Från CIA-analytiker till hyllad thrillerförfattare

I USA placerade sig Hon som inte vet direkt i New York Times bestsellerlistas toppskikt. Av författareliten inom spänningsgenren har den tokhyllats och beskrivits som en olidligt spännande bok som inte går att lägga ifrån sig. Hon som inte vet är skriven av Karen Cleveland, CIA-analytikern som efter åtta år inom byrån bestämde sig för att skriva en spionthriller.

Efter stora internationella framgångar lanseras äntligen spänningssuccén Hon som inte vet i Sverige. Huvudkaraktären i boken är CIA-analytikern Vivian Millers, vars jobbuppdrag är att avslöja ryska spionceller i USA. Hon kommer över en hemlig mapp som innehåller bilder på infiltratörer som lever i landet under täckmantel. Ett par klick senare är allt som betyder något för henne – hennes jobb, hennes man, till och med hennes barn – under hot. Vivian har svurit på att försvara sitt land mot alla fiender, men nu står hon inför ett omöjligt val. Hon slits mellan plikttrogenhet och förräderi. Vem kan hon egentligen lita på? Och hur långt är hon villig att gå för att skydda sin familj?

Hon som inte vet är en gastkramande spionthriller, samtidigt som det är en historia om en kvinna vars liv och relationer riskerar att gå i kras. Ska hon stå fast vid eden hon svor när hon började jobba för CIA; att alltid skydda sitt land mot inhemska och utländska fiender? Eller ska hon stå fast vid det äktenskapslöfte hon gav sin man vid altaret när de lovade att älska varandra i nöd och lust?

Filmrättigheterna till boken har redan köpts av Universal, och Hollywoodstjärnan Charlize Theron är castad till att spela huvudrollen som CIA-analytikern Vivianne Miller.

Här kan du läsa den fängslande inledningen till Hon som inte vet.

***

Jag står i dörren till tvillingarnas rum, betraktar dem mellan sängspjälor som påminner mig om cellgaller medan de sover fridfullt och oskuldsfullt.

En nattlampa badar rummet i ett milt brandgult sken. Möblerna trängs på det lilla utrymmet, alldeles för många för ett rum i den storleken. Spjälsängar, en gammal, en ny. Ett skötbord, travar med blöjor som ligger kvar i sina plastförpackningar. Bokhyllan som jag och Matt skruvade ihop själva för en evighet sedan. Hyllorna bågnar, överfulla av alla de böcker jag kunde rabbla utantill för de båda äldre barnen, böcker jag har lovat mig själv att läsa oftare för tvillingarna, om jag bara hade haft tid.

Jag hör Matts steg i trappan och min hand sluter sig om USB-minnet. Hårt, som om det skulle kunna försvinna om jag kramar hårt nog. Så att allt blir som det var. Så att de senaste två dagarna suddas ut, inte är något annat än en mardröm. Men det finns kvar, fast, påtagligt, verkligt.

Golvet i hallen knarrar på det vanliga stället. Jag vänder mig inte om. Han närmar sig bakifrån, kommer så nära att jag känner doften av tvål, schampo, doften av honom som alltid har varit så besynnerligt trösterik, men som nu oförklarligt nog gör honom till än mer av en främling. Jag förnimmer hans tvekan.

”Kan vi prata?” säger han.

Rösten är dämpad, men tillräckligt ljudlig för att Chase ska vrida på sig. Han suckar i sömnen men kommer sedan till ro, ligger fortfarande hoprullad till en boll, som om han försöker skydda sig. Jag har alltid tyckt att han är så lik sin pappa, den allvarliga blicken som tar till sig allt. Nu undrar jag om jag någonsin kommer att lära känna honom på riktigt, om han kommer att ha hemligheter så tunga att de krossar alla i hans närhet.

”Vad finns det att säga?”

Matt tar ett steg närmare, lägger handen på min arm. Jag går undan, tillräckligt långt för att lösgöra mig från hans beröring. Handen dröjer sig kvar i luften innan han låter den sjunka.

”Vad tänker du göra?” frågar han.

Jag tittar på den andra spjälsängen, på Caleb som ligger på rygg i sin pyjamas med fötter: kerubliknande blonda lockar, armar och ben utsträckta likt en sjöstjärna. Händerna är öppna, de rosa läpparna särade. Han har ingen aning om hur sårbar han är, hur ondskefull världen kan vara.

Jag har alltid sagt att jag ska skydda honom. Ge honom den styrka han saknar, se till att han får alla möjligheter, att hans liv blir så normalt som möjligt. Hur ska jag kunna göra det, om jag inte är här?

Jag skulle göra vad som helst för mina barn. Vad som helst. Jag öppnar min knutna hand och tittar på USB-minnet, på den intetsägande lilla rektangeln. Så liten, men med så mycket makt. Makt att ställa tillrätta, makt att förgöra.

Precis som en lögn, när man tänker på saken.

”Du vet att jag inte har något val”, säger jag och tvingar mig att se på honom, min man, mannen jag känner så väl och samtidigt inte alls.