Klarar du 72 timmar i katastrofläge?

Hur länge skulle du klara dig om det blev ett långvarigt strömavbrott? Om vattnet försvann och våra bensinkort eller betalkort slutade fungera? Det finns en grupp människor som övar sig i att vara förberedda på just det: prepparna.

I boken Prepping möter Anna-Maria Stawreberg ett antal svenska preppare som delar med sig av hur de går till väga för att vara förberedda vid alla typer av katastrofer. Det är kvinnan som jobbar på UD, ensamstående mamman som preppar med barnen, pensionären som blir alltmer självförsörjande på sin odling och paret som lagrat 400 liter vatten i sin lägenhet.

Men boken är också en praktisk handbok med en mängd värdefulla tips på hur man överlever, håller värmen, lagrar vatten eller klarar sig mentalt i en kris. Läs ett avsnitt ur boken nedan.

***

AGERA I KRIS

Kanske tänker du att vi beter oss som människor i katastroffilmer gör när en kris inträffar. Människor trampar hänsynslöst ner varandra i sin iver att rädda … sig själva. Ingen tänker på någon annan än sig själv.

Så funkar det inte i verkligheten. Det är väldigt sällan vi drabbas av panik. Vid oförutsedda situationer brukar vi istället börja samarbeta. Vi blir snarare artigare och mer hjälpsamma när vi tvingas evakuera ett flygplan än när vi under normala former går ombord på ett. Vi blir bättre medmänniskor helt enkelt.

När något oväntat inträffar har även den mest inbundna en tendens att prata med folk i omgivningen. Misse Wester vet. Hon är doktor i psykologi och undersöker hur människor tänker kring risker och hur vi agerar i krissituationer.

Själv menar hon att det är lite sexigt med kriser. Det får oss att enas och det gör att vi börjar prata med varandra.

Och det stämmer. Det är bara att se hur vi beter oss när vi sitter på ett tåg som stannar på grund av elfel, signalfel eller av någon annan orsak. Då börjar vi ofta prata med okända medpassagerare, något vi förmodligen inte skulle göra i vanliga fall.

Inte ens om tåget råkar ut för något betydligt allvarligare än ett litet elfel är det vanligt att människor klättrar över varandra för att ta sig ut. Nej, då visar studierna att vi istället hjälps åt. Visserligen drabbas vi av tunnelseende och orkar inte ta in någon ny information. Men sannolikheten är stor att du och de medpassagerare som suttit närmast varandra samarbetar för att ni ska kunna ta er ut.

Förmodligen hjälper du dina egna barn först, men därefter kommer förmodligen du och dina medpassagerare att hjälpa de andra i kupén. En slags gruppkänsla infinner sig på rekordtid. Men sedan, när »din« kupé är utrymd, är det inte lika troligt att du rusar över till nästa för att hjälpa till även där. I en katastrof- eller krissituation söker man efter sin grupp, efter något som är välkänt, även om man nyss har lärt känna varandra. Däremot gör det här tunnelseendet, i samband med att vår överlevnadsinstinkt slår till, att vi vill ta oss bort från faran så fort som möjligt. Om fyrtio personer befinner sig i ett rum med enbart en trång dörröppning finns det en risk att människor som hamnar i vägen råkar illa ut och blir nedtrampade eller undanknuffade. Men det är inget man gör medvetet – det har att göra med tunnelseendet som inträder vid stark stress.

»Man ser bara utgången och inte vad som finns i vägen för den«, förklarar Misse Wester.

Att agera snabbt vid en kris gör att chansen att klara sig ökar markant. Ändå visar nästan all forskning att vi oftast är sena med att reagera på en fara. Så sena att det, när vi väl reagerar, finns risk att det är för sent.

Misse Wester berättar om ett experiment där man har placerat tjugo personer i ett konferensrum. Nitton av dem är insatta i vad som kommer att ske och den tjugonde personen tror att det handlar om ett vanligt jobbmöte. Det släpps in rök i rummet, men de nitton som är insatta i experimentet har fått instruktioner om att inte kommentera röken. Vad experimentet visar är att den tjugonde personen tittar på hur de andra agerar, och om de fortsätter att låtsas som ingenting biter den tjugonde också ihop. Men det räcker att en enda i rummet säger »är det inte rökigt här inne?« för att alla ska resa sig som på en given signal och pressa sig mot dörren. Då är det naturligtvis ofta för sent.

Varför vi är så sena med att agera är oklart. Ett skäl är att vi är invaggade i en falsk säkerhet om att inget kommer att hända oss. Ett annat skäl är att vi tenderar att lita mer på andra än på oss själva. Ett tredje skäl är att vi är rädda för att göra bort oss. Det skulle kännas pinsamt att resa oss upp och säga »det väller in rök«. Därför stänger vi av våra magkänslor, och lyssnar mer på vår önskan om att tillhöra gruppen och att inte sticka ut.

Ytterligare en bidragande faktor är att vi försöker hitta normala förklaringar till det som sker, och i vår värld är det vanligare med en brandövning än en riktig brand.

»Det är därför vi ignorerar brandlarmet och lugnt sitter kvar vid våra skrivbord«, säger Misse Wester, och berättar att det visat sig att personer som suttit inne i World Trade Center och arbetat den 11 september 2001 i genomsnitt genomförde fyra arbetsuppgifter innan de bestämde sig för att försöka utrymma byggnaden.

Vi är vana vid att använda våra erfarenheter för att tolka en ny situation, och eftersom det tack och lov inte brukar brinna blir det svårt för oss att ta in detta.

Att lita på sin magkänsla och ta varningstecken på allvar kan därför vara smart. Slutsatsen Misse Wester drar är att vi generellt oroar oss för lite och att vi är lite för invaggade i falsk säkerhet för att det ska vara sunt. Det har gjort att vi har tappat vår riskmedvetenhet och vårt säkerhetstänkande.

Det kan vara svårt att i förväg bedöma hur vi skulle reagera om det inträffar en kris. Det beror bland annat på vilken slags kris det handlar om: Är det en form av kris som vi kan ta kontroll över, eller handlar det om en kris som är bortom all kontroll?

Men vi vet att det är lättare att förutsäga hur vi handlar i en krissituation, och att sannolikheten att vi »agerar rätt« ökar om vi är mentalt förberedda på att något oförutsett kan hända. Den här mentala förberedelsen kan till exempel handla om att hålla koll på nödutgångar och inte enbart fokusera på dörren man kom in igenom. Eller att vara uppdaterad på vad som händer i omvärlden och att vara medveten om vilka platser som är mer utsatta för kriminalitet än andra. Det kan handla om att gå en hjärt-lungräddningskurs och att veta hur man lägger ett tryckförband. Eller att göra något så till synes självklart som att lyssna på flygvärdinnan nästa gång hon går igenom säkerhetsföreskrifterna innan planet lyfter.

Däremot är det svårt att veta om man blir en Bruce Willis vid en katastrofsituation, eller om man, hemska tanke, istället beter sig som pappan och maken i Ruben Östlunds film Turist – han som bara reser sig upp och lämnar sin familj när det kommer en lavin.

Man kan inte se eller veta i förväg vilka personer som tar en ledarroll i krissituationer och hjälper till att bringa ordning i kaoset. De här personerna kan vara vilka som helst, och behöver inte vara formella ledare på sina arbetsplatser. Däremot får de även i icke-krisartade situationer ofta en informell ledarroll eftersom de har en förmåga att behålla lugnet och hitta lösningar.

Det är också vanligt – och sunt! – att bli rädd i en krissituation. Rädslan är en naturlig känsla och är kroppens sätt att förbereda sig och samla krafter inför en ny och skrämmande situation. Det är bra att ha lite känsla för hur man reagerar när man blir rädd. En del drabbas av panik, en del förtränger det som hotar och blir slarviga. Andra slutar fungera rationellt och tar större risker än vanligt.

Att ta rädslan på allvar är bra, och man kan också bli hjälpt av att påminna sig om att rädsla är något normalt, som kan hjälpa dig att fokusera. Du kan få stor hjälp av rutiner i situationer där du blir rädd. Att göra något som känns hemtamt och tryggt, som att koka en kopp kaffe eller spela ett parti kort kan lugna ner och faktiskt löna sig i det långa loppet.

NÄR DU RISKERAR ATT DRABBAS AV PANIK – TÄNK STOP

S - STANNA
På så sätt undviker du att göra något förhastat.

T - TÄNK
igenom situationen du befinner dig i.

O - ORIENTERA DIG
Var är du? Vilka har du omkring dig? Vilka hjälpmedel har du?

P - PLANERA
Ägna ett par minuter åt att fundera igenom hur du ska ta dig vidare.