är inblandade i processen.