Elsa Grave 100 år

I år skulle diktaren Elsa Grave (1918-2003) ha fyllt 100 år. Det är ett jubileum värt att uppmärksamma. Hon var en av modernismens mest betydande lyriker. Under sina verksamma år gav Elsa Grave ut arton diktsamlingar, fem prosaböcker samt skrev ett tiotal teaterpjäser och betraktas som en av våra viktigare modernister. Hennes inflytande sträcker sig in i våra dagar. För att fira hennes arv och eftermäle publicerar Norstedts nu tre volymer med hennes samlade verk: Pjäser (urval och förord av Angelica Ahlefeldt-Laurvig), Prosa (urval och förord av Kristina Hallind) och Dikter.

Eva Lilja, professor i litteraturvetenskap, har gjort urvalet i Dikter, samlingsvolymen med Elsa Graves lyrik. Hon har även skrivit förordet, vilket vi publicerar i sin helhet nedan.

*

Förord till Dikter
av Eva Lilja

Elsa Grave (1918–2003) kom från Gunnarstorp i norra Skåne, där hennes pappa var överingenjör vid den lokala stenkolsgruvan. Under markytan fanns en värld av uråldriga fossil och ovanför växte ständigt askberget, den enorma slagghög som finns med i många av hennes texter.

Grave tog studenten i Helsingborg 1938. Därefter reste hon runt i Europa under ett år och tog kurser vid olika konstskolor. När hon försökte ta sig hem på sensommaren 1939 kom hon att bevittna andra världskrigets utbrott i Berlin. Det påverkade henne starkt och kom nog att ligga bakom hennes livslånga engagemang för fred. Vid höstterminens början samma år kom hon till Lunds universitet där hon med tiden tog en kandidatexamen i olika humanistiska ämnen. Där blev hon också vän med Sven Alfons, liksom Grave själv målare och knoppande poet. De hade en gemensam utställning på Skånska konstmuseet, som på den tiden fanns under taknocken på universitetshusets vind.

Hon lämnade Lund 1942 för att flytta till Stockholm – hon ville gå på Isaac Grünewalds konstskola. Från den här tiden är inte mycket bekant utom att pengarna inte ville räcka till. Efter ett år debuterade hon på Albert Bonniers Förlag med den lilla diktboken Inkräktare, och det sägs att debuten berodde på att hon var hungrig – hon skickade in sina dikter till förlaget för att få lite betalt.

Något senare gifte hon sig med läkaren Olle Henschen-Nyman, och de återvände till Lund. Två små döttrar föddes i äktenskapet alltmedan man flyttade runt mellan olika småstäder, så som villkoren var för unga läkare på den tiden. Men 1955 fick Grave ett stipendium till Axel Munthes San Michele på Capri och bröt upp ur äktenskapet. Hon tog barnen med sig och stannade på Capri något år, en häftig tid som hon beskriver i romanform i Luciafirarna 1959.

När hon kom hem igen tvekade hon om var hon skulle bosätta sig. Hennes närmaste vänner var vid den här tiden målarna i Halmstadgruppen, de surrealistiska konstnärer som slagit sig ner i Söndrum utanför Halmstad. Under en tid bodde också Grave i Söndrum, men när konstnärsgruppen splittrades flyttade hon 1957 in i den förfallna tegelvillan Blomstervången i Vapnödalen nära Halmstad. Här kom hon att stanna under resten av sin aktiva tid. Hon fick en dotter till, och Grave var nu ensamstående mor till tre flickor. Under hela livet försörjde hon sig huvudsakligen på sitt författarskap, och pengarna räckte dåligt till.

Tre teman, tre perioder

Grave kom att ge ut arton diktsamlingar, tre romaner och ett tiotal skådespel under loppet av fem decennier. Hela denna tid bearbetade hon tre olika problem, och de var alla tre svåra för henne. Först handlar det om den omöjliga kärleken – hur ska man och kvinna kunna nå varandra? Sedan om moderskap. Som sagt, hon var ensamstående mor, och hon kämpade med plikten att skydda och bevara sina barn i en omöjlig värld. Hennes längtan efter frihet och oberoende skar sig både mot behovet av kärlek och mot barnens behov av henne. Därutöver var hon djupt engagerad i samtidens stora humanitära frågor. Under resans gång från fyrtiotal till åttiotal såg de något olika ut – det gällde krig och svält, förtryck och miljöförstöring.

Det sägs att alla betydande författarskap kan indelas i tre perioder, något som också gäller för Grave. Ursprungligen tillhör hon fyrtiotalistgenerationen, den period då modernismen slog igenom i Sverige. Under åren i Stockholm umgås hon med de blivande fyrtiotalistpoeterna, och bland andra blir Karl Vennberg en vän. Den andra perioden inleds under åren i Lund i slutet av 1940-talet. Nu har hon utvecklat sitt typiska skrivsätt med groteska djursymboler, realism och svart humor. Hon får ett genombrott hos kritik och publik med Bortförklaring (1948). Därefter vidtar en i stort sett sammanhängande diskussion av dels kärlek, dels mammaproblem, och den varar ända fram till Mödrar som vargar (1972).

Graves tredje period inleds med Avfall – från och till (1974). Härefter dominerar samhällsperspektivet, och hon förenklar sitt tonfall för att nå ut till en stor publik, som också infann sig – boken landade mitt i det svenska sjuttiotalets engagerade kulturklimat. Höjdpunkten i den tredje perioden är Slutförbannelser (1977), som också tonsattes av Rolf Enström i ett oratorium. Här befinner vi oss efter atomkriget, och recensenterna jämförde den mycket riktigt med Harry Martinsons Aniara (1956). Sataneller (1989) blev namnet på hennes sista diktsamling. Hela denna långa tid fick hon goda recensioner och vann flera litterära priser.

Frihet och begär

Det första stora temat i Graves författarskap handlar om förhållandet till män och kärlek. Hon får ingen ordning på kärleken, kraven är för motstridiga. I Bortförklaring finns den samtidigt spefulla och smärtsamma sviten »Kärlekens nidvisor«. Lite senare i Avskedsövning (1951) diskuteras problemet i den roliga diktsviten »Serenad för råttor« – förhållandet mellan råttbröderna och råttsystern, mellan kvinnligt och manligt. Bröderna har ett bullrigt kollektiv där man festar och slåss, medan råttsystern inte får vara med. »Sång för döttrar« i Höjdförlust (1965) är inte det minsta rolig, utan snarare arg i sin kritik av manligheten:

Mor, mor
vad är mord
ropar mina ofödda barn
och jag svarar:
mord är att föda barn
till ett redan uppätet liv.
…

Modern dödar sina barn genom att abortera sina foster och hon råder sina döttrar att göra likadant. Mannen tar bara hänsyn till sina egna maktambitioner, och kvinnan måste själv ta hand om sina barn. Sexualiteten beskrivs som ett tortyrinstrument – »Vems kropp är den här / som jag släpar på?« »Sång för döttrar« kan läsas som ett ställningstagande i abortfrågan, som var aktuell i mitten på sextiotalet, men Grave hade tagit upp aborten som problem redan i skådespelet Påfågeln (1952).

Anna Pia Åhslund, som skrivit om Graves kärlekssyn, pekar på den sorglustiga berättelsen om räven i den självbiografiska En tid i Paradiset (1981). Mannen vill skjuta räven och ge sin älskade en fin pälsmössa, medan kvinnan i tysthet identifierar sig med det vilda djuret. Också här är mannen en traditionell machoman, en jägare, men kvinnan begär just honom och situationen blir omöjlig. Graves kärleksdikter spelar gång på gång upp den här plågsamma konflikten. En höjdpunkt i Graves kärleksdiktning är Från taggarnas värld (1958):

Är det kvällens grättna förtrolighet
som tystar de ilskna grälen
mellan älskande under skuggparaplyet?
…

Den hopplösa konflikten mellan begär och frihetslängtan gör smärtan till en oupplöslig del av kärleken. Graves förhållande till kärleken är passionerat i ordets ursprungliga betydelse av lidande.

En otillräcklig mor

Graves mest berömda dikt är nog »Svinborstnatt« i Bortförklaring. Den beskriver en sugga idisslande i sommarnatten, överväldigande kroppslig och helt koncentrerad på sig själv. Stian vilar god och varm, mat finns i överflöd liksom närhet och rofylld vila, men här finns också äckel och förnedring:

Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal,
…

I en intervju berättar Grave att hon skrev den här dikten då hon ammade sitt första barn, och dikten visar på moderskap som njutning. Suggan målar upp en skrattbild i stället för den vanliga bilden av en mor, men här uppstår ett problem. Dikten lovsjunger kroppen, maten, rummet, allt som finns nära, men detta innebär också likgiltighet inför den farliga världen utanför. Mamman blir till en slukande jättinna, som lägger sig på allt i omgivningen,

»Barnbålet« i 9 elegier (1953) vänder på problemet. Den beskriver hur mammorna bränner sina spädbarn en natt på det så kallade Barmhärtighetens torg.

Gryning som sviker döden
i barnens lek med elden
staplade ska de sova
i sin barnsliga askas vithet
…

Här är ingenting det minsta roligt, bara hemskt. När boken kom ut 1953 verkar det som om recensenterna blev helt blockerade, de klagade över att de inte kunde se vad dikterna handlade om. Men det finns ett egendomligt samband mellan moderskap och våld i Elsa Graves dikter. Mammorna bränner sina barn, barnen jagar sina mödrar, och båda parter önskar livet ur varandra.

Jag tror att detta i grunden handlar om mammans svårigheter att skydda sitt barn. Alla mammors första plikt är förstås att skapa ett gott liv för barnet, men hur man än gör kan barn omöjligt få goda liv i en eländig värld. Därför är det bäst att de slipper leva. Vi ska minnas att dikten skrevs strax efter andra världskriget som förstört så många barnaliv. Men barn ska inte behöva lida, komma till skada, eller bli brottsliga och skada andra. Dikten formulerar mödrarnas förtvivlan över att barn föds till en värld av nöd och död. Grave försöker lösa problemet genom att göra föräldraskapet till ett offentligt ansvarstagande, något som numera är allmänt accepterat. Nu har vi mödravård, dagis och familjepolitik – hennes inställning har med tiden blivit självklar.

Ett annat sätt att försöka förstå mammorna i »Barnbålet« är diktens filosofiska sammanhang. Man har sagt att det inte finns några existentialistiska poeter i Sverige, men då har man inte läst den här diktsviten. Sartre inspirerade femtiotalets kulturpersonligheter till rödvin och lufsiga tröjor, men också till det så kallade absoluta valet – och det existentialistiska valet skyr inte grymma lösningar. I Sartres berömda pjäs »Flugorna«, som var aktuell på svenska scener åren innan »Barnbålet« tillkom, väljer hjälten att lösa sitt dilemma genom att döda sin egen mor.

»Barnet« i Hungersöndag (1967) berättar om en förlossning, där den nyfödda visar sig vara en cypress med vansinnig växtkraft. Den förvandlar snabbt förlossningsavdelningen till en djungel, snor in modern i sina grenar och kommer i konflikt med överläkaren, som inte gillar överraskningen:

Överläkaren
fastnade i cypressnärjet
och vi skar av 57 grenar
för att nå honom
…

Här handlar det om världssvälten, världens alla oönskade, svältande, vanvårdade barn sträcker armarna efter oss. Cypressen är dödens träd, omtyckt på kyrkogårdar och i begravningskransar. Dikten tvingar oss att se likheter mellan död och födelse – den fruktansvärda styrkan har de gemensamt liksom växtkraften.

Problemet med att skydda barnet når ett slags lösning i Mödrar som vargar. Vargen har faktiskt förmåga att skydda och bevara sina barn, även om det innebär att hon biter ihjäl sina fiender och även kommer att skada barnet. På så sätt löses i viss mån de andra problemen. Mamman är inte längre beredd att offra sitt barn till förmån för världens alla oförsörjda. Döden hotar både mor och barn, men de klarar sig inte utan varandra. I Graves dikter är mamman mäktig och med en, ur barnets synvinkel, inte helt god vilja. Ofta prioriterar hon andra värden framför sitt barn. I Mödrar som vargar får modern ändå ett slags godkännande genom att erkänna att hon är lika beroende av sitt barn som barnet av henne, och hon har förstått hur hon ska göra för att skydda och bevara det.

Dystopiernas tid

Under hela sin aktiva tid var Grave intresserad av samhällsfrågor och periodvis deltog hon i debatten. I hennes tredje period 1974–89 domineras dikterna av apokalyptiska visioner. Vi är efter atombomben, efter den ekologiska katastrofen. Tänket påminner om Elin Wägners bok Väckarklocka (1941), som var aktuell i Graves ungdom. Wägners idéer om pacifism och ekologi levde vidare i den svenska alternativ­rörelsen, som Grave också knöt an till. Bland annat gick hon med i det nybildade Miljöpartiet under början av åttiotalet.

Men hon hade en väg dit präglad som hon var av andra världskrigets erfarenheter. Här i Sverige måste man under femtiotalet ta ställning till att eventuellt utveckla egna atomvapen. Något överraskande tog Grave ställning för en svensk atombomb. Hon medverkade också 1959 vid en manifestation på Konserthuset i Stockholm till förmån för svenska atomvapen – talen publicerades i pamfletten Positiv försvarspolitik. De övriga talarna var militärer.

Grave förbinder här den eventuella atombomben med mammaproblemen. Moderlighet räcker inte för att ge fred, skriver hon. Erfarenheten har visat att de kvinnliga kvaliteterna står sig slätt när det blir krig, och därför måste även kvinnor och fredsvänner inrikta sig på ett effektivt försvar med stark avskräckningseffekt. »Länge har vi förskansat oss bakom vår moderlighet, den har blivit oss ett lögnskydd, en fasad. Bakom denna modersfasad har vi kunnat dra oss undan ansvar för krig och förstörelse. Idag måste vi erkänna att moderligheten inte hjälpt och att vi i fråga om att stävja människans förintelselustar är jämställda med männen. Det är inte längre fråga om vem som anser sig kallad att avvärja hotet från människans fruktansvärda förstörelseredskap, vätebomben. Den har suddat ut skillnaden mellan könen. Vätebomben finns, trots vår moderlighet, i världen.« Jag har redan påmint om Sartre och existentialismens etiska krav på absoluta val, även om de skulle bli grymma. I »Barnbålet« bränner mödrarna sina barn för att skydda dem, och här i pamfletten fortsätter Grave i princip samma synsätt.

Sextio- och sjuttiotalet medförde ett nytt samhällsklimat präglat av politisk aktivism, och det passade Grave. Också nu levde hon med i tidens stora humanitära frågor. Som vi redan sett – cypressbarnet! – var hon särskilt engagerad i u-landsfrågorna, liksom senare i miljöproblemen. Avfall – från och till har en serie så kallade »citatsamtal« som visar på hennes ideologiska utgångspunkter: Sven Lindqvist, Richard Matz, Heidegger, Lévi-Strauss, Hannes Alfvén, Ingemar Hedenius, Diderot, Maria Bergom-Larsson, George Orwell, Nils Lundgren, Tor Ragnar Gerholm och Albert Einstein. Ingen dålig läslista! I Avfall finns den långa dikten om flyktingar »De väntar«, som – tråkigt nog – känns som nyskriven idag, 2017. Den borde läsas vid alla manifestationer för flyktingar i Sverige.

Det nya enklare skrivsättet uppmärksammades av publik och kritik med nästa bok Slutförbannelser, och med den fick Grave en ny, yngre läsekrets. Hennes engagemang i världsproblemen hade hela tiden varit nog så pockande, men det förblev otydligt för kritikerna så länge det kläddes i den äldre modernismens bildspråk. Med Slutförbannelser anpassade hon sitt skrivsätt till samtidens. Hela boken är en svit med de dödas röster i en undergångsvision, en apokalyps, sedan krig och miljöförstöring förstört allt liv. De klagar och förbannar.

Med sin kritik av en okänslig teknik får boken sägas ha legat precis rätt i tiden när den kom ut och den mötte också en massiv uppskattning. »Jag betvivlar att det går att hitta en svensk diktbok från det senaste decenniet som är mer angelägen läsning«, skrev Karl Vennberg, och Erik Beckman sekunderade med: »Just nu vet jag ingen bättre text«. Gång på gång jämfördes boken med Harry Martinsons Aniara och med Göran Sonnevis långa, politiska dikter. Grave kallades också samstämmigt »visionär« – en egenskap som vanligen bara används om män – samtidigt som bilden av henne som häxa förstärks. Hon sägs gorma, skrika, förbanna (Evald Palmlund), och man får hennes häftiga andhämtning rakt i ansiktet då hon med indignation, smärta och ömhet förbannar som en »mistlur i ett svårt töcken« (Eric S. Alexandersson). Slutförbannelser har tonsatts av Rolf Enström som rekviem, som dödsmässa.

De tre följande diktsamlingarna går vidare med den nya stilen. Trots alla grymheterna blir tonfallet ibland nästan upprymt. »Geas lusmässa« står sist i För isdemoner är fan en snögubbe (1985):

…
Ännu viskar och gnisslar
Gea, den döda planeten
av människolössens
de självmördades
de utdödas lagrade röster
ännu i miljoner år:
Arrestera
tortera
fängsla
Avrätta –

Grave i litteraturhistorien

Grave är en av nittonhundratalets viktiga svenska författare, en modernist från fyrtiotalet som stått sig till vår tid. Jag har redan visat på hur hon arbetade vidare med Sartres existentialistiska idéer. Men hon tog dessutom intryck av surrealismen, den konstriktning som ville undersöka människans undermedvetna. Grave var också bildkonstnär, och måleriet är kanske den konstart som tydligast beskrivit de omedvetna symbolerna. Särskilt uppskattade hon Marc Chagalls bilder med kärlekspar som svävar över taken. Hon leker också med allsköns fantasidjur, luftforeller och flygande kossor, men också med vanliga djur som den ovannämnda grisen, för att inte tala om råttor, spindlar, skalbaggar och annat krafs – däremot lyser ståtliga djur som lejon med sin frånvaro. Hennes bildspråk är både realistiskt och surrealistiskt, realistiskt i sin ohämmade syn på naturen och surrealistiskt då hon svävar upp bland molnen såsom ko.

Ironi och svart humor utmärker Graves poetiska språk. Poeter från Lund brukar jobba med ironi, man kan bara tänka på Hjalmar Gullberg eller Frans G. Bengtsson. Jag gissar att studenttidningen Lundagård finns med någonstans i bakgrunden, för på den redaktionen odlades en fin ironi. Men Graves ironi är rakt inte fin, den är snarare mustig, för att inte säga grov. Hennes bild av försupna babybarn som spyr i gräset känns helt grotesk, liksom suggan som slukar såväl flugor, potatisskal och sina egna borst. Inte minst alla de äckliga djuren bidrar till Graves groteska ironi. Den här stilen har kommit att få många efterföljare – Sonja Åkesson är en av dem och bland dagens lyriker kan man nämna Aase Berg.

Bilden av författaren

Som kvinnlig lyriker tillhör Grave pionjärerna. Liksom andra kvinnliga fyrtiotalister jämfördes hon med Edith Södergran. Det var säkert menat som beröm, men man har svårt att tänka sig mer olika poesi än dessa bådas. Vid den här tiden betydde »Södergran« kvinnlig kvalitet.

Men Grave utsattes också för omdömen som vi idag finner klart sexistiska. När exempelvis Artur Lundkvist skriver om henne i Den unga parnassen 1947 får hon ett mörkt vildinneansikte med ett strålande leende ovanför en röd aftonklänning. Hon kallas »det lilla livets mystiker, de oansenliga varelsernas och tingens moderliga väninna«. Det har tagit mer tid att påvisa hennes ideologiska utgångspunkter.

Men det blev Göran Palm som knäsatte den bestående bilden av Grave i en uppsats i Bonniers Litterära Magasin 1957. Hos honom blir hon en häxa med besvärjelser, förbannelser och trolltrummor – hon sägs också vara en dålig mor. Man riktigt hör den unge Palm skälva på rösten inför »Barn­bålet«, ingen bra mamma där. När Erik Hjalmar Linder skrev standardverket Fem decennier av nittonhundratalet 1965–1966 så följde han Palms uppsats, och bilden av Grave som häxa har kommit att leva kvar – hon strök själv under den genom att ständigt bära huckle.

Blomstervången där hon bodde under den andra halvan av sitt liv må ha varit ett förfallet hus med dussintals kattor – häxans kattor – men här bodde en klartänkt och originell samtidskritiker. Grave var den minst politiskt korrekta person man kan föreställa sig. Man måste vara olydig, menade hon, i tider av kris och katastrofer måste man framför allt vara olydig. Även som feminist framstår hon idag som en föregångare när hon under det konservativa femtiotalet hävdade rätten till fri kärlek och ensam försökte försörja sina tre barn på att skriva poesi. Hon var också politiskt aktiv i alternativrörelsen och författade flammande upprop för fred och miljö.

*

Dikterna i detta urval är indelade i sju avdelningar. Den första och den sista är helt kort och vill mest ge en mjuk existentiell inledning respektive avslutning till det övriga. »Om begä­ret« samlar vad Grave skrivit om den omöjliga kärleken och kvinnlig sexualitet, samt tvånget att göra sig fri från en aldrig så älskad man. »Luftforeller« är rubriken för Graves fantasifyllda naturpoesi. Här är hon inspirerad av surrealismen, särskilt av Marc Chagalls målningar av svävande kärlekspar och elakt blinkande tuppar.

Den fjärde avdelningen har fått titeln »Föda och döda«. Här finns Graves diskussion om moderskap, ett ämne som inte tidigare behandlats i svensk poesi. Hon finner det svårt att vara så bunden som mamman nödvändigtvis måste vara, och hon rister i banden på olika sätt. Å andra sidan känner hon vanmakt inför uppgiften att skydda och bevara sina barn i en ond värld.

Sina sista tjugo år ägnade Grave åt världsfrågorna, kärnvapenrustning, hungersnöd, utrotning. Här har jag delat upp dikterna i två avdelningar, »Nödlägen« och »Apokalypser«. Den första samlar in olika frågor, medan den andra innehåller Graves långa sviter med undergångsvisioner. Inom varje avdelning är dikterna kronologiskt ordnade.