En skrämmande stark debutroman

I författaren Winnie M Lis romandebut Ett mörkt kapitel berättar hon om en våldtäkt ur två perspektiv – vi möter Vivian som utsätts och Johnny som begår övergreppet. Ett mörkt kapitel är en djupt gripande berättelse, som har den psykologiska spänningsromanens form men med en självbiografisk botten. En berättelse om ett ögonblick som förändrar två människors liv för all framtid. 

Dagens Nyheters kritiker Lotta Olsson är lyrisk i sin recension av boken: ”Winnie M Lis debutroman är skrämmande stark, och berättar envist, noggrant och med hundraprocentig närvaro om tiden före och efter våldtäkten ... Det finns faktiskt poänger med våldsskildringar. Vi som sällan har stött på våld i våra liv behöver förstå hur fruktansvärt det faktiskt är.”

Winnie M Li är författare och producent, hon är dessutom aktiv med festivalen Clear Lines som syftar till att öka öppenheten kring sexualiserat våld i kvinnors nära relationer. Ett mörkt liv är dedikerad till ”alla offer och alla överlevare och till dem, som likt de flesta av oss, befinner sig någonstans däremellan”.

”Modigt, uppriktigt och nyskapande. En berättelse som kommer att låta tala om sig i år framöver”, har Daily Mail Review skrivit om boken.

Läs ett utdrag ur boken nedan.

*

Det är någonting, någonting som får henne att gå snabbare än hon normalt sett skulle göra. Det är inte direkt en enkel promenad, den här delen av hajken. Hon brakar fram, uppåt genom buskarna, mosar ormbunkar under fötterna, björnbärsrevor fastnar i hennes hår.

Men hon vill bara komma därifrån, så snabbt och så långt bort som möjligt. Ju snabbare hon kan ta sig upp på de öppna höjderna dess bättre.

Så upp, uppför slänten, det finns ingen annan väg. Hon har tappat bort stigen, om det nu ens fanns någon från början.

Vad stod det i guideboken? Någonting om att stigen ledde högt upp ovanför bäcken och hade utsikt över en ravin.

Hennes vader får arbeta hårt med en såhär brant stigning, hjärtat slår fortare, hon blir lite andfådd men snart är hon där, bara några steg till och ja ... Nu är hon uppe på toppen. Pausa, hämta andan. Se dig omkring.

Han syns inte till, eller hur?

Nej, bara tystnad. Lugnet och stillheten vid sluttningens krön. Kanten av en klipplatå. En oväntad skönhet.

Och så andas. Ett djupt, avslappnande andetag.

Det var för att få uppleva det här som hon bestämde sig för hajken. En avlägsen plats, långt borta från stadens larm. ­Filtrerat grönt solljus under lövkronorna. Kor som betar i hagen framför henne. Surret från insekter, doften av gödsel, det avlägsna porlandet från bäcken nedanför. Hon ler, vill nästan skratta. Hon är fri från honom, och från staden.

Och där är stigen igen. Hon travar fram längs den med ny ener­gi; fält och hagar på vänster sida, dalgångens branta fall till höger. Längre fram kan hon se en öppning i lövtaket. Det måste vara där stigen leder ut från skogen, ut i öppet landskap. Belfast Hills. Nästan där.

Hon ser sig omkring, förväntansfull och förtjust över den nya omgivningen. Stig, fält, träd, raviner och ...

Vad är det för något vitt som fladdrar förbi nere i sluttningen?

Hon stannar abrupt och tar sig en närmare titt.

Det är han. Det är killen, i sin bländande vita tröja. Som klättrar uppför slänten medan han försöker gömma sig, först bakom en buske, sedan bakom ett träd.

Försöker gömma sig, men hon kan se honom.

Hon kan se honom.

Han följer efter henne, inget tvivel om den saken.

Hennes hjärta tycks tveka innan det slår nästa slag.

Men slår gör det. Och sedan har hon en tanke, och bara den.

Spring.

*

Den fittan började springa.

Måste ha sett mig. Så spring nu, spring efter henne. Jaga, jaga, som hunden på kaninen, eller du och grabbarna som knappar in på Maguirekillarna. Du vet vad som kommer härnäst – du vet vad som kommer. Den där kittlande känslan, den välbekanta kicken.

Hon är din hur som helst, oavsett hur snabbt hon springer. Finns ingen som kan hjälpa henne här.

Uppför backen nu, upp på stigen, och fötterna trum-trum-trummar efter henne.

Se hur hon springer. Det långa härliga svarta håret flyger bakom henne, ryggsäcken studsar. Spring och ta tag i den. Nästan där.

Skit också, hon har redan kommit till slutet av skogen. Ta ­henne, ta henne medan hon fortfarande är precis där. Innan hon kommer längre.

Andfådd, men du är snart framme. Ecstasyn dunkar fort­farande i ditt huvud.

Ute ur skogen nu, ute ur skogen. Och solen, solen, hämta ­andan, ut på fältet nu, och där är hon. Där är hon.

Hon vänder sig om, mot dig. Hon vänder sig om ...

*

Du klarade dig ut ur skogen, se till att hämta andan nu.

Men vad är det här för ställe?

Något slags ingenmansland. Inga människor någonstans. Ojämna tuvor av vegetation, bitar av asfalt, högar av skräp, ett slags ödeland.

Var finns hjälp?

Hon kan höra en livligt trafikerad väg på andra sidan fältet. Men hon kan inte se den. Borde hon bege sig ditåt ändå, bara för att skaka av sig killen?

Men hon hinner inte fatta ett beslut.

En rörelse i buskarna, och där kommer han. Andfådd. Någon­ting är annorlunda med hans blick.

Hon vänder sig mot honom, slutligen beredd på konfrontation. All artighet borta. Irritationen har blivit ilska nu, osäkerheten rädsla. Hennes röst är som stål, hon försöker dölja paniken som kastat sig över henne, gjort henne illamående.

”Vad vill du?”

*

Du vet vad jag vill.

Men säg det inte än. Se om du kan komma längre.

”Jag ... Jag försöker bara ta mig tillbaka till Andersonstown.”

Nu är bitchen arg. Du har antagligen kört den repliken lite för många gånger. Men kliv närmre, kom nära nog att slå till.

”Jag har redan talat om hur du ska ta dig dit. Gå tillbaka den vägen, gå längst ner i dalgången och där kan du ta bussen.”

Hon är bossig, visst, försöker vara den som bestämmer. Men hon är rädd. Du känner det på lukten.

Fråga henne. Nu.

”Gillar du att ha sex utomhus?”