”Vi måste bjuda motstånd inför vardagens patriarkala våld”

I sin nya bok Kulturkvinnan skriver Ebba Witt-Brattström om Kulturmannens utmanare, fruktade kollega och ständiga skugga. Historien vimlar av briljanta Kulturkvinnor som genom sin blotta närvaro, sin innovativa verksamhet samt inte minst, sin intellektuella laserblick ifrågasätter Kulturmannens anspråk på att män är intressantare än kvinnor. Orsaken till att hon är undervärderad eller bortglömd är att Kulturmannen inte tål kritik och konkurrens i strålkastarljuset.

Vi bad Ebba Witt-Brattström berätta mer om boken – och så bjuder vi på kapitlet som handlar om Selma Lagerlöf.

”Jag tror att man skriver därför att man måste skapa en värld som man kan leva i. Jag kunde inte leva i någon av de världar jag blev erbjuden”, skriver du i förordet till Kulturkvinnan. Berätta om den värld du skapat!

– Citatet kommer från underbara kulturkvinnan Anaïs Nin, som under 1930- och 40-talen levde omgiven av självupptagna och sexistiska kulturmän som Henry Miller. Hon fann ett eget rum i skrivandet, och så är det nog för många kvinnor. Vi måste freda oss, bjuda motstånd inför vardagens patriarkala våld. Försöka tänka efter: var är utgången, och hur skulle en värld utan män som hatar kvinnor (och flickor) se ut? Går den att skriva fram?

Hur stannar man kvar i den där världen, när världen runt om bara vill dra en ur den?

– Det går inte att stanna kvar, eller så här: den världen du skriver fram är inte skild från den andra världen. Du reflekterar alltid över världen utanför, det är bara att när du skriver så tänker du fritt.

Berätta om din text om Selma Lagerlöf som vi bjuder på nedan?

– Kulturkvinnan är skriven för att en gång för alla visa att det har funnits briljanta kulturkvinnor parallellt med kulturmän. Att de, oftast, har olika världsbilder, olika värderingar - men att kvinnorna hamnat i skuggan av männen. Kulturmannen dissar den delen av historien som kvinnor påverkat, för den inbegriper kritik av det slags dominanta Trump-beteende som riskerar att ta död på hela mänskligheten. Kulturmannen tål ingen kritik, nämligen, han vill bara ha hyllningar. Dessutom ogillar han kvinnor som använder sin hjärna.

– Selma Lagerlöf är en av dessa strålande intelligenta kulturkvinnor, och hennes böcker är fyllda av mycket skickligt framförd kritik av alfahannen och kärlek till betahannen. Hon trodde att också män kunde förändras och ta ansvar för samhällsutvecklingen, och känna jämställd kärlek. Gösta Berling är en sådan man. 

***

Selma och kulturmännen

Jag hoppas att Vår Herre har ett helvete i beredskap för orättfärdiga fruntimmerskritiker, morrar Selma Lagerlöf till författarkollegan Sophie Elkan. Året är 1895 och Lagerlöf är färsk författare till Gösta Berlings saga och Osynliga länkar. Ändå kan hon ha misstänkt vartåt det barkade. Giganten Fredrika Bremers litterära eftermäle hade solkats av orättfärdig fruntimmerskritik: mamsell af lynne och princip (Levertin), familjejolm och tantmoral (Strindberg).

Författarmyter tjänar alltid ett samhällssyfte. Strindberg blir den store radikalen när arbetarrörelsen behöver en maskulint profilerad trotsare som galjonsfigur. Lagerlöf stajlas vid samma tid som enfaldig sagotant. Kvinnornas intåg på männens arenor och kampen för kvinnlig rösträtt hotade herrarnas anspråk på absolut expertis i kraft av sitt, givetvis, överlägsna kön. Här skulle statueras exempel. Var skulle annars detta sluta? När hundarna krävde att få gå på två ben?

Det är bara att slå upp Lagerlöf i vilken litteraturhistoria som helst, grodorna hoppar fram och kväker. Sagoförtäljerska, sierska, helgon, klosterspäkerska (!), enfaldigt barn (Levertin), ful, låghalt, blyg och inbunden dotter till Löjtnant Lagerlöf (Tigerstedt), berättarteknisk atavism (Delblanc), fantasiutsvävningar (Algulin).

Förr kunde jag skratta åt eländet, men numera fastnar flinet i halsen. Säcken för verbal violence är full. Samma tjatiga nedlåtenhet, samma ständiga mästrande: bra men inte tillräckligt bra, begåvad men inget snille. Något fattas alltid (pitten?). Smaka på den här, om Gösta Berlings saga: Nej, här är Carl Jonas Love Almqvist, minus en viktig faktor, nämligen geniet. Pang, där fick jag henne, tänkte han (ständige sekreterare af Wirsén).

Vi talar inte vilken mamsell som helst, vi talar en nobelpristagare som vid fyllda åttio hade ett författarskap översatt till 40 språk. Utomlands liknades hennes Mårbacka vid Walter Scotts Abbotsford, hon själv vid George Sand, George Eliot eller Madame de Staël. Det är inte kattskit, men i Sveriges litteraturhistoria var hon en världsfrånvänd gumma som ska hållas i sina ”sagoskogar” och ”legendstäder”, tåligt underkastande sig drygmagade kväkningar: falskt glitter, stilens onatur (Warburg), sjukligt manér, förkonstling, tillgjort djupsinne, grumlig mystik (af Wirsén), kysk kvinnlighet, naiv blick (Levertin). Visst, de levererar upp­skattning också, men dränker in den med billigt rakvatten. Tänk er att hyllas på Nobeldagen med det infama påståendet att ens världsberömda diktning bär de renaste och bästa dragen i allas vår svenska moders anlete. Helvetet hitåt, inkvartera pronto dessa besserwissrar med sin inbilskhet stinkande av groggveranda.

Hur fixade hon det, Selma? Genom att spela på dubbla arenor. Å ena sidan den feministiska subkulturens nätverk av bildade kvinnor, å andra sidan den litterära institutionen, vars uppblåsta patriarker avhyvlas i privatbreven: Georg Brandes (elak liten apa), August Strindberg (kvinnohatare som borde sitta på fästning). Icke förty vet Selma att karriären hänger på hur vackert man niger för litteraturens koryféer.

Dessa förnedrande piruetter i förkonstlingens flickskola! Hur många kvinnor har gått där, i ständig fruktan för kvarsittning? Inför smakdomare som inte förstår en torr arbetsmänniska som jag, reflekterar Selma, måste man spela fruntimmer och smäkta och brinna. Turligt nog hade hon barndomens gedigna patriarkala inskolning. Pappa Lagerlöf var nämligen en svår tyrann i all godmodighet och älskvärdhet. Han hade fått allt att välva sig kring honom. Dessutom talade han beständigt.

Ha! Klockren beskrivning av en Kulturman, Åsa Beckmans geniala begrepp för självhögtidligt, bullrande geni som snor allt syre i rummet. Inte konstigt att typen, listigt varierad men igenkännlig, dyker upp så ofta i Lagerlöfs författarskap: han är själva snuttefilten. Gösta Berling, Gunnar Hede, Hellgum, Herr Arne, Sir Archie, David Holm, Karl-Arthur Ekenstedt med flera. Inte alla är obotliga narcissister och psykopater, de flesta kan räddas genom kärleken till en kvinna. Som i Lagerlöfs favorit Körkarlen, där suputen David Holm, som hatar kvinnor och deras ”pjoller”, förvandlas till empatisk man sedan slumsystern Edit identifierat honom som ett rejält reformprojekt (något stort tillämnat, som var på väg att fördärvas).

Det går att läsa Selma Lagerlöfs verk (och brev) som en manual i konsten att genomskåda, dekonstruera, ironisera över Kulturmännen som i sin egenskap af att vara manspersoner gör anspråk på att vara så mycket visare äfven i saker som de inte ha reda på.

Nej, Selma Lagerlöf gillade inte manfolk. (Jag tycker bra litet om karlar och kan ej tåla deras ovanor. De förbittra tillvaron.) Eller så här: hon gillade inte män som hade sin glädje i att undervisa, korrigera, tillrättavisa eller banalisera kvinnor, spela ut sina Kulturmansfasoner, med andra ord. Hon gillade män som ville utvecklas som människor. Det är faktiskt ett bärande tema i författarskapet. Redan debutromanen illustrerar det. Där är det meningen att vi först ska förföras av den charmige kvinnoälskaren Gösta Berling, för att därefter börja längta efter att han ska bli vuxen, vilket han blir tack vare kärleken till sin hustru Elisabeth Dohna.

Men efter ett långt liv med Kulturmannen inpå knutarna, inte minst sedan inträdet i Svenska Akademien 1914 givit henne talrika tillfällen att närstudera typen, verkar Selma Lagerlöf ändå ha fått nog. I tjugotalets Charlotte Löwensköld och Anna Svärd fixar inte hjältinnorna, såklart prima kvinnovirke med stor kärlekskapacitet (suck), att rå på den parodiskt självgode prästen Karl-Arthur Ekenstedt. Även författaren gick bet på uppgiften och skrinlade en roman avsedd att skildra hans botgöring och försoning med hustrun. Det var trettiotal och andra uppblåsta manspersoner var i full färd med att överträffa dikten i Europa.

Kanske är det Lagerlöfs insisterande på den narcissistiske mannen som reformprojekt för en duglig kvinna, som väcker Kulturmännens aggressioner? Än idag, tänker jag, råder censur light av litterär ”godhet”, till förmån för det ”onda” som estetiskt mer högtstående. Att Lagerlöf trodde att det fanns något gott i varje människa kunde förklara varför hon inte frontas som levande klassiker i paritet med exempelvis Strindberg eller Söderberg. Begravd under ett ton damm, liksom, är det svårt att göra sig gällande. Lysande enskildheter kan inte dölja, att dessa ambitiösa verk har vissnat med tiden (Delblanc).

Postum förminskning väntar sig i och för sig alla tiders bildningsfeminister som plöjt fram i en skur av misogynt ormspott. (Själv var jag länge livrädd för att bli ihågkommen som en kanelbulle, nu lutar det väl snarare åt Medusa-hållet.) Selma Lagerlöf gjorde vad hon kunde för att rädda sitt snille åt eftervärlden. Med sin autofiktiva Mårbackatrilogi hugger hon fram ett eget monument. Men fruntimmerskritikerna tyckte att särskilt sista delen, Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1932), var en nullitet. De hade inte organen att uppfatta finessen med en flickas intellektuella historia. Det mest förbjudna: att göra anspråk på att kunna, veta, vara briljant, även i sin absoluta begynnelse som Kulturkvinna?

Avslutningsvis, vad lär vi oss av Kulturmanshistoriens fatala undervärdering av kvinnor? Selma Lagerlöf försökte öppna våra ögon genom att tematisera den maskulina självgodheten litterärt. Själv hade hon en förfärligt stark tro till snillet inom mig, som hon skrev till sin mor. Men vad gör man med alla manspersoner som vimlar utanför arbetsrummet? Elin Wägner skriver roligt: De behandlade henne beskyddande, då de tog henne för vad hon såg ut att vara, men då de fick veta vem hon var, flydde de, eller bugade, eller tog upp Ack Värmeland du sköna.

Till saken hör att Selma Lagerlöf, och här kan jag i all ödmjukhet känna igen mig, också råkade ut för Kulturmännens skräck för att mista bildningsmonopolet. Efter Nils Holgerssons underbara resa utlöstes vad Lagerlöf kallade det gränslösa raseri, som be­själar dem. En kvinnsperson fick inte gå in i ämnen som geografi och naturhistoria. En zoologiprofessor i Stockholms Dagblad: Såsom dessa gäss flögo, ha väl aldrig några gäss flugit under en flyttning, men det hör väl till ”sagan”, pang, där fick han henne. Det är ingen slump att artikeln publiceras dagen innan hon som första kvinna ska utnämnas till hedersdoktor, den urartar till rena kriarätt­ningen. De många faktafelen visar ringaktning av vetande och veten­skap, som ej gör något gott intryck. Pang, där fick han henne igen, doktor Lagerlöf, snart nobelpristagare.

Eller? Nä, hon kommenterar helt coolt, till Sophie Elkan: Jag tror, att det i dessa yttersta tider har kommit ett mörker öfver den manliga intelligensen liksom för att visa hur nödvändigt det är att kvinnorna öfvertar ledningen af världens öden.

Ord och inga visor. Skriv upp dem.