”Jag tänker att alla romaner är politiska, även om bara vissa kodas som det”

Balsam Karams debutroman Händelsehorisonten är en berättelse om en ung kvinna som växer upp i Utkanterna, en plats dit kvinnor och barn har deporterats för att leva utanför stadens gränser. Uteslutna från samhället. 

I Händelsehorisonten får vi följa en av Utkanternas döttrar Milde; från barn, till tonåring, till ung kvinna. Efter ett attentat mot stadens stadsbyggnadskontor grips Milde som hjärnan bakom upproret. Hon hålls fången och torteras innan hon ges ett slutgiltigt val; att invänta avrättning eller skickas ut i rymden inom ramarna för ett forskningsprojekt, in i ett svart hål. In i Massan. Milde väljer att skickas ut i rymden – och evigheten.

Om du gör en snabb googling på ordet ”händelsehorisont” blir titelns symbolik påfallande kuslig. Händelsehorisonten är nämligen ett vetenskapligt uttryck för den skenbara ytan kring ett svart hål. Eftersom varken ljus eller materia kan lämna det svarta hålet beskrivs händelsehorisonten som ”punkten utan återvändo”. Utifrån sett verkar alla händelser upphöra vid händelsehorisonten, men det är bara skenbart. I det svarta hålet kröks objekt i tid och rum – men upphör inte att existera. Men Balsam själv drar sig för att förklara symboliken i romanens bildspråk. Däremot räds hon inte att beskriva romanen som politisk.

– Jag tänker att alla romaner är politiska, även om bara vissa romaner kodas som det. Romaner som inte kodas som politiska kan många gånger vara oerhört aggressivt politiska i sitt sätt att befästa ett visst korrekt språkbruk och en vit, heterosexuell medelklassnorm.

Balsam menar att hur språket används, eller inte används, blir i sig en politisk handling. Att inte benämna orättvisor eller att vara omedveten om maktstrukturer som språket reproducerar är också ett sätt att använda språket som politiskt medel.

– Det ligger en aggressivitet i att författare till vissa romaner – i tider djupt präglade av klassklyftor, diskriminering och rasism – har valt att såväl språkligt som i romanernas handling blunda för sin samtid och dess oundvikliga påverkan, och istället fokusera på att befästa någon sorts norm, menar Balsam.

För Balsam har det därför varit viktigt att använda ett solidariskt språk i sin roman, ett språk som riktar sig till karaktärerna i boken och står på deras sida. Den tanken har funnits med henne ända från begynnelsen av skrivprocessen.

– Om jag skulle titta tillbaka på mitt arbete med Händelsehorisonten, är det nog bara tre huvudingredienser som har följt mitt skrivande under alla år: idén om det solidariska språket, mor-/dotterrelationen, och upproret. Det andra har tillkommit allt eftersom.

Från textfragment till färdig roman har det gått över ett decennium. Processen att föda fram en roman beskriver Balsam som väldigt svår, inte minst på grund av tidsbrist. Att inte ha haft den ekonomiska möjligheten att skriva på heltid satte nästan stopp för hela projektet. Först när hon började på Akademin Valands författarskola i Göteborg kunde romanskrivandet ta fart på allvar.

– Jag har haft många långa pauser i skrivandet, inte minst för att kunna försörja mig, och hade jag inte haft litterära förebilder som visat eller påtalat hur ensamt, långsamt och mödosamt skrivandet kan vara, hade jag nog lagt av för längesen.

Möjligheten att uttrycka sig är även ett centralt tema i Händelsehorisonten. När Utkanternas kvinnor och barn fråntas sina rättigheter och tillgångar blir förmågan att skriva och förmedla ett viktigt vapen. Milde berövas sin kropp när hon uppslukas av Massan - att känna den och att vara i den - men hon förlorar inte sin förmåga att skriva och uttrycka sig. När Milde äger sitt språk äger hon samtidigt sin historia.

– Det är oerhört viktigt att som normbrytande och som tillhörande en minoritetsgrupp kunna definiera och benämna sig själv, sin kropp och sina erfarenheter. Att kunna vara i samtal om de definitionerna och erfarenheterna är också det väldigt viktigt, inte minst för skapandet av en gemenskap så som den i Utkanterna.

Balsam fortsätter och menar att skrivandet öppnar upp för båda de sakerna; att få syn på sig själv och att delta i samtal utanför sig själv. Vilket är vad som händer med Milde när hon inte längre får behålla sin kropp.

– Sedan kan man diskutera hur pass mycket kroppen har fått vara hennes också innan hon uppslukas av Massan. Men självdefinitionen har alltid varit hennes, och den får hon självklart behålla.