“Inte ens 1900-talets fasansfulla händelser kunde dela på dem”

Det är en vanlig söndagsmorgon. István och Vera går upp som de brukar. De plockar ordning i huset, bakar en kaka, tar in rosor och sätter dem i vatten. Samma kväll, efter nästan femtio års äktenskap, lägger de sig i sängen och begår gemensamt självmord.

För att förstå vilka de var föreställer sig barnbarnet Johanna Adorján deras sista dag i livet i romanen En alldeles särskild kärlek. Till sin hjälp har hon efterlämnade fragment, egna minnen och samtal med familjens vänner. Till sist vågar hon ge röst åt det som ingen någonsin har pratat om: erfarenheterna från Förintelsen och senare flykten från Ungern 1956.

– Det låter kanske konstigt, eftersom boken handlar om mina farföräldrars självmord, men jag njöt av att få ”träffa” dem igen, höra dem prata igen, få ha dem i livet sexton år efter deras död, om än bara i min fantasi. Jag fick lära känna dem lite bättre genom mitt arbete och det var smärtsamt att lämna dem när jag hade skrivit klart.

Berätta hur boken växte fram?

– När mina farföräldrar tog livet av sig var jag tjugo år, läste teaterregi i München och hade ingen aning vad det skulle bli av mig – livet som teaterregissör kände av någon anledning inte som ett alternativ. Min farfar var sjuk, läkarna gav honom bara några månader och min farmor – en stolt, lätt arrogant och vacker kvinna, som jag har svårt att se utan en cigarett mellan hennes fingrar – meddelade att hon inte tänkte fortsätta leva utan honom. Hon berättade för min mamma och min moster att hon och min farfar skulle ta sina liv ihop, så vi kände till deras intentioner, men när de faktiskt gjorde det kom det som en chock.

– De hittades tillsammans i sängen, hand i hand. De begravdes bredvid varandra. En begravning, två kistor.

- Vi ärvde deras hund, en envis irländsk terrier som heter Mitzi och då bara kunde ungerska, språket som mina farföräldrar hade talat hela sitt liv tillsammans. De var judar från Budapest, hade överlevt förintelsen, flytt till Danmark 1956 och hade någon gång under den här perioden i deras osäkra liv bestämt sig för att aldrig släppa taget om varandra. Under många år var jag mållös när jag försökte berätta om dem, tanken på deras död fyllde mig med en vag och på något sätt hotfull sorg. Hur lever man en morgon som man vet är sin sista i livet? Hur känns det att ta sin sista promenad med hunden? Hur avslutar man dagen, och med den sitt liv?

- Till sist så satte jag mig ner och försökte föreställa mig deras liv så sant som möjligt. Det var så En alldeles särskild kärlek kom till. Den berättar Vera och Istváns historia – det här eleganta och excentriska paret som inte ens 1900-talet med alla sina fasansfulla händelser kunde dela på. De fick det sista ordet.

Johanna Adorján, född 1971 i Stockholm, har studerat teater- och operaregi i München. Sedan 1995 är hon verksam som journalist. En alldeles särskild kärlek har översatts till sjutton språk. Hennes första bok på svenska var novellsamlingen Mina 500 bästa vänner år 2015.