Se upp för huggormen

Under sommarmånaderna kliar vi oss, viftar och svär åt insekterna och för en ojämn kamp mot oönskade växter och kryp på våra tomter.

I boken Sommarplågor möter vi några av de mest kända och okända djuren och växterna som stör sommarfriden. Med glimten i ögat, en enorm kunskap och stor respekt för djur och natur beskriver Lars-Åke Janzon hur de olika arterna lever och brer ut sig. Hur vi undviker huggormar på tomten och varför fästingen är vårt farligaste djur, men också hur vi skyddar oss på bästa sätt, och när det är dags att ringa giftcentralen eller åka till akuten.

Perfekt sommarpresent och ett måste i varje sommarstuga! Vi bjuder på ett avsnitt om huggormen.

Vackra illustrationer av naturskildraren Matsåke Bergström hjälper oss att skilja det farliga från det ofarliga.

***

Ormar är bland de djur i vår fauna som fascinerar oss mest. Alltsedan vi levde i grottor och hålor har vi levt tillsammans med dem och genom alla dessa år fått inbördes och hälsosam respekt för varandra. Många av ormarna var och är fortfarande giftiga. Alla slingrande rörelser lärde vi oss därför att vara uppmärksamma mot. Än idag känner många rädsla för ormarna medan vissa av oss har en fullt utvecklad ormskräck (ophidiofobi). Ändå är det sällan eller aldrig som ormarna attackerar oss. De är oftast harmlösa för människor och i övrigt nyttiga varelser.

När ormarna lämnar sina vinteriden är det för att lägga sig och sola om våren, gärna ihoprullade som nystan. Under sommaren undviker ormarna de varmaste timmarna och är mer synliga i början eller slutet av dagen på jakt efter föda. I augusti–september kläcks huggormens ungar.

Farligt gift
Huggorm (Vipera berus) är det enda djuret i Sverige vars gift kan vara riktigt farligt för oss. Giftet är så pass kraftfullt att det kan orsaka dödsfall. Dessbättre händer detta ytterst sällan, högst en eller två gånger vart tionde år. Det senaste dödsfallet i Sverige inträffade år 2000. Cirka 200 personer per år blir bitna av huggorm, varav ungefär 70 läggs in på sjukhus för vård. Vanligast är att betten sker sommartid längs med kusten.

Utseende
När huggormen föds är den 12–23 cm lång. Vuxna huggormar brukar bli 60–65 cm långa, men några få rekordstora exemplar på 100 cm har påträffats i Sverige.

De flesta huggormar har ett brett platt huvud, avlång pupill och ett tydligt markerat mörkt sicksackband längs ryggen. I sällsynta fall kan ryggteckningen vara rak, eller uppbruten i fristående trekantiga fläckar. Den kan också vara svagt utvecklad eller till och med saknas helt. Många hanar är mycket kontrastrikt tecknade och är ofta ljust grå med intensiv svart rygglinjeteckning. Även helt svarta individer kan lokalt vara vanliga, och då kan sicksackbandet vara svårt att urskilja. Honan blir ofta större än hanen och är som regel brun- eller rödaktig med mörkare brun teckning.

Så lever huggormen
Risken eller chansen att hitta huggormar är störst i öppna och soliga marker, gärna i sydlägen och längs dikeskanter, skogsbryn, kärr- och sjöstränder. Som bär- och svampplockare kan man stöta på dem men normalt är barrskogen en alltför kall och skuggig miljö för huggormarna.

Huggormarna lämnar vinterboningen i mars–april, och det händer att de kryper på snö. Under våren latar de sig i solen under några veckor för att få upp kroppsvärmen. Efter denna period ömsar hanarna skinn och därefter börjar fortplantningsperioden. En huggorm ömsar skinn 2–3 gånger per år. Sedan vandrar de till sina näringsrevir, där de i regel lever ensamma. Huggormar är skickliga klättrare och simmare.

Parningstiden infaller i april–maj på vinterlokalen eller i dess närhet. I augusti–september föds vanligen ungarna, 4–20 per hona.

Huggormen äter främst smågnagare och tillgången på åkersork och ängssork spelar stor roll för ormarnas antal. Även fåglar, ödlor, groddjur och leddjur står på ormarnas meny.

Huggormar finns i hela landet, men blir ovanligare längre norrut, och saknas helt längst i norr.

Som regel ser man fler huggormar i skärgårdar än på andra ställen. Det kan bero på att de är lättare att hitta där än i skogen, men även på att konkurrensen om föda är mindre.

Några bra knep för att minimera risken att bli biten

• Stampa i marken om du är ute och går i huggormsmarker, då flyr ormen oftast undan.
• Stoppa inte in handen i en håla eller hålrum utan att se efter vad som finns där.
• Kliv inte över liggande trädstammar utan att veta vad som finns på andra sidan.
• Tänk på var du sätter fötterna men även händerna. Huggormar kan klättra och simma och kan ligga på krönet av en stenmur, i en låg trädklyka eller på en sten i badsjön!
• Använd lämpliga skor eller stövlar av läder, gummi eller liknande material. Undvik tunna tygskor. Även högre skor är säkrare. Huggormars hugg är kort – en huggorm på plan mark når med sitt hugg i regel enbart fotryggen, tårna och hälen.