”Det finns personer jag fortfarande inte hälsar på”

I år är det 50 år sedan Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola. Hon var den första kvinnan med barn som antogs. När Dramatens dåvarande chef, Ingmar Bergman, fick veta att Marie var relativt nyförlöst reagerade han med förvåning, närmast chock. ”Är hon? Har hon? Det är klart flickan ska in, men hur fan ska hon klara det?”

I den nya boken Vrålstark & skiträdd berättar hon om sitt liv och karriär för journalisten Stina Jofs. Till exempel om hur hon förbereder sig för en roll:

”Jag stryker gärna. Ja, inte texten men handdukar, blusar, kalsonger. Jag brukar sätta upp manusarken på väggen och så stryker jag medan jag pratar högt. Inte dumt alls. När jag kommer till de första repetitionerna vill jag kunna 70–80 procent av texten någorlunda, men det varken visar eller berättar jag för någon. Det är för min egen trygghets skull. Då kan jag koncentrera mig på själva gestaltningen. Andra har helt andra metoder för att lära sig text. En del lär sig aldrig …”

Det barn som många trodde skulle bli ett hinder i Marie Göranzons framtida karriär, blev hennes räddning.

”Det finns något i mig som skulle kunna bära åt helvete, en känsla av att jag går mot ett stup och inte har vett att stanna. Lolo tvingade mig att ta grabbatag om livet, med tydliga uppgifter: byta blöja, mata, natta, trösta. Livet fick en riktning, på riktigt. Barnet, alla sex barn, har hållit mig från bråddjupen”.

I 50 år har hennes arbetsplats, med några utflykter till privatteatrar, tv- och filmvärlden, varit Dramaten. Där hänger numera hennes porträtt. Marie Göranzon har arbetat med alla de stora regissörerna, de mäktiga kollegorna, bråkstakarna och genierna. Mött framgång, motstånd och genomlevt katastrofer.

Marie Göranzon i sin loge på Dramaten. Foto: Norstedts

Under åren har hon frikostigt delat med sig av sina åsikter men säger att hon borde ha hållit käften oftare. Hon berättar även om hur hennes minne aldrig sviker:

”Det finns personer som jag fortfarande i dag inte hälsar på för att de betedde sig som svin i början. Jag glömmer aldrig en vänlig gest, aldrig en elakhet. Mitt minne sitter i kroppen.”

I Vrålstark & skiträdd berättar hon öppenhjärtigt om barnen, drömmen, kärleken, rollerna, kampen och makten. Och var det hela började.

”Jag är en arbetarunge. Punkt. Visserligen drev mina föräldrar hotell, ett litet ställe för resande mittemot järnvägsstationen i Linköping, men där min mamma sörjde inte bara för driften, en man och tre barn utan ocksa svabbade golv, tvättade skitiga lakan, tog hand om fyllon, lagade mat och skurade toaletter. Pa helgerna, när städerskan var ledig, fick jag hjälpa till. Jag var fullärd vid tolv. Och viktigast av allt, mamma litade på att jag gjorde jobbet bra.”