Varför blir man egentligen spion?

Författaren Jan Bergman gjorde succé med sin bok Sekreterarklubben som kom ut 2014. Berättelsen om de unga kvinnorna som riskerade livet, misshandlades och skadades både fysiskt och psykiskt i sitt arbete inom den svenska underrättelsetjänsten mellan 1939 och 1945 hyllades av både kritiker och läsare. ” En guldgruva, kort och gott, som inte minst kastar ett välkommet ljus på de kvinnliga agenter som användes, för att inte säga utnyttjades, i denna verksamhet”, skrev till exempel Populär Historia.

Nu är Jan Bergman äntligen tillbaka med en ny bok om kalla kriget. Fotohandlaren i Bizonien baseras på en verkligen berättelse om en östtysk spion i Västtyskland som avslöjades 1967. Men var han verkligen spion eller ett offer utnyttjad av den östtyska underrättelsetjänsten. Eller av den västtyska? Var han en man som likt Faust sålde sin själ till djävulen, men till vilken djävul? Fanns det en genuin övertygelse i botten, eller handlade allting bara om pragmatisk överlevnad?

Berättelsen om fotohandlaren Heinrich Schneider är en historia om det nya Tyskland som växte fram ur krigets ruinhögar, om Bizonien, landet som inte fanns, men som fanns ändå. En spännande resa från slutstridens Berlin 1945, till det tyska undrets Nürnberg, och till Stasis Östberlin. Möt den västtyske spionchefen Reinhard Gehlen, hans östtyske motsvarighet Markus Wolf och deras soldater, men framför allt fotohandlaren som spelade ett mycket högt spel.

Eller gjorde han inte det? Varför blir man egentligen spion?