”Varför bär inte benen längre? Är det en stroke?”

Migränanfall som avlöser varandra. En bortdomnad ansiktshalva och ett rusande hjärta. Läkarbesök som aldrig leder någonvart. Kan det vara något fel på sköldkörteln? Varför vill jag bara sova men kan omöjligt vila mig pigg igen?

Hjälp jag är utmattad är en berättelse om den nya folksjukdomen utmattningssyndrom. Erica Dahlgren och Clara Lidström har själva kraschat in i den berömda väggen - och är nu på väg tillbaka. Tillsammans har de skrivit en personlig och trösterik bok att hålla i handen för alla de som redan är, eller riskerar att bli, utmattade.

Med både sorg och humor berättar de om vägen dit och vägen tillbaka. Om varningstecknen som fanns men ignorerades. Om oro, ångest och vikten av återhämtning. De frågar sig vem man är när man slutat prestera, intervjuar experter och delar med sig av de metoder som de själva tycker varit till stor hjälp.

Vi bjuder på två kapitel ur boken, där de på varsitt sätt beskriver hur de förstod att det var utmattning de drabbats av.

På hallmattan
Erica

– Mamma!

Jag är 41 år gammal och ligger på hallmattan i min mammas lägenhet och skriker. Min röst skrämmer mig. Jag har aldrig hört mig själv så här förut. I många år har rösten varit mitt främsta arbetsredskap, ett verktyg jag kan hantera, justera och använda som jag vill för att göra professionell radio. Men nu råmar det okontrollerat ur strupen. Jag nyper tag i hallmattans kant för att lägga ett dämpande hörn över min mun. Mattan är tung, sträv och sticker mot läpparna, men den kan inte hålla tätt. Djuriska ljud fortsätter att komma ur min hals.

– Mamma!

Vilken tur att hon inte kan höra mig. Hon är med sin rollator på Ica Maxi och handlar. Hon brukar åka tidiga morgnar som den här.

Den här morgonen var det tänkt att jag skulle lyfta in hennes packade kassar i färdtjänsttaxin. Efter sjukdagar med migränanfall, hjärtklappning och overklighetskänslor hade jag tänkt ta mig i kragen. Den här morgonen skulle jag bita ihop och följa med – för att hjälpa henne förstås, men mest för att visa mig själv att jag klarar av vardagliga saker. Jag måste få känna att jag fungerar. Men nu ligger jag istället här och råmar, medan min mamma på egen hand försöker få mjölpaket och äggkartonger att rymmas i rollatorns nätkorg.

Jag hade missförstått tiden och kom hit för sent. Färdtjänstbilen hade redan åkt när jag kom. Det är märkligt. Jag har svårt att koncentrera mig och minnas vad folk säger nu för tiden. Klockslag, datum, namn och nummer vill inte fastna. Jag som alltid har jonglerat många bollar i luften … Jonglerar man med bollar? Eller sådana där avlånga med skaft … Vad heter de? ... Bowling? … Äh, jag tappar ord och kan inte hålla fokus ens genom en kort mening.

Kanske har jag blivit knäpp. Förlorat förståndet. Varför skulle jag annars ligga här med mössa, halsduk och igenknäppt kappa på en sträv hallmatta som luktar gummi?

– Mamma!

Det är verkligen tur att hon inte hör mig. Vad rädd hon skulle bli om hon såg mig, ihopsjunken i en hög på golvet mitt emellan städskåpet och träsoffan. Varför bär inte benen längre? Har jag fått en neurologisk sjukdom? Eller är det stroke?

Fastän jag vill skydda min mamma från allt obehag i världen klarar jag inte av att låta bli. Jag rullar över på rygg och får upp mobilen ur kappfickan. Hon finns alltid där högt upp på listan över mina senaste samtal. Kerstin. Jag sliter av vanten med tänderna så att pekfingret kan nudda hennes namn på andra sidan glaset. Jag trycker till med pekfingret, fastän jag vet bättre. När hon svarar någonstans mellan Icas brödhyllor kommer min gråt, trots att jag vet att den kan skrämma henne ännu mer än vad den skrämmer mig. Jag lovar att ligga kvar tills hon lämnat alla varor i farten och fixat en färdtjänsttaxi tillbaka.

– Älskade vän, vad har hänt?

Sanningen är att jag inte vet. Än har ingen förklarat för mig vad utmattning är och att jag är en av alla dem som har fått diagnosen utmattning i 2010-talets Sverige.

Att någonting har brustit i mig förstår jag. Men det är inte så här det brukar kännas att vara sjuk, så jag tror att jag kanske tappat förståndet. Det är nu allt går åt helvete, tänker jag och nyper hårt i hoppet om att allt bara är en mardröm. Det känns overkligt.

– Du är vaken, säger mamma och försöker trösta när hon märker hur besviken jag blir. Den här mardrömmen kan hon inte väcka mig ur.

Den här decembermorgonen slår jag i botten. Min 70-åriga mamma blir tvungen att ta hand om mig fastän det är jag som borde ta hand om henne.

Kanske finns det alltid en sådan här stund för oss som blir utmattade. Ett ögonblick när man slår i sin djupaste botten och tror att man är körd. Från botten syns ingen yta, bara ett obestämt mörker. Vilket håll är uppåt?

Nej, det var ingen tillfällig dipp
Clara

Många utmattade kan berätta om ett särskilt tillfälle, en dramatisk dag när de verkligen kraschade in i väggen. Någon hittar plötsligt inte hem från jobbet. En annan tar sig inte upp ur sängen. En tredje slutar plötsligt känna igen sin chef och sina arbetskamrater. Min krasch var inte fullt så dramatisk.

Våren 2015 hade jag börjat känna mig lite konstig. Nedstämd, håglös och orolig. Jag tänkte att det var den avslutade amningen och alla hormoner i kroppen som spökade för mig. Men på höstkanten blev det snabbt sämre när också sömnen började krångla. Det var nog en kombination av en rad olika faktorer som till slut puttade mig över kanten. En klängig ettåring jag aldrig var barnledig med utan skötte samtidigt som jag försökte jobba, ett företag med en massa stora pågående projekt och ett hus i fullständigt renoveringskaos.

Efter påtryckningar från min familj bokade jag till sist en tid hos en psykolog. Jag har gått i samtalsterapi tidigare i mitt liv med bra resultat. Och nu var jag inställd på att få lite goda råd för att sedan kunna fortsätta som vanligt. Men redan vid första mötet uppmanade psykologen mig att sjukskriva mig. Jag hade kraftig ångest och var så slutkörd att hon menade att det var det enda rimliga alternativet. Men så tänkte inte jag. Motvilligt gick jag till slut med på att i alla fall avboka lite jobbuppdrag – så att jag skulle köpa mig själv tid. Jag åkte hem från mötet fast besluten om att genast formulera de mejl jag visste behövde skickas.

Men när jag skulle skriva fick jag inte ur mig någonting. Jag skrev och suddade och slängde utkast efter utkast. Vad hade jag för rätt att vara besvärlig mot mina kunder och hålla på och avboka uppdrag som jag redan hade lovat att utföra? Och vad skulle jag uppge för skäl? Min psykolog sa i och för sig att jag var utmattad, men så här var det väl inte att vara utmattad? Jag hade läst om hur utbrända dramatiskt kraschade in i väggen. Men jag orkade ju fortfarande stiga upp på morgonen och kunde fortfarande arbeta hjälpligt. Utmattade personer klarade inte av det. Om jag bara fick lite stöd från min psykolog skulle jag nog orka bita ihop och komma upp ur den här tillfälliga svackan, tänkte jag.

Veckan därpå gick jag på min andra träff hos psykologen. Nu ännu gråare i ansiktet och med ännu mer ångest molande i kroppen. Nu sa hon till mig på skarpen. Att mitt liv var ohållbart och att jag måste dra i nödbromsen. Återigen körde jag hem fast besluten om att gå direkt till datorn och formulera de viktiga mejlen till uppdragsgivarna. Nu skulle jag inte banga ur. Först prövade jag att ljuga. Jag skrev något om att en familjemedlem blivit jättesjuk och att jag därför inte kunde göra jobbet jag åtagit mig. Det lät för luddigt och svävande, så jag provade att skriva att jag fått ett nytt roligt, men väldigt krävande jobb som tvingade mig att sålla bland mina nuvarande uppdrag. Inte heller det lät bra. Men alla alternativ jag kunde komma på kändes bättre än att berätta sanningen. För om jag gjorde det skulle de betrakta mig som svag. Varför? Jo, för att det var så jag betraktade mig själv. Som klen, svag och misslyckad.

Den här oförmågan att tillåta sig att vara svag är nog ett typiskt drag för utmattade. Vi har svårt att erkänna att vi inte orkar, kan eller har lust. Vi är vana att lösa de problem som kommer i vår väg. Vi är ofta både pålitliga och driftiga och väljs därför ut när något viktigt ska utföras. Och vi kommer inte på tanken att säga nej, stopp, nu räcker det. Tyvärr är ofta självinsikten för uttröttade människor dålig och istället för att se den arbetsbelastning vi lever med tycker vi att det är dumt att vi inte klarar ännu mer. Under dessa förutsättningar är det uppenbart att det bara kan sluta på ett sätt. Får man inte stopp på en bil på vansinnesfärd lägger polisen ut spikmattor och väghinder. När en person rusar fram genom livet lägger kroppen ut hinder i form av huvudvärk, ångest, magont och sömnproblem. Minnesförlust och rumslig förvirring. Som ett sätt att få stopp på det som människan håller på med.

Till slut kom insikten. Efter tredje psykologbesöket började jag tro att hon kanske visste vad hon pratade om. Att det här inte var en tillfällig dipp på grund av olyckliga omständigheter, utan en konsekvens av en ohållbar livsstil. Och att det som behövdes inte var några enstaka terapisamtal utan ett nytt sätt att leva. Den insikten fick mig slutligen att bryta ihop.

Och det gjorde fruktansvärt ont.