Landet som dödar journalister

Mexiko har blivit centrum för den internationella droghandeln och över 150 000 människor har dödats. På ytan utkämpar staten ett krig mot knarket, men många politiker och myndighetspersoner spelar under täcket med kartellerna. Mördare, knark- och slavhandlare går fria, medan den som ställer för närgångna frågor kan skjutas ner på öppen gata. Sedan 2000 har ett hundratal journalister dödats.

Ändå envisas många med att berätta sanningen. I Tårar för Mexiko skriver några av landets allra främsta journalister om den djupgående korruptionen, om unga killar som söker sig till den organiserade brottsligheten för att samhället inte kan erbjuda dem något, om att kvinnors liv och död betraktas som bagateller av både brottssyndikat och myndigheter. De berättar också om sitt farliga arbete, om att bli kidnappad, hotad, torterad, om att hitta en massgrav ihop med offrens anhöriga.

Tårar för Mexiko skildrar ett land där våldet härskar, men lyfter också fram djärva människor som kämpar trots omständigheterna och vars initiativ utgör ett hopp för landets framtid.

Boken är tillägnad Mexikos mördade journalister och fotoreportrar. Läs journalisten Erik de la Regueras introduktion till boken här.

Tårar för Mexiko –  Introduktion av Erik de la Reguera

Javier Valdez satt vid sitt vanliga bord. Framför sig hade han en kopp kaffe och dagens skörd av lokaltidningar. Utifrån terrassen letade sig en lätt bris in som lindrade hettan i Culiacán en smula.

Han reste sig och tog småleende emot oss. Handslaget var fast. Figuren lite satt och bredaxlad. Ögonen små och plirande.

– Vi kan göra intervjun här, bato. Vill ni ha något?

Jag hade haft kontakt med Javier Valdez via e-post och telefon, men det var första gången jag träffade honom så här, öga mot öga. Hans kunskaper om den organiserade brottsligheten i ”den mexikanska maffians vagga”, delstaten Sinaloa, var väl omvittnade. Han hade grundat lokaltidningen Riodoce och skrivit en rad reportageböcker, som ofta påminde mer om socialreportage än om klassisk kriminaljournalistik.

Få kunde som han bedöma det ständigt skiftande drogkrigets risker. Få förstod bättre den allt överskuggande maktstruktur som ibland kal­las Sinaloakartellen – och som i praktiken består av politiker, företagare, polischefer, bankirer, domare, yrkesmördare, officerare, odlare, transportarbetare och en och annan biskop.

Och få kunde bättre beskriva vad det innebär för journalister.

– Vi tvingas ofta till självcensur för att kunna fortsätta med vårt arbete. Det handlar om att göra det möjliga i en omöjlig situation. På Riodoce publicerar vi kanske 30 procent av det vi har fått bekräftat, sa Javier korthugget med sin breda norteño-accent.

Trettio procent var trots allt ganska mycket i Sinaloa. Ljusskygga organisationer hade funnits här i årtionden, för att inte säga århundraden. Delvis på grund av delstatens geografiska läge: Sierra Madres otillgängliga berg i öster, närheten till gränsen mot USA i norr. Och det beskydd som myndigheterna i Culiacán av tradition erbjudit högstbjudande.

Under den amerikanska ungdomsrevolten på 1960- och 70-talen kom odlingarna av cannabis och opium i Sierra Madre att bli centrum för en snabbt expanderande drogindustri. Sinaloakartellen tog form, och lade snart även kokain och metamfetamin till sina inkomstkällor, utöver exporten av marijuana och heroin.

Det var inte bara lokala politiker och polischefer som behövde förhålla sig till denna inofficiella maktstruktur. Varje företagare och bankdirektör i delstaten måste ta i beaktande de miljardbelopp som tvättas här varje år – jag hade själv sett och dokumenterat de många affärsinrättningar där det sker.

Men mina besök varade sällan mer än tre, fyra dagar, och jag skrev på svenska för en i huvudsak svensk publik. Javier Valdez bodde här och skrev för en publik som ofta inkluderade samma kriminella personer som han skrev om. Han rörde sig hela tiden precis vid händelsehorisonten till den organiserade brottslighetens svarta hål av våld och vidrigheter.

– Det värsta av allt är nog ändå att vi lever i ett samhälle som är på väg att tystna. Där människor inte längre vågar tala om det som händer, sa han till mig, där på kaféet.

För att minska risken för sig själv lät han sig ibland intervjuas av andra reportrar som försökte förstå Sinaloakartellen och dess dåvarande ledare Joaquin ”El Chapo” Guzman. Han förmedlade även fixare till stora nyhetsorganisationer som CNN, BBC och New York Times.

Det var ett slags livförsäkring. Ett sätt att göra tröskeln högre för dem som ville tysta honom. Och i många år tycktes den fungera.

Fram till lunchtid den 15 maj 2017.

Då hade Javier Valdez just lämnat redaktionen på Riodoce, när en bil svängde upp framför hans röda Toyota Camry. Maskerade män steg ut med dragna vapen. De tvingade ut honom ur bilen och ner på knä på asfalten. Några sekunder senare sköt de honom i ryggen med tolv skott.

Javier Valdez blev 50 år.

När jag skriver det här har det gått mer än 200 dagar sedan mordet. Inte en enda person har gripits för inblandning i det. Detsamma gäller för de tio andra journalistmord som rapporterats från landet under året.

Något håller på att hända i Mexiko. För att förstå vad, måste vi först förstå själva kriget.

* * *

”Pre-si-dente, pre-si-dente …”

Hösten 2006 stod jag mitt i folkhavet och hörde talkörerna eka över det stora Zócalotorget i Mexico City. Vänsterpolitikern Andres Manuel López Obrador höjde näven trotsigt i skyn framme på scenen, medan hela torget kokade runt honom.

AMLO – som denne vänsterkandidat också kallas, för sina initialers skull – hade fått se sig slagen med knapp marginal i presidentvalet några månader tidigare. Men han hade inte erkänt sig besegrad. Han hävdade att valfusk ägt rum och hade utnämnt sig själv till ”legitim president”, med en egen parallell regering och högtidligt insvurna ”ministrar”.

Bevisen för det påstådda valfusket var visserligen ganska vaga, men många av AMLO:s anhängare tillhörde de nära 50 procent av befolkningen som lever i fattigdom i Mexiko, och de såg honom som sitt sista, desperata hopp.

Pressen på vinnaren i valet, högerpolitikern Felipe Calderon, var massiv. Han hade kampanjat på löften om fri företagsamhet och krafttag mot korruptionen, och nu behövde han visa handlingskraft. Återta initiativet. Ena folket bakom sig.

Hans lösning på problemet var lika klassisk som kontroversiell: att förklara krig.

Mot vem?

Mot maffian.

Sedan slutet av 1990-talet hade bättre radarteknik gjort det successivt svårare för Colombias kokainsmugglare att frakta sina varor via Karibien. Samtidigt hade en ny port öppnats till USA av det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta. På bara några år hade antalet lastbilar som korsade Mexikos 300 mil långa landgräns till USA ökat dramatiskt – och tullen kunde inte kontrollera mer än en bråkdel av dem.

De kriminella organisationer som kontrollerade de mexikanska gränsstäderna – varav Sinaloakartellen var en – insåg att de satt på en guldgruva. De investerade i små privatarméer med legoknektar, samtidigt som allt större mutor slussades till poliser och andra myndighetsrepresentanter. En rad blodiga uppgörelser mellan tungt beväpnade kommandon skapade vid den här tiden braskande rubriker i mexikansk press.

President Felipe Calderon insåg att han kunde dra nytta av det. Han hade hittat sin fiende. Och för att verkligen betona ordet ”krig” valde han att sätta in armén i kampen mot maffian.

Här är det på sin plats att notera ett sakförhållande: det förelåg inte någon humanitär kris i Mexiko när Calderon tog sitt beslut. I själva verket hade antalet mord i landet minskat med nära 50 procent sedan mitten av 1990-talet.

Men när tusentals soldater sattes in i kampen mot den organiserade brottsligheten i december 2006 ändrades det. Först tycktes strategin fungera: den ena maffiabossen efter den andra dödades eller tillfångatogs. Tilltufsade män visades upp framför tv-kamerorna, inte sällan med tydliga tecken på att ha blivit utsatta för misshandel – eller värre. Kroppar började hittas dumpade i diken och på soptippar, men långt ifrån alltid som en direkt följd av militärens utrensningar. Det var som om regeringens krigsförklaring också hade satt igång ett krig i den undre världen.

President Calderon försökte lugna allmänheten med att det bara rörde sig om maffians dödsryckningar, och att det hela snart skulle vara över. Han fick stöd av USA, som via det så kallade Meridainitiativet slussade 2,5 miljarder dollar till kriget – bland annat i form av amerikansktillverkade flygplan och helikoptrar.

Men i takt med att månaderna och åren gick blev det alltmer uppenbart att presidenten hade satt igång något som kunde bli svårt att stoppa.

2006 registrerades 8 867 mord av Inegi, den mexikanska motsvarigheten till SCB. Två år senare hade siffran stigit till över 14 000.

2010 var siffran 25 757, en tredubbling av antalet mord – på fyra år.

Anledningen: När en lokal maffialedare slogs ut ledde det ofta till ett maktvakuum som andra, konkurrerande grupper försökte fylla. Varje stad eller by representerade en viktig marknadsandel i denna illegala handel som omsätter minst 80 miljarder kronor varje år. Och snart rasade ett krig över stora delar av Mexiko. Det gynnade en särskild typ av maffiaorganisationer: de som specialiserat sig på att utöva brutalt våld, snarare än att köpa sig lojaliteter med hjälp av mutor.

En av dessa brutala organisationer var Zetas. Den hade grundats av före detta elitsoldater som valt att ta steget över till den organiserade brottsligheten. Först agerade Zetas livvaktsstyrka åt andra, större organisationer – men i den nya och mer våldsamma situation som nu rådde insåg de att de hade ett övertag.

Deras förståelse av det som i militära sammanhang kallas ”psykologiska operationer” kom till nytta. Det är därför knappast någon slump att Zetas blev först i Mexiko att systematiskt använda sig av halshuggningar som avrättningsmetod.

Zetas var också mycket måna om att ”rätt” information förmedlades av lokala medier. Följden fick jag se med egna ögon i juli 2009 då jag besökte gränsstaden Nuevo Laredo i nordöstra Mexiko. Den staden var vid denna tid Zetas huvudsakliga bas i Mexiko, och när organisationen utsattes för attacker här ville den helst inte att det skulle rapporteras – alls.

På lokaltidningen El Mañanas redaktion hade man förstått det. Livrädda reportrar berättade i förtroende att Zetas hade agenter anställda på redaktionen, och att den tidigare chefredaktören mördats. Policyn var enkel: ingenting skrevs i tidningen om det inte först upprättats en officiell polisrapport. För polisen kontrollerades av Zetas.

Det var ändå bara början.

* * *

Om det är något varje knarkkrigsreporter lär sig snabbt, så är det att soldater inte är till för att upprätthålla lag och ordning. Det är inte deras jobb. Deras jobb är ett annat: att besegra fienden, med alla medel som står till buds.

För dem av oss som bevakade det blodiga slaget om Ciudad Juarez under de första åren av knarkkriget i Mexiko blev detta smärtsamt uppenbart. Till att börja med genom den systematiska tortyr och de många mystiska försvinnanden som ägde rum när militären plockade upp unga, fattiga män på gator och torg. Männen fördes till hemliga tortyrcentraler där de fick en enkel fråga: säljer du droger?

Jag intervjuade en ung klädförsäljare som av en slump hade gripits av soldater på det viset och förts till en villa utanför stan. Där tvingade civilklädda beväpnade män honom att klä av sig och lägga sig i en ring med andra fångar. Order hade getts om att de skulle sjunga högt tillsammans, medan skrik från tortyr hördes från ett annat rum. Jag minns att vi stod vid hans lilla klädstånd på gatan i Juarez när han lyfte på sin tröja och visade de runda, inflammerade såren från elstötarna. Sedan såg han sig oroligt omkring.

Det som tidigare främst rört sig om interna uppgörelser i den undre världen började nu ta sig uttryck i en generaliserad terror. Regelrätta avrättningar på öppen gata drabbade även personer som saknade synbar koppling till kartellerna.

Människorättsadvokater föll offer för våldet.

Politiska aktivister.

Journalister.

När ett kommando sedan stormade in på en tonårsfest i Juarezförorten Villas de Salvarcar den 31 januari 2010 och sköt 16 ungdomar till döds – ungdomar vars främsta ”brott” tycks ha varit att ha spelat fotboll i en liga med initialerna ”AA” (vilket var samma initialer som ett lokalt gäng använde sig av) – drog många i staden slutsatsen att någon typ av statliga dödspatruller hade upprättats. De som fortfarande vågade protestera, gjorde det. Men hoten blev bara fler och grövre.

Några aktivister miste livet i mord som rutinmässigt beskrevs som ”kopplade till den organiserade brottsligheten”. Andra flydde staden – inte sällan över gränsen till El Paso i Texas, där många sökte asyl. Följden blev att Juarez tömdes på kritiska röster. Praktiskt taget alla mina kontakter i staden försvann under de där åren.

2011 och 2012 började samma utveckling märkas av i delstater som Guerrero, Sinaloa, Michoacán, Oaxaca, Sonora och Zacatecas. För att inte tala om Veracruz och Tamaulipas, de delstater som löper längs stora delar av Mexikos östra kust, en viktig smugglingskorridor.

Partiet som satt vid makten i många av dessa utsatta delstater hade initialerna PRI, för Partido Revolucionario Institucional (Den institutionaliserade revolutionens parti).

Samma PRI som oavbrutet suttit vid makten i Mexiko mellan åren 1929 och 2000. Samma PRI som det vars maktinnehav en gång beskrevs av litteraturpristagaren Mario Vargas Llosa som ”den perfekta diktaturen”, eftersom det rörde sig om ”en kamouflerad diktatur” som inte var beroende av en person – utan en väloljad och disciplinerad partistruktur.

– Diktaturen som sådan kan sägas vara så pass mexikansk, att alla latinamerikanska diktaturer som jag kan minnas har försökt skapa sin egen motsvarighet till PRI – men utan att lyckas, sa Vargas Llosa.

Slutligen ledde ändå missnöjet med maktmissbruket och den omvittnade korruptionen till att PRI miste presidentmakten år 2000. Det bidrog till att PRI ett decennium senare kunde framställa sig som en outsider.

Inför presidentvalet 2012 sa många väljare uttryckligen till mig att våldet nu hade gått för långt. Att det krävdes ”förhandlingar” med den organiserade brottsligheten. Att PRI med sin historia av skrupellöshet hade bäst förutsättningar att klara av det.

PRI:s kandidat Enrique Peña Nieto vann också valet det året. Även denna gång protesterade vänsterns Andres Manuel López Obrador – och denna gång med betydligt mer konkreta bevis på valfusk. Men efter stora protester kunde det gamla maktpartiets representant till slut ändå kliva in i presidentpalatset.

Och det var då situationen blev kritisk på allvar.

* * *

Boken du håller i din hand handlar om vad som hänt sedan dess. Kapitlen i den utgörs av reportage som skrivits av sju av Mexikos mest framstående journalister. Lydia Cacho, Anabel Hérnandez, Sergio González Rodríguez, Diego Enrique Osorno, Emiliano Ruiz Parra, Marcela Turati och Juan Villoro – samtliga är namn som är förknippade med civilkurage och stilistisk skärpa. Men det de framför allt har gemensamt är sanningssökandet. Och de risker det för med sig.

Ibland kan mörkret tyckas överväldigande, den mexikanska natten alltför svår att navigera i. Men vi har alla ett ansvar att lyssna, att försöka förstå. Och att utkräva ansvar av dem som borde garantera alla mexikaners rätt till liv och säkerhet.

När jag skriver detta rapporterar mexikanska medier att det under första halvåret 2017 har ägt rum fler än 16 000 mord i landet. Mycket tyder på att ett nytt dystert mordrekord kommer att sättas 2017.

Sedan Enrique Peña Nieto tillträdde 2012 har fler än 100 000 människor mist livet i denna typ av våld. Det kan tyckas som ett praktfullt fiasko för en president som lovat minska det kriminella våldet i landet. Men i Mexiko har allt fler nu börjat misstänka att det fortsatta kriget i den undre världen inte bara är ett olycksfall i arbetet, utan att det också finns aktörer inom det statsbärande partiet som ser det som ett medel för att åstadkomma ett mer högprioriterat mål: att uppnå ett tillräckligt mått av tyst lydnad i strategiska delstater.

Enligt organisationen Article 19, som arbetar för press- och yttrandefrihet runt om i världen, inträffade en aggression mot en journalist var 48:e timme under Felipe Calderons sex år vid makten. De senaste åren har antalet aggressioner per dag mer än fördubblats, och hälften av attackerna begås av myndighetspersoner: poliser, soldater och andra statsanställda.

Sedan år 2000 har minst 111 journalister mördats. Av dessa har 38 mist livet under den nuvarande regeringen, enligt en rapport från Article 19. Därtill har minst fyra journalister ”försvunnit”. Den allt värre situationen har fått Reportrar utan gränser att utnämna Mexiko till världens farligaste land för journalister att arbeta i.

I maj 2017 mötte president Enrique Peña Nieto ett antal ledande företagare vid en privat sammankomst. Mötet skulle handla om tillväxtfrämjande åtgärder, men i stället infann sig en pinsam tystnad när presidenten läxade upp en av deltagarna, enligt vittnen som talat med mexikanska medier.

Peña Nieto vände sig direkt till Claudio X. González Laporte, vars son Claudio X. González Guajardo startat en privat researchorganisation, Mexikaner mot korruption och straffrihet (Mexicanos Contra la Corrupción y la Impunidad).

– Det civila samhället borde inte ägna så mycket tid till att tala om korruption, sa Peña Nieto, enligt vittnen som citeras av New York Times.

Fadern svarade häpet:

– Jag är stolt över min son och det han gör.

Några månader senare avslöjade tidningen Animal Político att den federala mexikanska regeringen förskingrat motsvarande 1,5 miljarder kronor genom att slussa pengar genom flera statliga universitet och en uppsjö av skalbolag. En minst sagt pinsam skandal ett år före nästa presidentval. Informationen hade samlats in just av organisationen Mexikaner mot korruption och straffrihet.

Det är oklart om det finns någon koppling mellan de båda händelserna. Men enligt New York Times har Claudio X. González Guajardo och en rad andra ledande journalister och researchers utsatts för försök till spioneri med hjälp av en avancerad programvara som ett israeliskt säkerhetsbolag sålt till den mexikanska regeringen.

Det får också ses som ovanligt att presidenten tar till orda på det sätt som skedde i detta fall. Till skillnad från exempelvis i USA, där Donald Trump gjort det till något av en favoritsysselsättning att attackera medier verbalt, märker mexikanska journalister ofta av makthavares missnöje på mer indirekta vis.

Förvrängda röster som hotar dig via telefon. Inbrott där förövarna enbart tar datorn och kameran. En bil som följer efter dig när du åker hem från jobbet.

Så kan det fortsätta – i veckor, månader eller år. Tills kulorna en dag hittar dig. Som de hittade Javier Valdez.

Men som Javier själv skrev när reportern Miroslava Breach mördades i Chihuahua i mars 2017:

”De dödade Miroslava för hennes skarpa tungas skull. Om det ska vara straffet för att rapportera från detta helvete, då kommer de att få döda oss alla. Nej till tystnaden.”

Erik de la Reguera
Paris den 7 december 2017