”Din jävla pajas, du har gjort bort mig inför hela Sverige!”

Sportjournalisten Robert Laul levde ett dubbelliv. När något hände inom svensk eller internationell fotboll var han på plats för att rapportera. Robert träffade stjärnor som Ronaldo, Neymar och Zinedine Zidane, han följde Zlatan Ibrahimovic och Lars Lagerbäck. På nätterna drack han sig så berusad att han inte mindes vad som hände. Missbruket smygfilmades, och en våldsbejakande fotbollsfirma publicerade klippen på nätet. Roberts arbetsgivare Aftonbladet tvingades agera.

Efter ett drygt års nykterhet började Robert skriva boken Alkisbarn.  Det handlar om ögonblicket då Robert Laul blev alkoholist, och hur han övertygade sig att dricka vidare trots att konsekvenserna blev värre och värre. Ända tills han slog i botten, och stod vid vändpunkten. Skulle han sluta leva eller börja leva?

Vi bjuder på ett avsnitt ur kapitlet ”Zlatans nemisis”.

***

2004 hamnade jag i något som skulle kunna platsa som scen i en spelfilm om Sveriges störste fotbollsspelare genom tiderna: Zlatan Ibrahimović.

Tillsammans med en mellanchef på Aftonbladet träffade jag Zlatan på ett hotellrum i Turin för ett hemligt möte som slutade med ilskna kommentarer, en kastad plastflaska och olösta konflikter.

Bakgrunden var att jag 2003 gjorde en längre intervju med Zlatan. Jag var nybakad journalist på Sportbladet, han var på väg mot sitt stora, internationella fotbollsgenombrott, både i klubblaget Ajax och i landslaget men var inte riktigt där ännu.

Vi träffades i Göteborg, i Gamla Ullevis pressrum i samband med en landslagssamling inför EM-kvalmatcher mot San Marino och Polen (det här var innan gamla Gamla Ullevi byggdes om till nya Gamla Ullevi).

Zlatan skulle fylla 22 den hösten och dök upp i landslagets officiella gulblåa träningsdress. Han var lite tonårsaktigt slängig fortfarande, halvlåg i stolen under intervjun, verkade inte särskilt intresserad av frågorna men svarade professionellt på allt jag undrade.

Jag var den enda journalisten där, övriga tidningar plus tv och radio skulle inleda bevakningen först dagen efter. 2003 gick det fortfarande att få exklusiva intervjuer med landslags­spelarna om du var ihärdig. Men det var en brytningstid. Snart skulle över hundra journalister vara ackrediterade för att följa Sveriges matcher och mästerskap.

Från och med 2004 stramades landslagets pressregler åt. Anledningen var en kombination av ökat tryck (fler medier), större stjärnor (”Superswedes” som Henke Larsson, Fredrik Ljungberg och Zlatan) samt förbundskaptener (”Lars-Tommy”) som hade svårt att hantera nya, bättre utbildade sportjournalister som inte längre hade som målsättning att bli kompisar med atleterna utan ville hitta nyheter och leverera mer material till tidningar, tv-magasin och så småningom det ständiga slukhålet nätet.

Något som tidigt utmärkte Zlatan Ibrahimović som fotbollsspelare är den förväntan han skapar hos publiken. När han får bollen stiger suset. En känsla av att nu kan det hända något speciellt, inte bara om han befinner sig nära målet: en snygg klack, en smart dribbling, ett oväntat ryck. Eller så slår Zlatan en passning som medspelaren inte förstår varpå han skäller ut honom. ”Förvänta dig det oväntade”, var tidigt Zlatans signum.

Redan på Gamla Ullevi 2003, långt innan han blev en internationell superstar, stod hundratals barn intill träningsplanen och ropade ”Zlatan vinka, Zlatan vinka”.

Efter träningen, när det var dags för intervjun, frågade jag hur han såg på sin egen popularitet?

– Jag är ung. Jag glänser. Jag dominerar, svarade Zlatan med ett skratt.

Sedan tillade han lite mer ödmjukt:

– Nä, ärligt talat, jag vet inte. Du får fråga dom. Jag spelar bara fotboll.

Då ringde Zlatans mobiltelefon. Signalen var hårdrockslåten ”Thunderstruck”.

– Gillar du AC/DC? undrade jag förvånat.

– Den låten brukar jag lyssna på, sa Zlatan med ett flin.

Mot slutet av intervjun tog han själv upp att det kunde bli lite ensamt i Amsterdam där han då bodde sedan två år tillbaka.

– Känns nästan som man måste ha en flickvän …, sa Zlatan och log.

– Vad väntar du på?

– Jag tar det som det kommer. Det blir säkert bra.

– Sätt ut en kontaktannons, föreslog jag.

Zlatan skrattade stort och skakade på huvudet:

– Ödet ska avgöra det. Det är inget man stressar efter. Men jag ska skaffa stor familj tidigt.

Jag frågade när vi får se en Zlatan junior.

– Vi får se. Det kommer, det kommer. Fotbollen tar mycket tid. Jag får skylla på det, sa Zlatan, blinkade glatt och sedan var intervjutiden slut.

När jag lämnade Gamla Ullevi gjorde jag det med den förväntansfulla känslan av att jag fått till en bra intervju. Men den kunde göras ännu bättre, tänkte jag när jag tog fram mobiltelefonen för att ringa nattchefen.

På den tiden, när alla artiklar skrevs för papperstidningen, var tillägg en viktig del för oss reportrar på fältet. Tillägg är en sido­information, kanske en faktaruta med namn, ålder, familj, inkomst eller någon form av statistik. En kortare text för att locka läsaren vidare till den långa huvudtexten. De finns fortfarande kvar intill en del nätartiklar.

Tillägget redigerades som en liten ruta som låg intill den större artikeln, och min idé var att göra en skämtsamt utformad kontakt­annons i Zlatans namn.

Nattchefen var skeptisk men jag låg på honom.

– Kom igen, det är humor. Zlatan behöver ingen hjälp med att fixa brudar, de står ju i kö efter honom. Alla fattar att det är på skoj.

– Vi får se, sa nattchefen som var den som bestämde vad som gick till tryck eller inte (endast större publicistiska beslut diskuteras med chefredaktör eller ansvarig utgivare).

Jag bifogade den påhittade kontaktannonsen när jag en stund senare mejlade intervjun till chefen, och tänkte inte mer på saken. Jag la mig tidigt eftersom det var ny landslagsträning att bevaka redan morgonen efter.

Nattchefen har i efterhand berättat att han aldrig tänkte pub­licera kontaktannonsen men ändrade sig i sista stund när han inte kom på något bättre att ha som tillägg.

När jag läste tidningen till hotellfrukosten på morgonen såg jag att kontaktannonsen hade redigerats som en liten bildtext intill den långa intervjun som annars mest handlade om fotboll. En välbalanserad ”fråga-svar”-artikel, tyckte jag, och kontakt­annonsen löd exakt så här:

VILL DU VINNA CHAMPIONS LEAGUE MED MIG?

Atletisk kille på 21 år, 192/84, med mörkt hår och mörka ögon söker kvinna i lämplig ålder för seriöst ­förhållande. Jag är rök- och spritfri, mina intressen är fotboll och fräcka bilar. Gillar barn. Jag finns i Amsterdam, var finns Du?

Svar till: Svenska Fotbollförbundet, 08–735 09 00.

Att något inte stod rätt till förstod jag direkt jag kom till träningen på Gamla Ullevi, och landslagets presschef Jonas Nystedt skyndade fram:

– Du, Zlatan är inte så glad på dig.

Först begrep jag inte varför men Nystedt förklarade att det handlade om kontaktannonsen, och det bestämdes att jag skulle komma ner till omklädningsrummet efter att träningen var slut. När jag stod i den mörka korridoren i Gamla Ullevis katakomber hörde jag Zlatan på håll. Hans skruvdobbar klapprade mot det hårda golvet:

– Din jävla pajas, du har gjort bort mig inför hela Sverige! skrek Zlatan när han fick syn på mig.

Jag blev chockad av intensiteten i hans ilska men hade förberett mig på vad jag skulle säga.

– Herregud, Zlatan, det var ett skämt! Det är en tre rader kort bildtext på ett stort uppslag. Om du har tagit illa vid dig skriver vi ett förtydligande eller så får du snacka om det i tidningen i morgon? försökte jag.

Zlatan skakade på huvudet.

– Laul, jag kommer aldrig prata med dig igen, sa han och slängde igen dörren till omklädningsrummet.

Historien mellan Robert Laul och Zlatan slutar inte där. Läs fortsättningen i Alkisbarn – ute nu!