Den största polisskandalen i Tyskland efter andra världskriget

Journalisten och författaren Christoph Andersson och hans tyska kollega Andreas Förster har skrivit en bok om den största polisskandalen i Tyskland efter andra världskriget. Nazisten som teg handlar om NSU, terrorcellen som under mer än ett decennium misstänks ha dödat tio människor och utfört två bombdåd och 14 bankrån, men utan att upptäckas. Det är en faktabok lika spännande och otäck som en thriller.

Vilka ingick i cellen och vad hände med dem till slut?

Dess kärna bestod av Uwe Mundlos, Uwe Böhnhardt och Beate Zschäpe, alla födda på 70-talet i Jena i södra DDR. Runt trion fanns flera direkta medhjälpare och ytterligare ett stort antal sympatisörer. Den 4 november 2011 begick Uwarna ett misslyckat bankrån i staden Eisenach och upptäcktes av polisen. Men istället för att ge upp valde de båda männen att begå kollektivt självmord, enligt den tyska polisen. Samtidigt sprängde Beate Zschäpe trions lägenhet i Zwickau för att radera ut alla spår efter trion. Därefter flydde hon och distribuerade en bekännarvideo till olika medieredaktioner. Några dagar senare överlämnade hon sig frivilligt till polisen. Idag står hon och fyra medhjälpare åtalade för mord och terrorbrott i Münchens överdomstol. Dom väntas falla i slutet på året.

Trion hade kopplingar till Sverige – vilka?

Trion tog bland annat intryck av svenske Lasermannen John Ausonius och hans dåd, likaså svenska NRA, Nationella republikanska armén – Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson, dömda för att ha mördat poliserna Olle Borén och Robert Karlström i Malexander 1999. NSUs främsta förebild var dock RAF, Röda armé-fraktionen, 70-talets tyska kommunistiska stadsgerilla. Precis som RAF var NSU kopplat till ett gränsöverskridande nätverk. I NSUs fall sträckte det sig ända till Sverige och svenska nazikretsar.

Varför undgick de upptäckt så länge?

Därför att trion lärt av vad den ansåg vara RAF:s stora misstag – att skicka ut bekännelsebrev efter sina begångna dåd. Något som bidrog till att polisen i slutänden kunde spåra upp olika RAF-medlemmar. Det ville NSU inte göra om, varför trion aldrig tog på sig någon gärning, förrän det hela tog slut i november 2011 och Beate Zschäpe postade gruppens bekännelsevideo. Fram tills dess fick NSU polisen att famla mörker, med följd att polisen i första hand sökte gärningsmän bland offrens familjer, släktingar och turkiska landsmän, i tron att morden var interna uppgörelser. På så sätt såg NSU till att offren inte bara drabbades dubbelt, utan lyckades också skapa en illusion av att invandrare i allmänhet och turkar i synnerhet var brottsliga. Förhoppningen var att det skulle späda på invandrarfientliga strömningar i Tyskland, vilket det även gjorde. 

Hur ser det ut i Sverige, och vad kan vi lära oss av fallet NSU?

Vi kan lära mycket om hur en radikaliseringsprocess går till. Trion började ju inte sin bana genom mörda eller begå bankrån, utan genom att delta i nazidemonstrationer och vit-makt-konserter. Den fortsatte med att författa hotbrev till politiker och journalister, senare med att bygga bombattrapper. Det här visar vikten av att ingripa i tid mot dylika personer, oavsett om det är våldsbenägna höger eller vänsterextremister, alternativt radikala islamister. Viktigt att komma ihåg är trion växte upp i DDRs gamla tröstlösa miljonprogram, utan hopp om en framtid i det återförenade Tyskland. Samma hopplöshet och frustration finns säkert i dagens utsatta svenska områden. Allt från Navestad i Norrköping och Skäggetorp i Linköping till Botkyrka i Stockholm och Biskopsgården i Göteborg. Men här handlar det inte om högerextremism, utan om islamism. Samtidigt blir den svenska extremhögern allt mer militant och våldsbenägen. Mot den bakgrunden är det ytterst viktigt att samhället ingriper och stoppar radikaliseringen, medan den är i vardande och oavsett om den är religiös eller politisk.